En hund bär en apportbock av trä över en gräsplan.
Citat och kloka ord

Hunden med träapporten på gräsplanen

Jag vill gärna lämna den till dig. Jag behöver bara förstå när du vill ta emot.

Jag sitter framför dig med apporten i munnen. Den är av trä och känns annorlunda än leksaken vi brukar dra i tillsammans. Du har handen nära, men jag vet inte riktigt om den betyder att jag ska lämna ifrån mig eller hålla kvar. När fingrarna rör sig öppnar jag munnen lite för tidigt. Apporten hamnar mellan oss i gräset och vi tittar båda ner på den.

Det blev visst något annat än du hade tänkt. Jag ser det på hur du andas ut och flyttar handen. En stund tittar jag åt sidan, mot väskan där min leksak ligger. Men du ber mig inte göra allting igen på samma sätt. Du tar upp apporten och sätter dig närmare. Nu finns bara en kort bit mellan min nos och din hand. Jag behöver inte hålla reda på hela den där vägen samtidigt.

Du erbjuder mig träbiten igen. Jag tar mitt omtag kring mitten och sitter still en liten stund. Handen kommer fram, men den stannar innan du tar tag. Jag väntar. Så kommer ordet jag känner igen, och då lämnar jag över. Du tar emot utan att vi börjar dra åt varsitt håll. Något gott kommer direkt efteråt. Jag hinner svälja det och ser sedan efter vad du vill att vi ska göra nu.

Nästa gång känns väntan lite mer begriplig. Apporten får vara kvar i munnen medan din hand närmar sig. Du tittar på mig och jag försöker hålla reda på både fingrarna och rösten. Det är mycket som kan se nästan likadant ut från min plats. Därför blir jag glad när du gör samma lilla sak igen, så att det jag nyss förstod fortfarande går att använda. Jag behöver inte börja gissa om allt från början.

Vi har roligt när det fungerar, men jag vill gärna att du ska finnas kvar också mellan försöken. Efter en överlämning låter du apporten ligga i din hand och böjer dig ner mot mig. Jag trycker huvudet mot din jacka och får en klapp på sidan av halsen. Sedan hämtar du leksaken. Den delen förstår jag mycket bra. Jag griper tag och tar ett par ivriga steg bakåt när du följer med.

När vi pausar tittar jag ut över gräsplanen. Någon går långt borta och fåglar rör sig nära staketet. Jag kan se dem en stund utan att förlora min plats hos dig. Du står kvar med väskan vid fötterna och väntar tills jag vänder mig tillbaka. Då känner jag igen rörelsen du gör med handen. Jag kommer fram igen. Nu vill jag gärna försöka med det som nyss blev så tydligt.

Den här gången får jag ta ett par steg med apporten innan jag sätter mig framför dig. Det blir lite snett. Ena tassen kommer nära din sko och svansen skrapar i gräset. Men träbiten ligger kvar där den ska i munnen. Du låter handen vänta medan du säger ordet. När du tar emot håller vi båda reda på samma ögonblick. Jag hinner lämna och se dig bli glad innan jag börjar undra om jag skulle ha gjort något annat.

Du stoppar ner apporten i väskan efter det försöket. Jag följer handen med blicken, för jag hade nog kunnat bli ivrig på ett varv till. I stället får jag leksaken och du går ett litet stycke med mig över planen. Jag bär den med huvudet högt. Det blev några tappade träbitar i dag och ett par omtag från oss båda. Men den sista överlämningen kände jag igen hela vägen, från mitt grepp till din väntande hand.