En vitbrun hund med sele och koppel går bredvid en person på en träbro med räcken.
Citat och kloka ord

Hunden i koppel på träbron

Du ser vägen till andra sidan. Jag behöver först känna efter var jag sätter tassarna.

Tassarna stannar där gruset tar slut. Framför oss ligger en liten träbro med räcken på båda sidor. Du har redan vänt kroppen mot fortsättningen av stigen, men jag står kvar vid kanten. Det låter annorlunda när du sätter foten på brädorna. Jag sänker huvudet och sträcker nosen framåt. Här finns något att undersöka innan jag vet om jag vill flytta hela kroppen efter dig.

Du märker att jag inte följer med och kommer tillbaka till min sida. Kopplet hänger löst mellan oss. En stund står vi bara där. Jag kan höra vattnet under bron och se hur ljuset rör sig mellan räckets stolpar. Det finns ingen hund framför som jag kan följa efter och ingen välbekant stig precis under tassarna. Jag behöver förhålla mig till något som inte känns som marken vi nyss gick på.

Du går ett steg fram, vänder dig lite åt sidan och väntar. Jag sätter ena framtassen på träet. Sedan den andra. Bakbenen står fortfarande kvar på gruset och jag ser antagligen ganska lång ut. Du skrattar inte åt mig. När jag backar igen får jag göra det utan att kopplet blir kortare och drar kroppen åt ett annat håll än det jag själv försöker välja.

Jag nosar vid kanten en gång till. Nu har jag hunnit känna hur brädorna luktar och hur de svarar under tassen. Du står nära men är inte i vägen för min nos. Jag tar några steg ut och stannar. Där finns samma hand vid min sida som på stigen. Jag kan vända huvudet mot den, få en liten uppmuntran och sedan se efter vad som ligger framför mig igen.

Det kommer någon på vägen bakom oss. Du tittar tillbaka och vi kliver åt sidan, bort från början av bron. Jag får nosa i gräset medan personen passerar. Det känns bra att slippa stå mitt i något svårt samtidigt som någon vill tränga sig förbi. Vi väntar tills det har blivit lugnt igen. Sedan går vi fram till den plats som jag nu faktiskt känner igen lite bättre än för en stund sedan.

Den här gången kommer bakbenen med. Jag går nära dig och håller huvudet lite lägre än vanligt. Du tar inte större steg än att vi kan följas åt. Halvvägs stannar jag och lyssnar på vattnet. Du stannar också. Räcket är kvar bredvid mig, brädorna fortsätter under tassarna och din sko står alldeles intill. Jag hinner känna var jag är innan vi tar den sista biten till andra sidan.

När jag får grus under alla fyra tassarna igen skakar jag mig och vänder nosen mot en buske. Där finns något mycket mer välbekant att syssla med. Du väntar medan jag undersöker den ordentligt. Jag behöver inte genast gå tillbaka för att visa att jag kan en gång till. Det räcker med den vägen vi just tog, och med att du följde mitt tempo också när vi fick börja om.

Efter en stund fortsätter stigen mellan träden. Jag går före ett par steg och vänder mig mot dig vid nästa sväng. Du är kvar och ser ganska nöjd ut. För mig blev bron varken vanlig eller ointressant bara för att vi kom över den. Men jag fick veta något om dig när jag stannade vid kanten: du kunde märka min tvekan, vänta och ändå vara med mig när jag till sist ville gå. Det vill jag gärna känna igen på nästa nya plats också.