• En hund sitter med framtassarna på vardagsrumsmattan och ser på en människas upplyfta hand.
    Citat och kloka ord

    Ett tyst sitt i vardagsrummet

    Du visade vår handsignal för sitt. Jag satte mig och såg på dig.

    Jag följde handen som kom fram vid ditt ben. Du stod på vardagsrumsmattan och såg på mig utan att säga något. Jag tog ett steg närmare, mötte blicken och väntade. Sedan kom den lilla rörelse som vi hade övat på förut. Jag satte mig. Ditt ansikte blev genast gladare, och den andra handen kom fram med något gott ur fickan.

    Vi hade inte börjat där. Första gången du visade rörelsen visste jag inte vad den betydde. Jag nosade på fingrarna, försökte se om det fanns något bakom dem och tittade sedan mot din andra hand. Du fick hjälpa mig att upptäcka vad som gav den lilla belöningen. Nu behövde handen inte innehålla något för att jag skulle känna igen förslaget.

    Det är mycket som rör sig när du är i samma rum som jag. Du vinkar, pekar mot en hylla och lyfter händerna när du pratar med någon. Allt kan inte vara till mig. Jag får hålla reda på om du har vänt dig åt mitt håll och om du verkar vilja ha kontakt. I dag stod du nära och väntade på min blick innan du började. Det gjorde det lättare att veta att stunden var vår.

    Efter den första lilla uppgiften gick du åt sidan och lät mig följa med. Jag tog ett par steg, du stannade och jag såg upp. Handen kom fram på samma sätt igen. Jag satte mig och svansen rörde sig mot mattan. Nu började jag känna igen ordningen. Vi kunde göra något tillsammans fast rummet var tyst nog för att ljudet från kylskåpet skulle höras.

    Du behövde inte stå stel för att vara tydlig. Jag såg att du log och att kroppen var mjuk när du vände dig mot mig. När jag gjorde rätt kom handen med belöningen fort nog för att jag fortfarande skulle veta vad jag höll på med. Sedan kunde jag resa mig och vi tog några steg till innan nästa lilla försök. Det blev en lek med något bekant som jag hade chans att förstå.

    En gång gjorde du rörelsen lite annorlunda. Jag såg den, tvekade och tog sedan ett steg mot ditt ben i stället. Där brukade vi också göra bra saker tillsammans. Du såg först förvånad ut. Sedan tittade du på din egen hand och skrattade mjukt. Jag stod kvar och väntade medan du började om från en plats där vi kunde se varandra bättre.

    Den här gången kände jag igen signalen. Jag satte mig och fick samma glada ansikte tillbaka. Du verkade inte tycka att mitt förra förslag hade förstört något. Det var skönt att få fortsätta utan att behöva fundera på varför du blivit missnöjd. Vi hade båda något att lära av det som inte blivit riktigt som du tänkt. Du kunde göra handen tydligare. Jag kunde prova på nytt.

    När jag tittade bort mot fönstret väntade du. Någon hade gått förbi utanför och jag ville se vart rörelsen tog vägen. Du stod inte kvar och viftade framför mig för att få ett svar ur min bortvända nos. När jag såg tillbaka fanns handen på plats igen. Vi kunde börja där vår uppmärksamhet möttes, i stället för att du fortsatte be medan jag var upptagen av något annat.

    Jag kan också bjuda in med kroppen. Jag kan komma fram med leksaken, ställa mig nära eller vända huvudet mot dörren när jag vill något. Du förstår inte allt jag föreslår med en gång heller. Ibland följer du mig till fel plats och jag får gå tillbaka för att visa igen. Det är inte bara jag som behöver öva på att se vad den andra försöker få sagt.

    Du lade handen vid ditt knä när vi tog en paus. Jag kom fram för att nosa, men nu fanns ingen signal att svara på. Fingrarna vilade bara där. Jag kunde stå nära och bli klappad utan att behöva erbjuda något mer. Efter en stund satte du dig på golvet. Då lade jag huvudet vid ditt ben och fick en långsam strykning över sidan.

    Det var en annan sorts hand än den som nyss hade visat vår lilla uppgift. Jag kände igen båda. Den ena hjälpte mig att veta vad jag kunde göra, den andra lät mig stanna kvar som jag var. Det blir lättare att vara med dig när det finns plats för den skillnaden. Jag behöver inte leta efter nästa sak varje gång dina fingrar rör sig.

    Vi gjorde ett sista försök när du hade rest dig. Jag såg mot dig, handen kom fram och jag satte mig nästan innan du hunnit avsluta rörelsen. Du log och gav mig det som fanns kvar i fickan. Sedan visade du leksaken i stället. Jag följde den med blicken och ställde mig upp, redo att ta tag när du erbjöd den framför mig.

    Där behövdes ingen stillsamhet längre. Jag fick hålla fast, dra och flytta fötterna på mattan medan du följde med i leken. När du släppte bar jag den ett varv runt rummet och kom tillbaka. Du satt på golvet igen med händerna i knät. Jag lade leksaken nära din fot och såg upp, men du hade hunnit bli intresserad av något på golvet bredvid dig.

    Jag puttade leksaken lite närmare. Du upptäckte den, såg på mig och började skratta. Nu hade jag visat samma förslag två gånger, och till slut hade du förstått vad jag ville. Handen kom fram och tog tag i ena änden. Jag höll kvar den andra. Vi hade övat utan ord en stund, och jag tyckte nog att din sista del av passet hade blivit riktigt bra.

  • En stor svart hund följer nära en vuxens ben och tittar upp mot personen på ett inomhusgolv i en träningshall.
    Citat och kloka ord

    Stor hund i vändningen på träningsgolvet

    Du tappade bort nästa sväng. Jag tappade inte bort dig.

    Vi skulle visst åt andra hållet. Det märker jag när du stannar mitt i steget och ser ner på mig med ett ansikte som jag inte riktigt väntade mig. Jag har följt benet som började röra sig och står nu nära där du hamnade. Du tittar framåt, sedan åt sidan och slutligen ner igen. Jag ser tillbaka. Vi är fortfarande på samma golv som nyss. Det finns gott om plats att fortsätta, men du verkar ha kommit ihåg något som inte följde med i den senaste svängen.

    Du drar ett andetag och flyttar foten tillbaka. Jag följer rörelsen tills du skrattar och låter handen komma ner. Nu blev det lättare att förstå vad du vill göra av stunden. Jag går fram till fingrarna och stannar nära medan du rör mig över sidan. Det var tydligen inte mig du behövde rätta till. Du hade kommit på något om dina egna fötter, och jag tycker att det är ganska bra att vi kan ordna med den saken utan att jag först behöver försöka gissa vad jag gjort fel.

    Det finns mycket för dig att hålla reda på när vi går här. Jag ser det på blicken som ibland lämnar mig för att undersöka nästa del av golvet. Du stannar, tar ett steg utan mig och försöker komma ihåg hur rörelsen skulle börja. Jag väntar nära. När du vänder dig tillbaka och säger mitt namn tittar jag upp. Då kan vi försöka tillsammans igen. Det är betydligt lättare för mig än när du fortfarande står och tänker åt ett annat håll medan kroppen redan har börjat gå.

    Den här gången börjar du långsammare. Benet rör sig och handen finns där jag kan följa den utan att behöva hoppa efter. Jag går med några steg och känner hur vi hittar samma håll. Sedan kommer vändningen. Du flyttar fötterna lite tydligare och jag får plats att följa utan att hamna rakt framför dig. Vi stannar och ser på varandra. Munnen på dig har blivit mindre allvarlig. Där var det visst något som stämde bättre med det du tänkte göra innan vi började.

    Jag får min belöning nära dig. Du dröjer kvar hos mig, i stället för att redan vara halvvägs in i nästa sak. Jag tycker om när du gör det. Då hinner jag märka att vi kom fram tillsammans, inte bara att handen öppnades och genast försvann åt ett nytt håll. Du ser på mig medan jag tar emot och låter fingrarna hamna vid kinden efteråt. Vi kan vara nöjda här en stund innan golvet framför oss blir något att fundera över igen.

    Du säger ibland fler ord när något inte blir som du tänkt dig. I dag hör jag att du börjar på det sättet efter nästa försök, men sedan tystnar du och ser efter hur du själv står. Jag väntar med huvudet vänt mot dig. Det känns inte särskilt bråttom från min sida. Jag har fortfarande lust att följa med när du hittar början igen. Det som hände nyss behöver inte följa med i rösten hela vägen in i det vi ska göra härnäst.

    Jag kan inte se bilden som du verkar bära på av hur allt borde bli. Jag har bara det du visar när vi väl rör oss. Ibland kommer axeln först och foten lite senare. Ibland ser du på ett ställe men börjar gå åt ett annat. Då får jag försöka välja vad jag ska följa. Det kan säkert se roligt ut från andra sidan av rummet när vi hamnar mitt emot varandra i stället för bredvid. Härifrån ser jag mest att du fortfarande finns nära, om vi bara stannar så att jag hinner hitta dig igen.

    Du sätter dig på huk efter en stund och låter oss göra något enklare tillsammans. Jag kommer fram till handen och får vara där utan att det genast ska bli ännu en vändning av alltihop. Du skrattar till när jag nosar lite ivrigt mot fingrarna. Nu låter du mer som när vi leker. Jag flyttar mig nära och du följer med i den lilla rörelsen, fast den inte fanns med i det du först försökte komma ihåg. Det känns trevligt att få träffa den delen av dig också medan vi är här.

    Sedan provar vi några steg till. Du har slutat titta så långt bort och är mer med i det som händer mellan dina skor och mina tassar. Jag går nära och ser upp när handen kommer ner. Vi kommer igenom svängen och fortsätter en liten bit innan du stannar. Det blev inte särskilt långt den här gången, men jag har hunnit förstå vad vi höll på med. Du ser glad ut utan att börja räkna upp det som kunde ha blivit annorlunda. Jag tror att vi båda hade lättare att vara med då.

    När du avslutar får jag gå med dig till sidan av golvet. Där finns plats att dricka och stå en stund medan du ordnar med våra saker. Du håller inte kvar stunden för att det måste bli ett ännu bättre försök innan vi får lämna den. Jag följer med när du börjar gå mot dörren. Det finns annat att göra på vägen hem och jag tänker inte försöka upprepa vändningen i hallen bara för att vi nyss fick ordning på den. Vi kan få vara färdiga med den för i dag.

    Jag vet inte hur svängen kommer att se ut nästa gång. Du kan ha kommit ihåg den tydligare, eller också behöver vi hitta tillbaka till början igen. Jag kommer fortfarande att se efter hur du rör dig och försöka få plats nära dig när vi går. Det blir lättare när du kan stanna och skratta åt dina egna fötter utan att göra mig till den som måste bära hela besvikelsen. I dag tappade du bort riktningen en stund. Sedan hittade du mig med handen, och därifrån gick det bra att börja om tillsammans.

  • En man med jackan över armen står i hallen och tittar åt sidan medan en rödbrun hund tittar upp på honom.
    Citat och kloka ord

    När vi själva är otydliga

    ”Du pekar åt två håll. Jag väntar gärna medan du bestämmer dig.”

    Du säger hitåt och pekar åt vänster. Samtidigt tar du ett steg åt höger. Jag tittar på handen, sedan på dina ben och väljer till slut att stå kvar. Det ser kanske långsamt ut. Inifrån mig känns det mer som ett ganska rimligt försök att reda ut vart min människa egentligen tänker ta vägen.

    Jag hinner flytta vikten framåt innan ditt steg kommer åt andra hållet. Då stannar jag mitt i det jag tänkte göra. Det finns något lovande i handen som pekar, men du är ju också på väg någonstans. Jag vill gärna följa med resten av dig när du går. För ett ögonblick verkar det kräva att jag får plats på två olika ställen samtidigt.

    Du säger samma sak igen, lite högre. Jag känner igen ordet, men det gör inte handen och benen mer överens. När jag provar att gå mot handen vänder du kroppen åt andra hållet. Jag kommer nära din sko och backar. Du suckar. Vi har hunnit bli missnöjda med varandra utan att ens lämna hallmattan.

    Du har kanske redan hunnit tänka på nästa del. Skorna ska på, dörren ska öppnas och jag behöver stå så att du kommer förbi. Jag ser bara rörelserna som händer nu. Om du vill att jag flyttar mig åt sidan behöver jag få upptäcka den vägen innan du samtidigt börjar med något som för mig brukar betyda att vi ska följa efter varandra.

    Jag brukar titta på mycket mer än orden. Hur du ställer dig, var handen hamnar och om du redan är på väg. Det har hjälpt mig att hitta rätt många gånger när jag inte förstått allt du sagt. Därför blir jag förbryllad när det jag följer med ögonen plötsligt räknas som fel.

    När det blir oklart provar jag det som tidigare har fått din hand att öppnas eller rösten att bli glad. Det kan vara att sätta mig, söka din sida eller bara komma närmare. Alla de sakerna har ibland varit precis vad du ville. Nu har du en annan tanke, men den finns ännu mest hos dig. Jag försöker hitta fram till den med sådant som vi redan har gjort tillsammans.

    Så tittar du ner och börjar skratta lite åt dig själv. Du säger att ja, det där var väl inte särskilt tydligt. Jag tittar upp när rösten ändras. Nu har vi fått ett litet andrum. Du ställer fötterna stilla och låter handen vila. Det finns inte längre tre olika rörelser att försöka hinna efter.

    Du behöver inte hålla något långt samtal med mig om det som blev fel. Jag märker den stilla handen och att du väntar innan du börjar visa igen. Det ger mig tid att sluta följa de gamla rörelserna med blicken. Jag kan stå kvar på alla fyra tassarna en stund och sedan titta dit du faktiskt vill visa. Nu har vi en ny början att utgå ifrån.

    Sedan visar du mig genom öppningen åt vänster. Hela du är vänd dit, och det är lätt att följa med. När jag kommer igenom möter du mig med din glada röst. Jag får lust att komma nära en gång till. Det var alltså den här vägen vi ville, båda två. Den ser alldeles utmärkt ut nu när den bara går åt ett håll.

    Du låter handen vara kvar tills jag har kommit förbi. Jag behöver inte gissa vart den tog vägen mitt i steget. När du sedan rätar på dig är vi på samma sida av öppningen och du ser vad jag gjorde. Det är skönt när svaret kommer medan jag fortfarande vet vilken liten rörelse som ledde oss rätt. Då blir det lättare att känna igen situationen nästa gång vi står där.

    Det gör skillnad för mig när du kan börja om utan att bära med dig irritationen. Jag försöker ju följa dig också i de röriga stunderna. Ibland gissar jag, ibland stannar jag och ibland gör jag det vi gjorde förra gången. Det sista är förvånansvärt ofta fel just den dag du har tänkt lära mig något nytt.

    Du får också behöva tänka efter. Jag står gärna stilla medan du hittar ett bättre sätt att visa, särskilt om väntan får vara lugn. Det som blir svårt är när varje ny gissning från mig möts av ett missnöje som jag inte vet hur jag ska undvika. Om vi hinner stanna upp kan du ändra din del innan jag har hunnit prova fyra olika saker till.

    Vi hamnar ute på gården. Där visar du en plats vid din sida och låter mig hinna fram innan nästa sak kommer. Jag kan känna hur det blir lättare att lyckas när det finns en tydlig början och tid att svara. Du verkar också bli nöjdare när du faktiskt ser vad jag svarar på.

    Vi tar några steg och sedan får jag vara färdig. Du börjar inte genast med en ny riktning medan jag fortfarande är på väg till platsen bredvid dig. Jag ser upp, får ditt svar och kan därefter titta ut över gården. Den lilla pausen gör det lättare att skilja det vi gjorde nyss från det som kommer sedan. Jag behöver inte ligga ett helt moment före dig för att ha en chans att hänga med.

    När vi går in senare vill du först åt köket och sedan tillbaka till hallen för att hämta något. Jag följer ett steg, stannar och ser efter. Du upptäcker det och säger att den här gången var det du igen. Sedan går du färdigt åt ett håll. Jag kommer efter. Det är skönt att ha en människa som kan ändra sig och fortfarande ge mig chansen att förstå.