Hunden vilar i gräset vid parkbänken
Jag går gärna vidare med dig. Först vill jag bara få ligga här en stund.
Bänken står lite vid sidan av gångvägen, under trädet där det har kommit nya blad. Du sätter dig och lägger kopplet löst i handen. Jag nosar längs bänkbenet innan jag vänder ett halvt varv och lägger mig i gräset. Här är skugga över ryggen och jag når din sko med nosen. Det verkar vara en mycket bra plats att göra ingenting på just nu.
Först ligger jag med huvudet högt. Det går människor förbi och en cykel rullar långsamt längs vägen. Jag följer den med blicken tills den har passerat. Du sitter kvar. Det betyder att jag slipper resa mig för att hinna efter dig så snart något nytt fångar min uppmärksamhet. Jag kan titta färdigt, nosa på en lukt i luften och sedan låta blicken komma tillbaka till platsen där vi är.
Du har stannat på ett annat sätt än när du knyter skon. Då är det ofta ganska bråttom i hela kroppen, också när dina händer arbetar långsamt. Nu lutar du ryggen mot bänken och flyttar ut ena benet. Jag känner sulan mot sidan en kort stund och lägger huvudet på tassarna. Det verkar inte finnas något jag behöver vara beredd att göra omedelbart. Jag tänker prova att ta dig på orden.
En löpare kommer närmare. Jag lyfter huvudet och tittar. Du ser också åt det hållet och håller kvar kopplet utan att dra mig upp från marken. Löparen passerar ute på gångvägen. När stegen försvinner lägger jag mig till rätta igen. Det är ganska skönt att någon annan också håller reda på sådant, så att varje ljud inte måste sluta med att jag står upp och försöker förstå allting själv.
Vi gick förbi flera intressanta ställen på vägen hit. Jag stannade vid en buske, du väntade vid en stolpe och sedan gick vi tillsammans över den öppna delen av parken. Det fanns mycket att hinna med. Här behöver jag inte välja mellan nästa lukt och nästa steg. Jag kan ligga med sidan mot gräset och låta munnen vara lite öppen medan vinden rör sig i bladen ovanför oss.
Efter en stund tar du fram vatten och håller skålen stadigt på marken. Jag reser mig, dricker och stannar intill ditt knä. Du stryker mig över bröstet medan jag ser ut över platsen där vi nyss gick. Sedan lägger jag mig igen, nästan på samma fläck. Du hade kanske tänkt att vattnet skulle bli början på nästa del av promenaden. Jag verkar ha röstat för ett litet uppehåll till.
Det finns saker att göra för dig också. Du tittar på fåglarna, flyttar handen över träet och säger något lågt när jag lägger hakan mot din sko. Jag tycker om att du kan sitta nära utan att hela tiden försöka få något att hända med mig. Vi behöver inte hitta på en övning för varje stund vi har tillsammans. Just nu håller gräset mig kvar, och din fot är ett bra sätt att veta var du finns.
Till slut sätter jag mig upp och sträcker mig framåt. Du väntar medan jag får bakbenen under mig och skakar igenom kroppen. Först då reser du dig. Jag går ett par steg ut från bänken, tittar tillbaka och ser att du kommer. Nu känns det roligt att fortsätta. Borta vid gångvägen finns den där busken som vi passerade åt andra hållet, och jag är inte helt säker på att jag undersökte den färdigt.
När vi går därifrån har vi ingen leksak att bära och inget nytt att visa upp. Jag har bara fått vila en stund medan du satt bredvid. Ändå går jag med lite mer lust i stegen än när vi kom fram till bänken. Du märker det och låter mig nosa vid busken. Jag får börja där, med dig kvar i andra änden av kopplet och gott om väg framför oss.