-
Cykla med hund i bostadsområdet
Springern sitter fast på cykelramen och kopplas till hundens sele. Det separata kopplet går från halsbandet till min hand vid styret.
Att motionera hunden vid en vanlig stadscykel i bostadsområdet behöver inte vara något sportprojekt. Men cykelturen börjar ändå innan hjulen rullar. Det är där vi behöver se efter hur hunden sitter fast, om utrustningen passar och vilken väg vi tänker ta. När vi väl har kommit ut bland korsningar, människor och andra hundar ska de frågorna redan vara lösta. Hunden ska kunna röra sig bekvämt vid sidan, och vi behöver kunna styra och bromsa utan att samtidigt försöka reda ut ett koppel.
Jag har små hundar. När jag cyklar med dem vill jag ha hela kombinationen: springer med sele, plus halsband och ett extra koppel som säkerhet. Det är den extra säkerheten jag också förespråkar för cykling med hund vid sidan. Sele används också för de fyra av mina hundar som sitter i bilens baksäte. För mig hör selen alltså till bestämda sammanhang. Det betyder inte att jag förespråkar den som standard vid vanliga promenader. Här handlar det om utrustning för en hund som ska följa med bredvid en cykel.
Det är också därför jag reagerar på cykling med flexikoppel. När linan kan löpa ut får hunden möjlighet att röra sig långt från cyklisten, korsa färdvägen eller komma för nära ett hjul. Samtidigt behöver föraren hålla balansen och ha uppsikt över trafiken. Att försöka hinna bromsa kopplet i det läget är något annat än att stå stadigt på en skogsstig. Flexis egna säkerhetsanvisningar säger att kopplet inte ska användas när man cyklar. Ett flexi som fungerar fint på promenaden blir inte rätt utrustning bara för att samma hund följer med på cykeln.
Springer och sele när hunden går vid sidan
En springer är ett cykelfäste med en arm som håller hunden en bit från cykeln. På den ursprungliga Springer-konstruktionen finns en fjäder som dämpar ryck och en säkerhetsutlösare. Tillverkaren beskriver hur fästet hjälper cyklisten att hålla båda händerna på styret och håller hunden undan från pedalerna. Det är en genomtänkt funktion, men ingen utrustning kan lova att en olycka aldrig sker. Montering, hundens beteende och hur vi väljer att cykla spelar fortfarande roll.
Springerns förbindelse ska vara kopplad till selen. Därutöver vill jag ha ett separat koppel i halsbandet som extra säkerhet. Säkerhetskopplet går från halsbandet till min hand vid styret. Det är en egen förbindelse till hunden och ersätter inte springern. Det ska inte vara det som hunden springer och drar i under turen. När flera delar används behöver man kontrollera hur de fungerar tillsammans. Inga linor får kunna hamna bland hjul och pedaler, och ett extra koppel får inte få hunden att dras åt ett annat håll. Tillverkarens säkerhetslösning måste också förstås innan man kopplar ihop utrustningen på sitt eget sätt.
Den kontrollen behöver göras medan cykeln står stilla. Titta på fästen, låsningar och längden till hunden. Se efter hur det blir när man vrider styret eller flyttar cykeln. Det är betydligt lättare att upptäcka något som hamnar fel där än när man redan trampar och hunden är på väg framåt. En hund som väntar lugnt vid cykeln ger oss tid att ordna starten. Det är en bra del av träningen, även om själva turen sedan blir kort.
Små hundar behöver ett tempo som passar dem
Även små hundar kan följa med vid sidan med ett lämpligt cykelfäste. Det viktiga är att utrustningen kan ställas in för den hundens storlek och fungera tillsammans med cykeln. För små hundar vänder man bågen upp och ned på den springerkonstruktion jag menar, så att höjden och linans räckvidd passar hunden. Springer och andra cykelfästen finns i olika utföranden. Monteringen behöver därför följa anvisningen för den modell man har.
Och så får man cykla långsammare. Det låter enkelt, men gör stor skillnad för hur vi planerar turen. Den som sitter på sadeln kan uppleva farten som mycket låg medan hundens kortare ben redan arbetar ordentligt. Jag tycker inte att det finns någon anledning att göra cykelturen till ett prov på hur fort hunden kan springa. Tanken är att kunna göra något tillsammans på ett sätt som passar den hund man faktiskt har.
Veterinärernas råd är att vänja hunden gradvis vid cykeln och börja med korta, lugna sträckor. Ålder, hälsa och kondition behöver vägas in. Hunden ska kunna röra sig i ett bekvämt tempo, få pauser och tillgång till vatten. Värme och underlag spelar också roll. Är man osäker på om hunden klarar belastningen behöver det bedömas innan man börjar. Att hunden gärna följer med är fint, men det befriar oss inte från att anpassa aktiviteten.
Det behöver heller inte vara samma upplägg varje gång. En dag kanske förutsättningarna passar för en kort tur på en lugn väg. En annan dag är det bättre att promenera. Om hunden blir trött, tvekar eller inte rör sig som vanligt är det inget man ska trampa sig igenom. Man kan stanna, kliva av och låta resten få ta tid. Jag tycker att vi ibland behöver släppa vår egen bild av vad en lyckad motionsrunda ska innehålla.
Jag vill se tydligare krav i trafiken
Vid vanlig cykling i samhället med hunden springande bredvid tycker jag att springer och sele, tillsammans med halsband och ett extra säkerhetskoppel, borde vara ett krav. Det är min ståndpunkt om hur reglerna borde utformas. Dagens allmänna trafikregler kräver omsorg och varsamhet för att undvika olyckor, och cyklister ska hålla minst en hand på styret. Hundhållaren har dessutom ansvar för tillsynen över hunden. Jag skulle vilja att utrustningen för just den här situationen också fick ett tydligare utrymme.
Bikejoring är en annan aktivitet. Där arbetar hunden framför cykeln i sele och med särskild lina och utrustning. Det ska inte blandas ihop med en hund som följer med vid sidan på en vanlig cykeltur. Att en bild visar en hund framför en cykel berättar inte i sig vilket upplägg som används. För min del gäller resonemanget här den vanliga cyklingen bland andra trafikanter, där vi behöver hålla ihop ekipaget och kunna hantera möten utan att ta över hela vägen.
Jag vill gärna att både små och stora hundar ska kunna följa med på aktiviteter som passar dem. Det fina ligger i sällskapet och i att hitta ett sätt som fungerar tillsammans. Men den möjligheten börjar med att vi tar förberedelserna på allvar. En kort, lugn tur med rätt utrustning och en hund som orkar är mer värd än en längre runda som blir besvärlig eller riskfylld. Vi behöver komma fram tillsammans, med lust att göra om det en annan dag.
-
Flexi i handen, liten hund vid sidan
Det är lätt att diskussionen om flexikoppel fastnar i ett ja eller nej. Antingen ska de vara hemska, eller också ska alla invändningar avfärdas. Jag tycker att det missar det viktigaste: vem håller i handtaget, vilken hund går i andra änden och var befinner de sig? En lugn skogspromenad med en liten hund är en annan situation än en vägövergång där hunden har hunnit flera meter framför sin människa. Det måste vi kunna prata om utan att allt blir samma sak.
Jag har små hundar och tycker att flexi kan vara alldeles utmärkt när man går med en hund i taget och har uppmärksamheten på den. I skogen kan hunden få stanna vid en doft och undersöka lite vid sidan av stigen medan man själv går lugnt vidare. Det finns något fint i att ge plats åt sådant. En promenad behöver inte vara en transportsträcka där nosen hela tiden måste lämna något intressant. Men utrymmet vi ger måste vara ett utrymme vi också kan ha kontroll över.
Att gå ensam med hunden gör inte ansvaret mindre. Det betyder att det är jag som behöver upptäcka mötet, vägen eller cyklisten och agera innan vi har hamnat för nära. Hunden kan vara sysselsatt med något helt annat. Den har kanske hittat dagens mest angelägna grästuva och ser ingen som helst anledning att lyfta huvudet. Det är ganska härligt när en liten hund kan vara så upptagen av sin promenad. Just därför behöver människan fortsätta hålla reda på omgivningen.
Kopplet ska vara kort innan vi når vägen
Föreställ dig att hunden går en bit framför och svänger runt hörnet mot en korsning. Föraren har ännu inte kommit fram och kan inte se vad som finns där. Hunden står då redan på en plats som människan inte har hunnit bedöma. Att det fortfarande finns ett koppel mellan dem löser inte den situationen. Jag vill att hunden ska vara nära innan vi når vägkanten, så att vi kan stanna, se oss omkring och gå över tillsammans.
Det räcker inte att börja leta efter bromsknappen när hunden redan är på väg ut. På en smal trottoar kan några steg vara hela avståndet till körbanan. Samma sak gäller vid utfarter där en bil kan komma fram bakom en häck. Jag tycker att det är en viktig skillnad mellan att reagera snabbt och att ge sig själv tid att reagera. Vi kan hjälpa hunden mycket genom att korta kopplet där vi vet att vi snart behöver ha den intill oss.
Tillverkarens anvisningar säger att kopplet ska kortas och låsas när hunden behöver hållas vid sidan och när andra människor eller djur finns nära. De varnar också för att en hund kan hinna bygga upp fart på ett långt koppel och sedan dra omkull föraren. Även en liten hund kan orsaka skador. Man ska hålla i handtaget och inte gripa om linan eller bandet. Det är konkreta anvisningar som behöver finnas med i hur vi faktiskt använder kopplet.
Jag önskar att samma framförhållning vore självklar vid möten. Den som kommer emot oss ska inte behöva fundera på om hunden ska hälsa, om linan är låst eller åt vilket håll den kommer att röra sig. Någon kan vara hundrädd. Någon annan har en hund som behöver avstånd. Det blir vänligare för alla om vi samlar in kopplet i god tid och låter mötet få plats. Att hunden själv är vänlig gör inte den andres behov mindre.
Stor hund, sele och små marginaler
Jag är särskilt kritisk till kombinationen flexi och sele på en stor hund. Jag kan förstå varför någon vill använda sele, men tillsammans med ett långt flexikoppel tycker jag att det kan bli en farlig kombination. En stor, stark hund som får fart framåt måste fortfarande kunna hållas och stoppas av personen bakom. Att utrustningen passar hundens vikt betyder inte automatiskt att människan klarar det ryck som kan komma.
Min invändning gäller kontrollen över hela situationen. Om en hund kastar sig mot något på andra sidan vägen hjälper det föga att föraren hade tänkt korta kopplet lite senare. Jag tycker inte att man ska behöva förlita sig på att hunden aldrig kommer att göra något oväntat. Ett vanligt koppel gör längden mer förutsägbar, men även där behöver människan kunna hantera hunden. Utrustning ersätter inte träning, uppmärksamhet eller en ärlig bedömning av vad man själv klarar.
Jag använder inte sele som standard på vanliga promenader. För mig hör den framför allt till cykling med springer och till hundarnas säkerhet i bilen. Det är olika sammanhang med olika behov. Här, när jag skriver om flexi på promenaden, vill jag framför allt lyfta fram att längre räckvidd också kräver mer av den som håller i kopplet. Hunden ska inte behöva lära sig var gränsen går genom ett plötsligt stopp efter flera meters fart.
Skogen kräver också hänsyn
Skogen kan ge mer utrymme än en trottoar, men den är inte tom bara för att vi inte ser någon. En stig kan svänga, någon kan komma fram bakom träden och vilda djur finns där utan att visa sig. Mellan den 1 mars och den 20 augusti ska hundar hindras från att springa lösa i marker där det finns vilt. Övrig tid ska de hindras från att driva eller förfölja vilt när de inte används vid jakt. Särskilda regler kan också gälla på platsen.
För mig innebär det att längden får följa sikten och situationen. Där det är öppet och lugnt kan en liten hund få mer plats att undersöka. När stigen blir trång eller någon närmar sig samlar man in den. Om hunden behöver mer hjälp att hålla kontakt får man börja med det, utan att samtidigt ge den hela kopplets längd. Det är inget misslyckande att välja ett annat koppel när förutsättningarna kräver det.
Jag vill kunna uppskatta flexi där det fungerar och samtidigt säga ifrån när det används vårdslöst. Det ena behöver inte ta bort det andra. En bra promenad rymmer både hundens nyfikenhet och hänsyn till dem vi möter. Hunden får gärna stanna länge vid sin grästuva. Vid vägkanten behöver vi däremot vara överens om att gå tillsammans. Den skillnaden ligger i människans hand, redan innan tummen trycker på knappen.