En ljus hund bär en solhatt i munnen på en gräsmatta vid en trätrappa.
Citat och kloka ord

Hunden bär tillbaka solhatten

Du tappade hatten. Jag kom tillbaka med ett ganska gott förslag.

Hatten rullar över gräset innan du har hunnit resa dig. Först stannar den mot ett stolsben, sedan kommer vinden åt den igen. Jag har följt hela förloppet från min plats under bordet. När brättet viker upp sig vid kanten av rabatten är jag redan på väg. Du säger mitt namn bakom mig. Jag hör dig, men just nu har jag en hatt att hinna ifatt, och den tycks inte ha för avsikt att vänta.

Jag får tag i kanten och lyfter huvudet. Nu ser jag nästan ingenting åt ena hållet. Det var en överraskande stor sak att bära för något som nyss satt ovanpå ditt huvud. Jag tar några höga steg och försöker hitta runt stolen. Du är på väg mot mig, men stannar när jag vänder tillbaka. Där står du med ena handen framme. Jag ändrar riktning lite. Om hatten ska lämnas någonstans tycker jag att vi bör prata om själva överlämnandet först.

Du sätter dig på huk utan att gripa efter den. Det gör saken lättare. Jag kan komma ända fram, med brättet mot ditt knä, och stå kvar en stund. Hatten har fått ett veck och en liten mörk fläck av min mun. Du tittar på den, sedan på mig. Jag väntar på hur det ska bli nu. Det är ändå din sak jag har tagit, även om vinden var den som började flytta på den.

Du skrattar. Inte det där korta ljudet som ibland kommer när du redan har bråttom till något annat, utan ett skratt som får dig att sitta kvar. Din fria hand kommer mot mitt bröst. Jag lutar mig fram, hatten glider lite och du hinner ta emot den när jag släpper. Där var mitt bidrag till ordningen på uteplatsen. Jag tycker att det förtjänar att uppmärksammas, helst innan du tar på dig hatten och börjar se ut som vanligt igen.

En bit ur fickan hamnar mellan dina fingrar. Jag tar den och nosar efter en till. Sedan står jag kvar nära medan du reser dig. Du försöker räta till brättet med båda händerna. Det fungerar inte riktigt på första försöket. Jag tittar upp, och när du sätter hatten på huvudet igen hänger ena sidan lite lägre. Du drar undan den från ögat. Jag vet inte varför du valde en huvudbonad med så mycket rörelse i sig, men jag uppskattar möjligheterna.

Vi går tillbaka till bordet. Din stol skrapar mot stenplattorna när du flyttar den närmare skuggan. Jag lägger mig inte genast under den. Först behöver jag undersöka platsen där hatten låg. Det luktar fortfarande av dig där, men också av jorden som blev synlig när brättet skrapade över kanten. Du låter mig hålla på en stund. Jag har tydligen inte blivit av med rätten att undersöka trädgården bara för att jag utförde mitt ärende med viss egen entusiasm.

När jag kommer tillbaka håller du handen nere vid sidan av stolen. Jag går fram och möter den med nosen. Ibland har vi svårt att bli överens när något av ditt hamnar hos mig. Du blir snabb i händerna och jag blir snabb i benen. Då kan en liten sak plötsligt ta stor plats mellan oss. Nu satt du kvar och gav mig någonstans att komma med det jag hade. Jag behövde inte bära hatten hela vägen runt bordet för att få fortsätta vara med.

Du tar fram min gamla mjuka leksak ur väskan. Den har legat där sedan vi kom ut, utan att jag tänkt särskilt mycket på den. Nu rör du den längs gräset och ser på mig. Jag sänker framkroppen och skjuter ifrån. Du hinner dra undan den en bit innan jag får tag. Det blir ett kort dragande, ett släpp och en ny chans att komma nära. Den här gången är saken i min mun till för just det vi gör.

Du släpper taget och jag får bära ett varv. Jag går förbi bordet med leksaken högt och ser efter om du följer mig med blicken. Det gör du. Då svänger jag tillbaka lite fortare. Att få behålla den en stund är roligt, men jag vill också att du ska vara kvar i leken. När jag trycker den mot ditt ben tar du emot. Vi har hittat något som kan lämnas mellan oss flera gånger utan att någon behöver börja jaga den andra.

Efter en stund stannar du handen. Jag står kvar med leksaken men drar inte vidare. Du visar att vi är färdiga för tillfället och låter mig få bära bort den till filten. Där lägger jag ner den mellan framtassarna. Min andning hörs tydligare nu. Du kommer med skålen och ställer den stadigt bredvid. Jag dricker medan du väntar, och när jag är klar flyttar du skålen dit där jag inte råkar välta den om jag sträcker ut mig.

Hatten ligger på bordet nu, under din bok. En liten bit av brättet sticker fram och rör sig i vinden. Jag ser det från filten men ligger kvar. Du har äntligen ordnat en mindre äventyrlig förvaring. Då och då lyfter du boken för att komma åt det som ligger under. Varje gång tittar jag till. Det kan hända att jag fortfarande räknar mig som inblandad i hattens fortsatta öde, även om ingen har bett om mer hjälp.

Du sitter en stund och läser. Jag lägger hakan vid leksaken och blundar, men öppnar ögonen när din fot rör filtkanten. Du drar undan den lite så att det finns plats för mitt bakben. Sedan fortsätter du där du var. Vi har gått från spring över gräset till att kunna ligga nära utan att göra något alls. Jag tycker om när båda delarna får plats hos dig, också de dagar då du egentligen bara tänkt sätta dig ute med en bok.

När vi går in tar du hatten i ena handen och mina saker i den andra. Jag bär leksaken själv. Vid dörren behöver du byta grepp, och då kommer brättet nära min nos igen. Jag tittar upp. Du håller undan det, men skrattar fortfarande när du öppnar. Det blev visst ett bestående veck på ena sidan. Jag följer med in, ganska nöjd med min del av eftermiddagen. Nästa gång vinden tar något hoppas jag att du åtminstone överväger min ansökan.