Bruks 2027: apportering i appellklass
Hunden ser sin människa gå bort och vända sig om. Mellan dem ligger en apport. Från 2027 är det en ny uppgift i bruksprovets appellklass: hunden ska hämta föremålet på vägen fram till föraren och lämna det i handen. För ekipaget blir det ett möte mellan två saker som var för sig kan vara välbekanta, att komma när människan kallar och att bära ett föremål. Nu behöver hunden förstå hur de hör ihop.
Apporteringen finns i den fastställda regelboken för bruksprov 2027–2031. Det tidigare appellprogrammet saknar detta moment. För den som har förberett sin första bruksstart efter det äldre programmet tillkommer alltså ett nytt innehåll. Att upptäcka det i god tid ger möjlighet att förstå uppgiften ordentligt, i stället för att försöka lägga till en hastigt färdig apportering strax före tävlingsdagen.
Föremålet ligger på vägen till föraren
Föraren lämnar hunden sittande vid startpunkten, går ungefär tre meter och lägger ned träapporten. Därefter går föraren ytterligare ungefär tio meter och vänder sig mot hunden. De står då cirka tretton meter från varandra. På kommando ska hunden hämta apporten och komma med den. Föremålet kastas alltså inte från den plats där föraren sedan väntar.
Det gör skillnad för vad hunden behöver uppfatta. Först ska den stanna kvar medan människan går och lägger ut föremålet. Sedan ska den börja arbeta, men ta med apporten innan den kommer ända fram. En hund kan springa glatt och snabbt till sin förare och ändå ha lämnat en viktig del av uppgiften bakom sig. Då behöver genomgången handla om vad hunden förstått av sambandet mellan signal, föremål och förflyttning, inte bara om hur fort den kom.
Träapporten ska också bäras genom den sista delen av återkomsten. Hunden får sätta sig framför föraren eller direkt vid sidan och lämnar på kommando. Om avlämningen sker framför ska den därefter inta utgångsställning vid vänster sida. Det ger föraren ett val av ingång, men också ett ansvar att veta vilken avslutning som förberetts. För hunden behöver beskedet om när föremålet ska lämnas vara lika begripligt som beskedet att börja hämta.
Det sista steget är fortfarande en del av arbetet
Det kan vara frestande att tänka att momentet i praktiken är färdigt när hunden kommer med apporten i munnen. Regeltexten gör avlämningen betydelsefull. Om hunden släpper föremålet på marken bredvid föraren är högsta betyget sju. Tugg sänker också betyget; vid ihållande kraftigt tugg anges att det bör bli högst sex. De här gränserna beskriver bedömningen av utförandet, men förklarar inte ensamma varför hunden ändrade grepp eller släppte.
För ett oerfaret ekipage kan just återkomsten rymma mycket förväntan. Föraren vill gärna visa glädje, hunden är nära och föremålet ska fortfarande hållas kvar. Därför är det värt att se hela avslutningen som en sammanhängande del av uppgiften. En god tanke med förberedelsen är att människan vet hur den ska ta emot, så att nästa besked inte byts ut mot flera spontana rörelser och ord när hunden redan är framme.
Momentet har koefficient två, vilket innebär att betyget multipliceras med två till poäng. Men den mest användbara frågan efter ett försök är ofta mer konkret än poängsumman: satt hunden kvar, valde den apporten, bar den fram och förstod den avlämningen? Då går det att uppskatta det som fungerade och urskilja vad som behöver bli tydligare. Den nya apporteringen kan bli en fin uppgift tillsammans när hunden får förstå hela vägen, från det första kvarstannandet till det sista föremålet i förarens hand.