Cykla med hund i bostadsområdet
Springern sitter fast på cykelramen och kopplas till hundens sele. Det separata kopplet går från halsbandet till min hand vid styret.
Att motionera hunden vid en vanlig stadscykel i bostadsområdet behöver inte vara något sportprojekt. Men cykelturen börjar ändå innan hjulen rullar. Det är där vi behöver se efter hur hunden sitter fast, om utrustningen passar och vilken väg vi tänker ta. När vi väl har kommit ut bland korsningar, människor och andra hundar ska de frågorna redan vara lösta. Hunden ska kunna röra sig bekvämt vid sidan, och vi behöver kunna styra och bromsa utan att samtidigt försöka reda ut ett koppel.
Jag har små hundar. När jag cyklar med dem vill jag ha hela kombinationen: springer med sele, plus halsband och ett extra koppel som säkerhet. Det är den extra säkerheten jag också förespråkar för cykling med hund vid sidan. Sele används också för de fyra av mina hundar som sitter i bilens baksäte. För mig hör selen alltså till bestämda sammanhang. Det betyder inte att jag förespråkar den som standard vid vanliga promenader. Här handlar det om utrustning för en hund som ska följa med bredvid en cykel.
Det är också därför jag reagerar på cykling med flexikoppel. När linan kan löpa ut får hunden möjlighet att röra sig långt från cyklisten, korsa färdvägen eller komma för nära ett hjul. Samtidigt behöver föraren hålla balansen och ha uppsikt över trafiken. Att försöka hinna bromsa kopplet i det läget är något annat än att stå stadigt på en skogsstig. Flexis egna säkerhetsanvisningar säger att kopplet inte ska användas när man cyklar. Ett flexi som fungerar fint på promenaden blir inte rätt utrustning bara för att samma hund följer med på cykeln.
Springer och sele när hunden går vid sidan
En springer är ett cykelfäste med en arm som håller hunden en bit från cykeln. På den ursprungliga Springer-konstruktionen finns en fjäder som dämpar ryck och en säkerhetsutlösare. Tillverkaren beskriver hur fästet hjälper cyklisten att hålla båda händerna på styret och håller hunden undan från pedalerna. Det är en genomtänkt funktion, men ingen utrustning kan lova att en olycka aldrig sker. Montering, hundens beteende och hur vi väljer att cykla spelar fortfarande roll.
Springerns förbindelse ska vara kopplad till selen. Därutöver vill jag ha ett separat koppel i halsbandet som extra säkerhet. Säkerhetskopplet går från halsbandet till min hand vid styret. Det är en egen förbindelse till hunden och ersätter inte springern. Det ska inte vara det som hunden springer och drar i under turen. När flera delar används behöver man kontrollera hur de fungerar tillsammans. Inga linor får kunna hamna bland hjul och pedaler, och ett extra koppel får inte få hunden att dras åt ett annat håll. Tillverkarens säkerhetslösning måste också förstås innan man kopplar ihop utrustningen på sitt eget sätt.
Den kontrollen behöver göras medan cykeln står stilla. Titta på fästen, låsningar och längden till hunden. Se efter hur det blir när man vrider styret eller flyttar cykeln. Det är betydligt lättare att upptäcka något som hamnar fel där än när man redan trampar och hunden är på väg framåt. En hund som väntar lugnt vid cykeln ger oss tid att ordna starten. Det är en bra del av träningen, även om själva turen sedan blir kort.
Små hundar behöver ett tempo som passar dem
Även små hundar kan följa med vid sidan med ett lämpligt cykelfäste. Det viktiga är att utrustningen kan ställas in för den hundens storlek och fungera tillsammans med cykeln. För små hundar vänder man bågen upp och ned på den springerkonstruktion jag menar, så att höjden och linans räckvidd passar hunden. Springer och andra cykelfästen finns i olika utföranden. Monteringen behöver därför följa anvisningen för den modell man har.
Och så får man cykla långsammare. Det låter enkelt, men gör stor skillnad för hur vi planerar turen. Den som sitter på sadeln kan uppleva farten som mycket låg medan hundens kortare ben redan arbetar ordentligt. Jag tycker inte att det finns någon anledning att göra cykelturen till ett prov på hur fort hunden kan springa. Tanken är att kunna göra något tillsammans på ett sätt som passar den hund man faktiskt har.
Veterinärernas råd är att vänja hunden gradvis vid cykeln och börja med korta, lugna sträckor. Ålder, hälsa och kondition behöver vägas in. Hunden ska kunna röra sig i ett bekvämt tempo, få pauser och tillgång till vatten. Värme och underlag spelar också roll. Är man osäker på om hunden klarar belastningen behöver det bedömas innan man börjar. Att hunden gärna följer med är fint, men det befriar oss inte från att anpassa aktiviteten.
Det behöver heller inte vara samma upplägg varje gång. En dag kanske förutsättningarna passar för en kort tur på en lugn väg. En annan dag är det bättre att promenera. Om hunden blir trött, tvekar eller inte rör sig som vanligt är det inget man ska trampa sig igenom. Man kan stanna, kliva av och låta resten få ta tid. Jag tycker att vi ibland behöver släppa vår egen bild av vad en lyckad motionsrunda ska innehålla.
Jag vill se tydligare krav i trafiken
Vid vanlig cykling i samhället med hunden springande bredvid tycker jag att springer och sele, tillsammans med halsband och ett extra säkerhetskoppel, borde vara ett krav. Det är min ståndpunkt om hur reglerna borde utformas. Dagens allmänna trafikregler kräver omsorg och varsamhet för att undvika olyckor, och cyklister ska hålla minst en hand på styret. Hundhållaren har dessutom ansvar för tillsynen över hunden. Jag skulle vilja att utrustningen för just den här situationen också fick ett tydligare utrymme.
Bikejoring är en annan aktivitet. Där arbetar hunden framför cykeln i sele och med särskild lina och utrustning. Det ska inte blandas ihop med en hund som följer med vid sidan på en vanlig cykeltur. Att en bild visar en hund framför en cykel berättar inte i sig vilket upplägg som används. För min del gäller resonemanget här den vanliga cyklingen bland andra trafikanter, där vi behöver hålla ihop ekipaget och kunna hantera möten utan att ta över hela vägen.
Jag vill gärna att både små och stora hundar ska kunna följa med på aktiviteter som passar dem. Det fina ligger i sällskapet och i att hitta ett sätt som fungerar tillsammans. Men den möjligheten börjar med att vi tar förberedelserna på allvar. En kort, lugn tur med rätt utrustning och en hund som orkar är mer värd än en längre runda som blir besvärlig eller riskfylld. Vi behöver komma fram tillsammans, med lust att göra om det en annan dag.