-
Bruks 2027: hopp med metallapport
På andra sidan hindret ligger metallapporten. Hunden ska dit, gripa den och komma tillbaka över samma hinder med föremålet kvar i munnen. Från 2027 blir detta ett sammanhängande elitmoment i bruksprovet. Tidigare prövades metallapportering och hinderhopp var för sig. Förändringen ställer därför en konkret fråga till ett redan erfaret ekipage: förstår hunden hur de välbekanta delarna ska fogas ihop när också hemvägen går över hindret?
Momentet finns i den fastställda regelboken för 2027–2031 och har koefficient tre. Det ska användas en metallapport som tävlingsledaren lämnar ut. Den tunga apporteringen finns kvar som en separat uppgift. Föraren behöver alltså se vilket moment som faktiskt har ersatts och kombinerats, så att förberedelsen inte bygger på att alla apporter i elitprogrammet nu har blivit samma sak.
Gripandet är en övergång till nästa uppgift
Föraren kastar apporten över hindret medan hunden sitter i utgångsställning. På kommando ska hunden hoppa, hämta och hoppa tillbaka. Kommandoordet för apportering får utan betygsavdrag läggas till senast när hunden första gången är mitt över hindret. Tidsgränsen ger föraren något bestämt att planera. Den säger inte att det går att vänta tills hunden har hämtat föremålet och sedan fritt lägga in nya uppmaningar för återvägen.
För en hund som har lärt sig en rak återkomst vid apportering kan den kortaste vägen till människan kännas som en rimlig fortsättning. I det nya momentet behöver återkomsten dessutom innehålla ett hopp. Om hunden går förbi hindret med apporten är det därför värdefullt att undersöka hur hela kedjan har blivit begriplig, snarare än att bara hänvisa till att hunden redan kan båda delarna var för sig.
Det går att se samma fråga från förarens sida. Är uppställningen och kastet genomtänkta så att ekipaget får en tydlig uppgift? Vet människan när de planerade kommandona ska komma och hur hunden ska tas emot? Tävlingsledaren bestämmer från vilken sida starten sker, medan föraren väljer startavstånd. Den friheten behöver användas med förståelse för den egna hundens passage, inte genom att låna ett generellt mått ur en annan hundsport.
Avlämningen behöver hålla ihop med hoppet
Hunden får lämna apporten sittande framför föraren eller vid sidan. Vid avlämning framför ska den därefter inta utgångsställning. Den sista delen av återkomsten är alltså fortfarande ett arbete tillsammans, även när de två hoppen redan är avklarade. Föraren kan behöva vara lika förberedd på att lugnt ta emot föremålet som på att få iväg hunden i början.
Bedömningen börjar redan när ekipaget ställer upp och omfattar kastet och hela utförandet. Rivning eller stöd på hindret underkänner momentet. En beröring av hindret ger däremot högst betyg åtta. Det är skillnad mellan dessa händelser, och den skillnaden behöver finnas kvar när ett försök beskrivs efteråt. Ett ljud vid hindret berättar inte ensamt vilket fel som inträffade.
Metallapporten kan också göra återkomsten till en egen fråga i genomgången. Tugg och tappat föremål påverkar bedömningen, men resultatet säger inte varför greppet förändrades. Det går att vilja förstå den delen utan att göra varje käkrörelse till en avsiktlig protest från hunden. Vad hände efter gripandet, vid återhoppet och när föraren började ta emot? De frågorna hjälper till att skilja momenten i förloppet åt utan att glömma att hunden ska kunna dem som en helhet.
Det nya kombinationsmomentet kan väcka både tävlingslust och en känsla av att något välbekant måste läras om. Föraren får möjlighet att bygga vidare på ett arbete som redan finns, men behöver ge övergångarna samma uppmärksamhet som de tydliga delarna. Den mest användbara bekräftelsen kommer när hunden kan hämta, hitta tillbaka över hindret och lämna föremålet med en obruten förståelse av vad som fortfarande pågår.
-
Bruks 2027: apportering i appellklass
Hunden ser sin människa gå bort och vända sig om. Mellan dem ligger en apport. Från 2027 är det en ny uppgift i bruksprovets appellklass: hunden ska hämta föremålet på vägen fram till föraren och lämna det i handen. För ekipaget blir det ett möte mellan två saker som var för sig kan vara välbekanta, att komma när människan kallar och att bära ett föremål. Nu behöver hunden förstå hur de hör ihop.
Apporteringen finns i den fastställda regelboken för bruksprov 2027–2031. Det tidigare appellprogrammet saknar detta moment. För den som har förberett sin första bruksstart efter det äldre programmet tillkommer alltså ett nytt innehåll. Att upptäcka det i god tid ger möjlighet att förstå uppgiften ordentligt, i stället för att försöka lägga till en hastigt färdig apportering strax före tävlingsdagen.
Föremålet ligger på vägen till föraren
Föraren lämnar hunden sittande vid startpunkten, går ungefär tre meter och lägger ned träapporten. Därefter går föraren ytterligare ungefär tio meter och vänder sig mot hunden. De står då cirka tretton meter från varandra. På kommando ska hunden hämta apporten och komma med den. Föremålet kastas alltså inte från den plats där föraren sedan väntar.
Det gör skillnad för vad hunden behöver uppfatta. Först ska den stanna kvar medan människan går och lägger ut föremålet. Sedan ska den börja arbeta, men ta med apporten innan den kommer ända fram. En hund kan springa glatt och snabbt till sin förare och ändå ha lämnat en viktig del av uppgiften bakom sig. Då behöver genomgången handla om vad hunden förstått av sambandet mellan signal, föremål och förflyttning, inte bara om hur fort den kom.
Träapporten ska också bäras genom den sista delen av återkomsten. Hunden får sätta sig framför föraren eller direkt vid sidan och lämnar på kommando. Om avlämningen sker framför ska den därefter inta utgångsställning vid vänster sida. Det ger föraren ett val av ingång, men också ett ansvar att veta vilken avslutning som förberetts. För hunden behöver beskedet om när föremålet ska lämnas vara lika begripligt som beskedet att börja hämta.
Det sista steget är fortfarande en del av arbetet
Det kan vara frestande att tänka att momentet i praktiken är färdigt när hunden kommer med apporten i munnen. Regeltexten gör avlämningen betydelsefull. Om hunden släpper föremålet på marken bredvid föraren är högsta betyget sju. Tugg sänker också betyget; vid ihållande kraftigt tugg anges att det bör bli högst sex. De här gränserna beskriver bedömningen av utförandet, men förklarar inte ensamma varför hunden ändrade grepp eller släppte.
För ett oerfaret ekipage kan just återkomsten rymma mycket förväntan. Föraren vill gärna visa glädje, hunden är nära och föremålet ska fortfarande hållas kvar. Därför är det värt att se hela avslutningen som en sammanhängande del av uppgiften. En god tanke med förberedelsen är att människan vet hur den ska ta emot, så att nästa besked inte byts ut mot flera spontana rörelser och ord när hunden redan är framme.
Momentet har koefficient två, vilket innebär att betyget multipliceras med två till poäng. Men den mest användbara frågan efter ett försök är ofta mer konkret än poängsumman: satt hunden kvar, valde den apporten, bar den fram och förstod den avlämningen? Då går det att uppskatta det som fungerade och urskilja vad som behöver bli tydligare. Den nya apporteringen kan bli en fin uppgift tillsammans när hunden får förstå hela vägen, från det första kvarstannandet till det sista föremålet i förarens hand.
-
Hunden bär tillbaka solhatten
Du tappade hatten. Jag kom tillbaka med ett ganska gott förslag.
Hatten rullar över gräset innan du har hunnit resa dig. Först stannar den mot ett stolsben, sedan kommer vinden åt den igen. Jag har följt hela förloppet från min plats under bordet. När brättet viker upp sig vid kanten av rabatten är jag redan på väg. Du säger mitt namn bakom mig. Jag hör dig, men just nu har jag en hatt att hinna ifatt, och den tycks inte ha för avsikt att vänta.
Jag får tag i kanten och lyfter huvudet. Nu ser jag nästan ingenting åt ena hållet. Det var en överraskande stor sak att bära för något som nyss satt ovanpå ditt huvud. Jag tar några höga steg och försöker hitta runt stolen. Du är på väg mot mig, men stannar när jag vänder tillbaka. Där står du med ena handen framme. Jag ändrar riktning lite. Om hatten ska lämnas någonstans tycker jag att vi bör prata om själva överlämnandet först.
Du sätter dig på huk utan att gripa efter den. Det gör saken lättare. Jag kan komma ända fram, med brättet mot ditt knä, och stå kvar en stund. Hatten har fått ett veck och en liten mörk fläck av min mun. Du tittar på den, sedan på mig. Jag väntar på hur det ska bli nu. Det är ändå din sak jag har tagit, även om vinden var den som började flytta på den.
Du skrattar. Inte det där korta ljudet som ibland kommer när du redan har bråttom till något annat, utan ett skratt som får dig att sitta kvar. Din fria hand kommer mot mitt bröst. Jag lutar mig fram, hatten glider lite och du hinner ta emot den när jag släpper. Där var mitt bidrag till ordningen på uteplatsen. Jag tycker att det förtjänar att uppmärksammas, helst innan du tar på dig hatten och börjar se ut som vanligt igen.
En bit ur fickan hamnar mellan dina fingrar. Jag tar den och nosar efter en till. Sedan står jag kvar nära medan du reser dig. Du försöker räta till brättet med båda händerna. Det fungerar inte riktigt på första försöket. Jag tittar upp, och när du sätter hatten på huvudet igen hänger ena sidan lite lägre. Du drar undan den från ögat. Jag vet inte varför du valde en huvudbonad med så mycket rörelse i sig, men jag uppskattar möjligheterna.
Vi går tillbaka till bordet. Din stol skrapar mot stenplattorna när du flyttar den närmare skuggan. Jag lägger mig inte genast under den. Först behöver jag undersöka platsen där hatten låg. Det luktar fortfarande av dig där, men också av jorden som blev synlig när brättet skrapade över kanten. Du låter mig hålla på en stund. Jag har tydligen inte blivit av med rätten att undersöka trädgården bara för att jag utförde mitt ärende med viss egen entusiasm.
När jag kommer tillbaka håller du handen nere vid sidan av stolen. Jag går fram och möter den med nosen. Ibland har vi svårt att bli överens när något av ditt hamnar hos mig. Du blir snabb i händerna och jag blir snabb i benen. Då kan en liten sak plötsligt ta stor plats mellan oss. Nu satt du kvar och gav mig någonstans att komma med det jag hade. Jag behövde inte bära hatten hela vägen runt bordet för att få fortsätta vara med.
Du tar fram min gamla mjuka leksak ur väskan. Den har legat där sedan vi kom ut, utan att jag tänkt särskilt mycket på den. Nu rör du den längs gräset och ser på mig. Jag sänker framkroppen och skjuter ifrån. Du hinner dra undan den en bit innan jag får tag. Det blir ett kort dragande, ett släpp och en ny chans att komma nära. Den här gången är saken i min mun till för just det vi gör.
Du släpper taget och jag får bära ett varv. Jag går förbi bordet med leksaken högt och ser efter om du följer mig med blicken. Det gör du. Då svänger jag tillbaka lite fortare. Att få behålla den en stund är roligt, men jag vill också att du ska vara kvar i leken. När jag trycker den mot ditt ben tar du emot. Vi har hittat något som kan lämnas mellan oss flera gånger utan att någon behöver börja jaga den andra.
Efter en stund stannar du handen. Jag står kvar med leksaken men drar inte vidare. Du visar att vi är färdiga för tillfället och låter mig få bära bort den till filten. Där lägger jag ner den mellan framtassarna. Min andning hörs tydligare nu. Du kommer med skålen och ställer den stadigt bredvid. Jag dricker medan du väntar, och när jag är klar flyttar du skålen dit där jag inte råkar välta den om jag sträcker ut mig.
Hatten ligger på bordet nu, under din bok. En liten bit av brättet sticker fram och rör sig i vinden. Jag ser det från filten men ligger kvar. Du har äntligen ordnat en mindre äventyrlig förvaring. Då och då lyfter du boken för att komma åt det som ligger under. Varje gång tittar jag till. Det kan hända att jag fortfarande räknar mig som inblandad i hattens fortsatta öde, även om ingen har bett om mer hjälp.
Du sitter en stund och läser. Jag lägger hakan vid leksaken och blundar, men öppnar ögonen när din fot rör filtkanten. Du drar undan den lite så att det finns plats för mitt bakben. Sedan fortsätter du där du var. Vi har gått från spring över gräset till att kunna ligga nära utan att göra något alls. Jag tycker om när båda delarna får plats hos dig, också de dagar då du egentligen bara tänkt sätta dig ute med en bok.
När vi går in tar du hatten i ena handen och mina saker i den andra. Jag bär leksaken själv. Vid dörren behöver du byta grepp, och då kommer brättet nära min nos igen. Jag tittar upp. Du håller undan det, men skrattar fortfarande när du öppnar. Det blev visst ett bestående veck på ena sidan. Jag följer med in, ganska nöjd med min del av eftermiddagen. Nästa gång vinden tar något hoppas jag att du åtminstone överväger min ansökan.
-
Hunden med träapporten på gräsplanen
Jag vill gärna lämna den till dig. Jag behöver bara förstå när du vill ta emot.
Jag sitter framför dig med apporten i munnen. Den är av trä och känns annorlunda än leksaken vi brukar dra i tillsammans. Du har handen nära, men jag vet inte riktigt om den betyder att jag ska lämna ifrån mig eller hålla kvar. När fingrarna rör sig öppnar jag munnen lite för tidigt. Apporten hamnar mellan oss i gräset och vi tittar båda ner på den.
Det blev visst något annat än du hade tänkt. Jag ser det på hur du andas ut och flyttar handen. En stund tittar jag åt sidan, mot väskan där min leksak ligger. Men du ber mig inte göra allting igen på samma sätt. Du tar upp apporten och sätter dig närmare. Nu finns bara en kort bit mellan min nos och din hand. Jag behöver inte hålla reda på hela den där vägen samtidigt.
Du erbjuder mig träbiten igen. Jag tar mitt omtag kring mitten och sitter still en liten stund. Handen kommer fram, men den stannar innan du tar tag. Jag väntar. Så kommer ordet jag känner igen, och då lämnar jag över. Du tar emot utan att vi börjar dra åt varsitt håll. Något gott kommer direkt efteråt. Jag hinner svälja det och ser sedan efter vad du vill att vi ska göra nu.
Nästa gång känns väntan lite mer begriplig. Apporten får vara kvar i munnen medan din hand närmar sig. Du tittar på mig och jag försöker hålla reda på både fingrarna och rösten. Det är mycket som kan se nästan likadant ut från min plats. Därför blir jag glad när du gör samma lilla sak igen, så att det jag nyss förstod fortfarande går att använda. Jag behöver inte börja gissa om allt från början.
Vi har roligt när det fungerar, men jag vill gärna att du ska finnas kvar också mellan försöken. Efter en överlämning låter du apporten ligga i din hand och böjer dig ner mot mig. Jag trycker huvudet mot din jacka och får en klapp på sidan av halsen. Sedan hämtar du leksaken. Den delen förstår jag mycket bra. Jag griper tag och tar ett par ivriga steg bakåt när du följer med.
När vi pausar tittar jag ut över gräsplanen. Någon går långt borta och fåglar rör sig nära staketet. Jag kan se dem en stund utan att förlora min plats hos dig. Du står kvar med väskan vid fötterna och väntar tills jag vänder mig tillbaka. Då känner jag igen rörelsen du gör med handen. Jag kommer fram igen. Nu vill jag gärna försöka med det som nyss blev så tydligt.
Den här gången får jag ta ett par steg med apporten innan jag sätter mig framför dig. Det blir lite snett. Ena tassen kommer nära din sko och svansen skrapar i gräset. Men träbiten ligger kvar där den ska i munnen. Du låter handen vänta medan du säger ordet. När du tar emot håller vi båda reda på samma ögonblick. Jag hinner lämna och se dig bli glad innan jag börjar undra om jag skulle ha gjort något annat.
Du stoppar ner apporten i väskan efter det försöket. Jag följer handen med blicken, för jag hade nog kunnat bli ivrig på ett varv till. I stället får jag leksaken och du går ett litet stycke med mig över planen. Jag bär den med huvudet högt. Det blev några tappade träbitar i dag och ett par omtag från oss båda. Men den sista överlämningen kände jag igen hela vägen, från mitt grepp till din väntande hand.
-
Hunden bär tygkassen genom hallen
Kassen var tom. Uppdraget kändes ändå stort.
Det började med att du kom hem och ställde påsarna innanför dörren. Jag hälsade ordentligt, som jag brukar när någon viktig person återvänder efter en längre bortavaro. Du hade kanske bara varit ute en stund. För mig hade det ändå hunnit bli dags att kontrollera var du varit och om du fortfarande tyckte om att bli mött av just mig.
Du tog av dig skorna och bar in varorna. Jag följde med, höll reda på dina steg och nosade på luften omkring kassarna. Det kom många dofter samtidigt. Några var mycket intressanta. Du packade upp medan jag stod på golvet bredvid, och till slut fanns det bara en mjuk tygkasse kvar. Den var tom och hade sjunkit ihop över din hand.
När du räckte fram den tog jag tag. Tyget kändes bekant i munnen. Du släppte försiktigt och jag stod plötsligt där med en sak som alldeles nyss hade varit din. Jag såg på dig. Du log, pekade mot hallen och gick med mig. Då förstod jag tillräckligt för att börja röra på mig, mycket nöjd med vad jag hade fått att bära.
Det var ingen lång sträcka. Ändå behövde vi ordna en del tillsammans. Kassen ville ibland släpa lite mot golvet och jag fick ändra mitt grepp. Du gick långsamt bredvid så att jag hann få med mig allt. Jag behövde stanna en gång. Sedan lyfte jag huvudet igen och fortsatte, med svansen mer upptagen än någon annan del av kroppen.
Vid hallen satte du dig på huk och tog emot kassen när jag släppte. Det kom ett varmt beröm. Jag såg upp på dig och stod kvar, beredd på nästa viktiga händelse. Du vek ihop tyget och lade det på sin plats. Så var det tydligen färdigt. Ett ganska kort uppdrag, men jag hade hunnit vara delaktig i det från början till slut.
Jag bar fortfarande glädjen i kroppen när vi gick tillbaka in. Du hade låtit mig vara med om något enkelt som faktiskt hände mellan oss. Min mun fick hålla, mina ben fick följa och din uppmärksamhet fanns nära. Det gjorde mig ivrig på ett annat sätt än när jag bara går runt och undrar vad du håller på med.
Du kanske tänkte att du hade fått kassen flyttad några meter. Jag hade fått något att göra tillsammans med dig. Den skillnaden kan vara ganska stor från min höjd. Det finns så många saker i ett hem som människor lyfter, ordnar och bestämmer över medan en hund får hålla sig undan. Den här gången fanns det en liten uppgift som passade mig.
Allt behöver förstås inte överlämnas till min mun. Det har jag också märkt. En del saker plockar du undan direkt, och vissa vill du bära själv. Jag kan bli besviken en kort stund när du går förbi med något som ser spännande ut. Men när vi har våra egna saker att göra tillsammans blir det lättare att hitta något roligt bland det som faktiskt är mitt.
Den tomma kassen var lätt och mjuk. Det fanns inga varor att få med, och jag behövde aldrig hålla längre än jag ville. När greppet blev krångligt stannade vi. Du stod nära och lät mig börja om. Jag behövde inte skynda genom rummet för att hinna ikapp din tanke om hur fort det borde gå att flytta en tom påse.
Jag tycker om när du upptäcker vad jag redan gärna gör. Jag kan vilja bära något när jag blir glad. Jag kan komma till dig med en leksak och verka mycket angelägen om att du ska se den. När du märker sådant finns det något att mötas kring. Du behöver inte alltid börja med en uppgift som är helt ny för oss båda.
Ibland blir min hjälpsamhet förstås lite omfattande. Jag kan bära leksaken till ett annat rum än det du tänkte dig. Jag kan sätta ner den för att undersöka något och sedan komma tillbaka tomhänt med ett mycket nöjt ansikte. Du verkar inte alltid begripa hur många små saker som kan behöva uppmärksamhet på vägen mellan soffan och hallen.
Med kassen gick det bra för att du var med. Du såg när jag stannade och väntade på mig. Jag såg vart du gick och kunde följa. Vi behövde inte gissa lika mycket som när jag försöker ordna ett helt företag på egen hand. Din hand fanns där vid slutet, och jag fick höra att vi hade gjort det tillsammans.
Efteråt tog du fram en av mina mjuka leksaker. Jag bar den genom rummet med ungefär samma värdighet som jag nyss hade burit kassen. Sedan fick värdigheten ge plats åt ett ganska hastigt varv runt mattan. Du skrattade när jag kom tillbaka. Jag hade tydligen mer glädje kvar än vad som gick åt till själva arbetet.
Det är lätt att tro att en stor uppgift måste ge den största känslan. För mig kan några meter bredvid dig vara tillräckligt för att hela kroppen ska vakna. Jag får något jag kan göra, du märker att jag gör det och vi hinner hitta varandra under tiden. En vanlig stund i köket kan förändras ganska mycket av det.
Du satte dig till slut i fåtöljen. Jag kom fram med leksaken och lade den nära din fot. Nu kunde du få titta medan jag höll på med mitt. Efter en stund lade jag mig ner och drog den mellan framtassarna. Kassen låg hopvikt i hallen. Den behövde inte bäras mer, åtminstone inte förrän du hade ett nytt ärende för oss.
När du såg ner på mig viftade jag med svansen en gång mot golvet. Jag var fortfarande glad över hur du hade sett på mig när jag kom fram med tyget i munnen. Du kunde ha gått de där metrarna själv. I stället gick vi dem tillsammans, lite långsammare och med betydligt större uppståndelse. Det var jag mycket nöjd med.