• En ljus hund bär en solhatt i munnen på en gräsmatta vid en trätrappa.
    Citat och kloka ord

    Hunden bär tillbaka solhatten

    Du tappade hatten. Jag kom tillbaka med ett ganska gott förslag.

    Hatten rullar över gräset innan du har hunnit resa dig. Först stannar den mot ett stolsben, sedan kommer vinden åt den igen. Jag har följt hela förloppet från min plats under bordet. När brättet viker upp sig vid kanten av rabatten är jag redan på väg. Du säger mitt namn bakom mig. Jag hör dig, men just nu har jag en hatt att hinna ifatt, och den tycks inte ha för avsikt att vänta.

    Jag får tag i kanten och lyfter huvudet. Nu ser jag nästan ingenting åt ena hållet. Det var en överraskande stor sak att bära för något som nyss satt ovanpå ditt huvud. Jag tar några höga steg och försöker hitta runt stolen. Du är på väg mot mig, men stannar när jag vänder tillbaka. Där står du med ena handen framme. Jag ändrar riktning lite. Om hatten ska lämnas någonstans tycker jag att vi bör prata om själva överlämnandet först.

    Du sätter dig på huk utan att gripa efter den. Det gör saken lättare. Jag kan komma ända fram, med brättet mot ditt knä, och stå kvar en stund. Hatten har fått ett veck och en liten mörk fläck av min mun. Du tittar på den, sedan på mig. Jag väntar på hur det ska bli nu. Det är ändå din sak jag har tagit, även om vinden var den som började flytta på den.

    Du skrattar. Inte det där korta ljudet som ibland kommer när du redan har bråttom till något annat, utan ett skratt som får dig att sitta kvar. Din fria hand kommer mot mitt bröst. Jag lutar mig fram, hatten glider lite och du hinner ta emot den när jag släpper. Där var mitt bidrag till ordningen på uteplatsen. Jag tycker att det förtjänar att uppmärksammas, helst innan du tar på dig hatten och börjar se ut som vanligt igen.

    En bit ur fickan hamnar mellan dina fingrar. Jag tar den och nosar efter en till. Sedan står jag kvar nära medan du reser dig. Du försöker räta till brättet med båda händerna. Det fungerar inte riktigt på första försöket. Jag tittar upp, och när du sätter hatten på huvudet igen hänger ena sidan lite lägre. Du drar undan den från ögat. Jag vet inte varför du valde en huvudbonad med så mycket rörelse i sig, men jag uppskattar möjligheterna.

    Vi går tillbaka till bordet. Din stol skrapar mot stenplattorna när du flyttar den närmare skuggan. Jag lägger mig inte genast under den. Först behöver jag undersöka platsen där hatten låg. Det luktar fortfarande av dig där, men också av jorden som blev synlig när brättet skrapade över kanten. Du låter mig hålla på en stund. Jag har tydligen inte blivit av med rätten att undersöka trädgården bara för att jag utförde mitt ärende med viss egen entusiasm.

    När jag kommer tillbaka håller du handen nere vid sidan av stolen. Jag går fram och möter den med nosen. Ibland har vi svårt att bli överens när något av ditt hamnar hos mig. Du blir snabb i händerna och jag blir snabb i benen. Då kan en liten sak plötsligt ta stor plats mellan oss. Nu satt du kvar och gav mig någonstans att komma med det jag hade. Jag behövde inte bära hatten hela vägen runt bordet för att få fortsätta vara med.

    Du tar fram min gamla mjuka leksak ur väskan. Den har legat där sedan vi kom ut, utan att jag tänkt särskilt mycket på den. Nu rör du den längs gräset och ser på mig. Jag sänker framkroppen och skjuter ifrån. Du hinner dra undan den en bit innan jag får tag. Det blir ett kort dragande, ett släpp och en ny chans att komma nära. Den här gången är saken i min mun till för just det vi gör.

    Du släpper taget och jag får bära ett varv. Jag går förbi bordet med leksaken högt och ser efter om du följer mig med blicken. Det gör du. Då svänger jag tillbaka lite fortare. Att få behålla den en stund är roligt, men jag vill också att du ska vara kvar i leken. När jag trycker den mot ditt ben tar du emot. Vi har hittat något som kan lämnas mellan oss flera gånger utan att någon behöver börja jaga den andra.

    Efter en stund stannar du handen. Jag står kvar med leksaken men drar inte vidare. Du visar att vi är färdiga för tillfället och låter mig få bära bort den till filten. Där lägger jag ner den mellan framtassarna. Min andning hörs tydligare nu. Du kommer med skålen och ställer den stadigt bredvid. Jag dricker medan du väntar, och när jag är klar flyttar du skålen dit där jag inte råkar välta den om jag sträcker ut mig.

    Hatten ligger på bordet nu, under din bok. En liten bit av brättet sticker fram och rör sig i vinden. Jag ser det från filten men ligger kvar. Du har äntligen ordnat en mindre äventyrlig förvaring. Då och då lyfter du boken för att komma åt det som ligger under. Varje gång tittar jag till. Det kan hända att jag fortfarande räknar mig som inblandad i hattens fortsatta öde, även om ingen har bett om mer hjälp.

    Du sitter en stund och läser. Jag lägger hakan vid leksaken och blundar, men öppnar ögonen när din fot rör filtkanten. Du drar undan den lite så att det finns plats för mitt bakben. Sedan fortsätter du där du var. Vi har gått från spring över gräset till att kunna ligga nära utan att göra något alls. Jag tycker om när båda delarna får plats hos dig, också de dagar då du egentligen bara tänkt sätta dig ute med en bok.

    När vi går in tar du hatten i ena handen och mina saker i den andra. Jag bär leksaken själv. Vid dörren behöver du byta grepp, och då kommer brättet nära min nos igen. Jag tittar upp. Du håller undan det, men skrattar fortfarande när du öppnar. Det blev visst ett bestående veck på ena sidan. Jag följer med in, ganska nöjd med min del av eftermiddagen. Nästa gång vinden tar något hoppas jag att du åtminstone överväger min ansökan.

  • En hund står i lekställning på vardagsrumsmattan och tittar mot en person som håller en boll bakom ryggen.
    Citat och kloka ord

    Aprilskämtet på vardagsrumsmattan

    Du låtsades kasta bollen. Jag tittade på handen du gömde bakom ryggen.

    Du tog fram bollen och ställde dig på vardagsrumsmattan. Jag reste mig genast. Det var den sortens ärende som sällan behövde förklaras särskilt länge. Soffan kunde få ha min varma plats för sig själv en stund. Jag ställde mig framför dig, böjde frambenen och väntade på att du skulle göra din del.

    Armen gick framåt. Jag hann ta ett steg åt samma håll, men något saknades. Inget studsade. Inget rullade. Bakom dig fanns däremot en hand som inte hade varit där nyss. Jag vände tillbaka huvudet och tittade på den sidan av din kropp. Du började skratta. Jag väntade fortfarande på bollen, men nu verkade det finnas ett litet hinder på vägen: du tyckte tydligen att din hand hade blivit osynlig.

    Jag gick runt dig. Du vred dig med mig. Vi tog ett halvt varv på mattan innan du gav upp och visade vad du hade. Där låg den, precis som jag hade misstänkt. Du skrattade igen, böjde dig ner och rullade den över golvet. Nu gick det bättre. Jag hämtade den och kom tillbaka med svansen i rörelse. Ditt lilla påhitt hade åtminstone fått ner dig på min nivå.

    Du satte dig på mattan och stannade där. Det var den bästa delen. När du står upp får jag hålla reda på händerna långt däruppe, och ibland ser du knappt vad jag kommer med. Här kunde jag lägga bollen intill ditt knä. Du behövde bara se ner för att upptäcka den. Vi var klara med hemliga kast och kunde börja leka tillsammans.

    Det finns mycket som får dig att skratta när jag är med. Ibland är det mina öron som har hamnat åt olika håll efter sömnen. Ibland försöker jag bära två leksaker samtidigt och måste lägga ner den ena för att ta upp den andra. Jag kan hålla på ganska länge innan jag kommer fram till att munnen faktiskt har en begränsning. Du brukar vänta ut hela försöket med ett vänligt ansikte.

    Jag förstår förstås inte alltid vad du ser. Jag är upptagen med något annat. Men jag märker hur du blir när du har roligt. Axlarna sjunker, rösten ändras och du stannar gärna kvar. Då kan det bli plats för sådant som annars skjuts upp. En leksak som får pipa ordentligt. En stund på golvet. En promenad där du upptäcker min invit och tar några lekfulla steg innan vi fortsätter.

    Den här morgonen gjorde bollen oss båda ivriga. Jag hann före när du rullade den en kort bit, och nästa gång skickade du den lite snett så att jag fick vända. När jag kom tillbaka tog du inte genast emot. Du hade tappat en strumpa som vikt sig under foten och satt och drog i den. Jag stod där med mitt viktiga ärende medan du försökte få ordning på ditt. Sedan tappade du balansen bakåt och skrattade åt dig själv.

    Jag släppte bollen och gick fram för att nosa vid din arm. Du låg ju inte där förut. Du sträckte fram handen, jag fick en klapp och sedan satte du dig upp igen. Det behövdes ingen stor förklaring. Jag kunde undersöka det som hade förändrats och upptäcka att du fortfarande var samma människa, bara lite närmare golvet än du hade tänkt dig.

    När jag sedan behöll bollen i munnen väntade du. Jag stod nära, men jag ville inte lämna ifrån mig den just då. Du lät händerna ligga stilla i knät. Efter en stund lade jag den mellan oss. Det gjorde nästa vända enkel. Jag behövde inte hålla hårdare för att få ha kvar det roliga, och du behövde inte försöka lura ut den ur munnen på mig.

    Vi kan ha mycket glädje av varandra utan att förstå samma skämt. Du såg en hund som genomskådade ditt låtsaskast. Jag såg handen där bollen fanns. Sedan fick vi båda en stund som var lätt att fortsätta i. När du rullade iväg den kunde jag följa efter, komma tillbaka och börja om. Jag visste vad jag kunde göra för att vara med.

    Det är svårare när jag ser allvarlig ut och du tror att jag bara är lustig. När jag backar från något som överraskat mig behöver jag få se vad det är. När jag vänder bort huvudet kan jag behöva lite utrymme. Du brukar bli stilla då. Ditt skratt får vänta medan jag tar reda på om jag vill komma närmare. Jag tycker om att du kan ändra dig när du ser mig tydligare.

    I dag fanns inget sådant bekymmer. Jag kom tillbaka självmant efter varje liten rullning. Du lät bollen vila när jag gick bort till vattenskålen, och när jag återvände var du fortfarande på mattan. Jag valde den mjuka leksaken ur korgen och bar fram den i stället. Du tog emot mitt nya förslag utan att försöka övertyga mig om att vi måste fortsätta med det förra.

    Leksaken var ganska lång och jag råkade trampa på ena änden. Jag fick stanna, flytta foten och ta om greppet. Du log men hjälpte mig inte genast. Det var bra, för jag hade inte bett om det. Jag ville få med mig hela saken fram till dig, och när jag lyckades fanns din hand där. Vi höll varsin ände en liten stund innan du släppte och jag bar iväg med bytet.

    Du reste dig till slut och plockade undan bollen. Jag följde rörelsen med blicken, men den här gången fanns inget att avslöja. Den låg öppet på sin plats. Jag tog leksaken med mig till bädden och lade hakan bredvid den. När du gick förbi sträckte jag ut en framtass mot din fot. Du stannade, böjde dig ner och kliade mig vid örat. Ditt första kast kom aldrig iväg. Ändå blev det en ovanligt bra morgon på mattan.

  • En liten vit och brun hund står på golvet och nosar bland leksaker i en låg flätad korg.
    Citat och kloka ord

    Hunden väljer ur leksakskorgen

    Du skulle rensa bland mina saker. Jag behövde hälsa på dem först.

    Du ställde korgen mitt på golvet och satte dig bredvid. Det såg lovande ut. Alla leksaker skulle tydligen fram samtidigt, och du hade dessutom tänkt vara med. Jag kom genast för att hjälpa till. Du sade något om att få ordning. Jag hörde framför allt ljudet av den gröna bollen som rullade mot ditt knä.

    Först tog du upp den stora mjuka kaninen. Jag kände igen den innan jag såg hela. Ett öra låg vikt över din hand och tyget doftade av vårt hem. Du tittade på kaninen, sedan på mig. Jag grep försiktigt om den och bar iväg den till mattan. Därmed var åtminstone en sak ordnad, tyckte jag.

    Sedan hittade du bollen som jag brukar rulla in under fåtöljen. Den har en väldigt bra storlek för just det ändamålet. Jag vet inte varför du alltid ser lite uppgiven ut när du hämtar den. Under fåtöljen blir den ju mycket mer spännande än när den ligger mitt på golvet. Där ligger den alldeles för synligt.

    Du rullade bollen åt mitt håll. Jag lämnade kaninen och följde efter. När jag kom tillbaka hade du hunnit lägga ytterligare tre saker på mattan. Det började bli svårt att hinna vara behjälplig med allt. Jag nosade på varje sak och flyttade sedan en liten tygboll närmare min framtass. Den kunde få stanna där tills vidare.

    Du verkade ha tänkt dig olika högar. Jag kunde se att vissa saker hamnade i korgen igen medan andra lades bredvid dig. Mina egna högar följde en annan ordning. Där fanns sådant jag ville bära just nu, sådant som behövde undersökas och sådant som du av någon anledning fortfarande höll i handen. Den sista högen var oftast den mest intressanta.

    En del av sakerna hade jag inte sett på länge. De hade hamnat längst ner under allt annat. När du lyfte upp dem kom deras dofter tillbaka. Jag kunde bli ivrig över något som du kanske hade räknat bort som ointressant. Det är svårt att visa vad man tycker om en leksak som ligger gömd under en hel hög andra saker.

    Den lilla ringen fick dig att stanna upp. Du höll den mellan fingrarna och såg på mig. Den var mindre än mycket annat i korgen, och nu fyllde min mun den på ett helt annat sätt än förr. Du lade den åt sidan. Jag följde rörelsen med blicken men gick sedan tillbaka till kaninen. Den passade mig fortfarande alldeles utmärkt.

    Du hittade också en tygsak som hade gått sönder. Den lade du undan där jag inte kunde ta den. Jag gjorde ett försök att se vad som var så särskilt med den, men snart kom bollen rullande igen. Du hade behållit flera saker som vi kunde använda tillsammans. Det fanns gott om anledning att stanna kvar på mattan hos dig.

    Ibland tror jag att själva korgen lurar oss lite. När allt ligger där ser det ut som en färdig samling. Men det finns sådant längst ner som ingen av oss har tänkt på under lång tid. Du kan köpa något nytt och jag kan välja samma gamla kanin ändå. Den känns bekant mot munnen och är lätt att bära när jag blir glad.

    De nya sakerna får gärna komma fram de också. Jag brukar undersöka dem noga. Men det som gör mig gladast kan vara att du sätter dig ner och börjar leka. Bollen får en annan fart när din hand är med. Kaninen får ett ärende genom rummet när vi hämtar den tillsammans. Du gör något av sakerna som de sällan kan göra själva.

    Den här dagen hittade du en leksak som lät när du tryckte på den. Jag stannade mitt i ett steg och såg på din hand. Du tryckte igen. Mina öron rörde sig före resten av mig. Sedan gick jag fram och tog den, som om det var helt självklart att den behövde överlämnas till mig omedelbart. Du började skratta.

    Jag bar den ett varv genom rummet och kom tillbaka. Du hade fortfarande korgen framför dig, men nu hade du slutat sortera. Din hand låg öppen på mattan. Jag lade leksaken nära den och väntade. När du tog upp den igen kom det lilla ljudet, och jag gjorde ett försök att fånga vad som hände med huvudet på sned.

    Du hade kanske räknat med en kort stunds arbete. I stället satt du kvar och lekte med mig. Utanför fönstret var det vinter, och det fanns ingen brådska att lämna vår varma matta just då. Vi hann rulla bollen flera gånger. Jag hann bära kaninen till dörren och tillbaka, med den ena öronspetsen släpande över golvet.

    Till slut blev min takt långsammare. Jag lade mig ner med leksaken mellan framtassarna. Du fortsatte med korgen, men nu var det lättare att se vad som faktiskt skulle ligga där. Några hela, användbara saker som vi kunde plocka fram. Några sådana som jag genast hade valt när jag fick syn på dem. Det räckte ganska långt.

    Du ställde undan en del av de hela leksakerna och lät ett mindre urval ligga framme. Jag följde dig med ögonen, fortfarande liggande på mattan. Den gröna bollen var kvar. Kaninen låg bredvid mitt ben. När du kom tillbaka satte du dig hos mig och drog handen lugnt över min sida. Det fanns inget mer jag behövde hämta just då.

    Rummet såg lite rymligare ut efteråt. Du kunde gå förbi mattan utan att kliva över lika många saker. Jag kunde komma åt bollen direkt, vilket naturligtvis innebar en möjlighet att lägga den under fåtöljen igen. Vi fick väl se hur länge ordningen skulle hålla. Jag ville inte lämna några orimliga löften medan du fortfarande var nöjd med arbetet.

    Innan du reste dig tog du upp kaninen och räckte den till mig. Jag grep om den och viftade på svansen. Du hade sett vilken jag ville behålla nära. Sedan bar jag den till min bädd och lade mig med den intill nosen. Korgen stod prydligare i hörnet. På min plats låg det som jag hade valt.