Ett tyst sitt i vardagsrummet
Du visade vår handsignal för sitt. Jag satte mig och såg på dig.
Jag följde handen som kom fram vid ditt ben. Du stod på vardagsrumsmattan och såg på mig utan att säga något. Jag tog ett steg närmare, mötte blicken och väntade. Sedan kom den lilla rörelse som vi hade övat på förut. Jag satte mig. Ditt ansikte blev genast gladare, och den andra handen kom fram med något gott ur fickan.
Vi hade inte börjat där. Första gången du visade rörelsen visste jag inte vad den betydde. Jag nosade på fingrarna, försökte se om det fanns något bakom dem och tittade sedan mot din andra hand. Du fick hjälpa mig att upptäcka vad som gav den lilla belöningen. Nu behövde handen inte innehålla något för att jag skulle känna igen förslaget.
Det är mycket som rör sig när du är i samma rum som jag. Du vinkar, pekar mot en hylla och lyfter händerna när du pratar med någon. Allt kan inte vara till mig. Jag får hålla reda på om du har vänt dig åt mitt håll och om du verkar vilja ha kontakt. I dag stod du nära och väntade på min blick innan du började. Det gjorde det lättare att veta att stunden var vår.
Efter den första lilla uppgiften gick du åt sidan och lät mig följa med. Jag tog ett par steg, du stannade och jag såg upp. Handen kom fram på samma sätt igen. Jag satte mig och svansen rörde sig mot mattan. Nu började jag känna igen ordningen. Vi kunde göra något tillsammans fast rummet var tyst nog för att ljudet från kylskåpet skulle höras.
Du behövde inte stå stel för att vara tydlig. Jag såg att du log och att kroppen var mjuk när du vände dig mot mig. När jag gjorde rätt kom handen med belöningen fort nog för att jag fortfarande skulle veta vad jag höll på med. Sedan kunde jag resa mig och vi tog några steg till innan nästa lilla försök. Det blev en lek med något bekant som jag hade chans att förstå.
En gång gjorde du rörelsen lite annorlunda. Jag såg den, tvekade och tog sedan ett steg mot ditt ben i stället. Där brukade vi också göra bra saker tillsammans. Du såg först förvånad ut. Sedan tittade du på din egen hand och skrattade mjukt. Jag stod kvar och väntade medan du började om från en plats där vi kunde se varandra bättre.
Den här gången kände jag igen signalen. Jag satte mig och fick samma glada ansikte tillbaka. Du verkade inte tycka att mitt förra förslag hade förstört något. Det var skönt att få fortsätta utan att behöva fundera på varför du blivit missnöjd. Vi hade båda något att lära av det som inte blivit riktigt som du tänkt. Du kunde göra handen tydligare. Jag kunde prova på nytt.
När jag tittade bort mot fönstret väntade du. Någon hade gått förbi utanför och jag ville se vart rörelsen tog vägen. Du stod inte kvar och viftade framför mig för att få ett svar ur min bortvända nos. När jag såg tillbaka fanns handen på plats igen. Vi kunde börja där vår uppmärksamhet möttes, i stället för att du fortsatte be medan jag var upptagen av något annat.
Jag kan också bjuda in med kroppen. Jag kan komma fram med leksaken, ställa mig nära eller vända huvudet mot dörren när jag vill något. Du förstår inte allt jag föreslår med en gång heller. Ibland följer du mig till fel plats och jag får gå tillbaka för att visa igen. Det är inte bara jag som behöver öva på att se vad den andra försöker få sagt.
Du lade handen vid ditt knä när vi tog en paus. Jag kom fram för att nosa, men nu fanns ingen signal att svara på. Fingrarna vilade bara där. Jag kunde stå nära och bli klappad utan att behöva erbjuda något mer. Efter en stund satte du dig på golvet. Då lade jag huvudet vid ditt ben och fick en långsam strykning över sidan.
Det var en annan sorts hand än den som nyss hade visat vår lilla uppgift. Jag kände igen båda. Den ena hjälpte mig att veta vad jag kunde göra, den andra lät mig stanna kvar som jag var. Det blir lättare att vara med dig när det finns plats för den skillnaden. Jag behöver inte leta efter nästa sak varje gång dina fingrar rör sig.
Vi gjorde ett sista försök när du hade rest dig. Jag såg mot dig, handen kom fram och jag satte mig nästan innan du hunnit avsluta rörelsen. Du log och gav mig det som fanns kvar i fickan. Sedan visade du leksaken i stället. Jag följde den med blicken och ställde mig upp, redo att ta tag när du erbjöd den framför mig.
Där behövdes ingen stillsamhet längre. Jag fick hålla fast, dra och flytta fötterna på mattan medan du följde med i leken. När du släppte bar jag den ett varv runt rummet och kom tillbaka. Du satt på golvet igen med händerna i knät. Jag lade leksaken nära din fot och såg upp, men du hade hunnit bli intresserad av något på golvet bredvid dig.
Jag puttade leksaken lite närmare. Du upptäckte den, såg på mig och började skratta. Nu hade jag visat samma förslag två gånger, och till slut hade du förstått vad jag ville. Handen kom fram och tog tag i ena änden. Jag höll kvar den andra. Vi hade övat utan ord en stund, och jag tyckte nog att din sista del av passet hade blivit riktigt bra.