En man med jackan över armen står i hallen och tittar åt sidan medan en rödbrun hund tittar upp på honom.
Citat och kloka ord

När vi själva är otydliga

”Du pekar åt två håll. Jag väntar gärna medan du bestämmer dig.”

Du säger hitåt och pekar åt vänster. Samtidigt tar du ett steg åt höger. Jag tittar på handen, sedan på dina ben och väljer till slut att stå kvar. Det ser kanske långsamt ut. Inifrån mig känns det mer som ett ganska rimligt försök att reda ut vart min människa egentligen tänker ta vägen.

Jag hinner flytta vikten framåt innan ditt steg kommer åt andra hållet. Då stannar jag mitt i det jag tänkte göra. Det finns något lovande i handen som pekar, men du är ju också på väg någonstans. Jag vill gärna följa med resten av dig när du går. För ett ögonblick verkar det kräva att jag får plats på två olika ställen samtidigt.

Du säger samma sak igen, lite högre. Jag känner igen ordet, men det gör inte handen och benen mer överens. När jag provar att gå mot handen vänder du kroppen åt andra hållet. Jag kommer nära din sko och backar. Du suckar. Vi har hunnit bli missnöjda med varandra utan att ens lämna hallmattan.

Du har kanske redan hunnit tänka på nästa del. Skorna ska på, dörren ska öppnas och jag behöver stå så att du kommer förbi. Jag ser bara rörelserna som händer nu. Om du vill att jag flyttar mig åt sidan behöver jag få upptäcka den vägen innan du samtidigt börjar med något som för mig brukar betyda att vi ska följa efter varandra.

Jag brukar titta på mycket mer än orden. Hur du ställer dig, var handen hamnar och om du redan är på väg. Det har hjälpt mig att hitta rätt många gånger när jag inte förstått allt du sagt. Därför blir jag förbryllad när det jag följer med ögonen plötsligt räknas som fel.

När det blir oklart provar jag det som tidigare har fått din hand att öppnas eller rösten att bli glad. Det kan vara att sätta mig, söka din sida eller bara komma närmare. Alla de sakerna har ibland varit precis vad du ville. Nu har du en annan tanke, men den finns ännu mest hos dig. Jag försöker hitta fram till den med sådant som vi redan har gjort tillsammans.

Så tittar du ner och börjar skratta lite åt dig själv. Du säger att ja, det där var väl inte särskilt tydligt. Jag tittar upp när rösten ändras. Nu har vi fått ett litet andrum. Du ställer fötterna stilla och låter handen vila. Det finns inte längre tre olika rörelser att försöka hinna efter.

Du behöver inte hålla något långt samtal med mig om det som blev fel. Jag märker den stilla handen och att du väntar innan du börjar visa igen. Det ger mig tid att sluta följa de gamla rörelserna med blicken. Jag kan stå kvar på alla fyra tassarna en stund och sedan titta dit du faktiskt vill visa. Nu har vi en ny början att utgå ifrån.

Sedan visar du mig genom öppningen åt vänster. Hela du är vänd dit, och det är lätt att följa med. När jag kommer igenom möter du mig med din glada röst. Jag får lust att komma nära en gång till. Det var alltså den här vägen vi ville, båda två. Den ser alldeles utmärkt ut nu när den bara går åt ett håll.

Du låter handen vara kvar tills jag har kommit förbi. Jag behöver inte gissa vart den tog vägen mitt i steget. När du sedan rätar på dig är vi på samma sida av öppningen och du ser vad jag gjorde. Det är skönt när svaret kommer medan jag fortfarande vet vilken liten rörelse som ledde oss rätt. Då blir det lättare att känna igen situationen nästa gång vi står där.

Det gör skillnad för mig när du kan börja om utan att bära med dig irritationen. Jag försöker ju följa dig också i de röriga stunderna. Ibland gissar jag, ibland stannar jag och ibland gör jag det vi gjorde förra gången. Det sista är förvånansvärt ofta fel just den dag du har tänkt lära mig något nytt.

Du får också behöva tänka efter. Jag står gärna stilla medan du hittar ett bättre sätt att visa, särskilt om väntan får vara lugn. Det som blir svårt är när varje ny gissning från mig möts av ett missnöje som jag inte vet hur jag ska undvika. Om vi hinner stanna upp kan du ändra din del innan jag har hunnit prova fyra olika saker till.

Vi hamnar ute på gården. Där visar du en plats vid din sida och låter mig hinna fram innan nästa sak kommer. Jag kan känna hur det blir lättare att lyckas när det finns en tydlig början och tid att svara. Du verkar också bli nöjdare när du faktiskt ser vad jag svarar på.

Vi tar några steg och sedan får jag vara färdig. Du börjar inte genast med en ny riktning medan jag fortfarande är på väg till platsen bredvid dig. Jag ser upp, får ditt svar och kan därefter titta ut över gården. Den lilla pausen gör det lättare att skilja det vi gjorde nyss från det som kommer sedan. Jag behöver inte ligga ett helt moment före dig för att ha en chans att hänga med.

När vi går in senare vill du först åt köket och sedan tillbaka till hallen för att hämta något. Jag följer ett steg, stannar och ser efter. Du upptäcker det och säger att den här gången var det du igen. Sedan går du färdigt åt ett håll. Jag kommer efter. Det är skönt att ha en människa som kan ändra sig och fortfarande ge mig chansen att förstå.