Den lilla hunden på trappan i junikvällen
Det är fortfarande ljust. Men jag vill helst gå in med dig nu.
Du sitter kvar på trappan med muggen mellan händerna. Jag har lagt mig på steget nedanför, där träet fortfarande känns lite varmt mot sidan. Vi har varit ute länge i dag. Det finns säkert mer att undersöka i trädgården, men just nu följer jag mest dina fötter med blicken. Varje gång du flyttar dem hoppas jag att du är på väg att resa dig. Sedan blir de stilla igen.
När du reste dig för en stund sedan var jag snabbt uppe. Jag gick före till dörren och vände mig om, men du skulle bara hämta något ur jackfickan. Då gick jag ner igen, tog ett varv runt den plats där jag legat och lade mig med en suck. Du skrattade lite. Det var möjligt att jag varit väl snabb med att bestämma vart vi var på väg. Ändå tycker jag att dörren är ett ganska rimligt förslag så här dags.
Det är annorlunda mot kvällarna när mörkret kommer tidigt. Då kan jag se hur huset förändras när lamporna tänds och gardinerna dras för. Nu ligger ljuset kvar över gräset medan du sitter och ser ut. Jag har inget emot att vara här. Men när någon rör sig ute vid gången lyfter jag huvudet, och när du pratar med mig behöver jag se efter vad du vill. Det finns fortfarande saker som håller mig uppmärksam fast jag helst vill lägga ner hakan.
Du sträcker handen mot mig och jag reser mig för att komma närmare. Jag nosar på fingrarna men stannar inte där. Efter en liten stund går jag upp till dörren igen. Den här gången står jag kvar med sidan vänd mot dig. Du ser upp från muggen och säger något vänligt. Jag viftar försiktigt på svansen. Det vore fint om dina ben också ville vara med på det här förslaget.
Nu reser du dig faktiskt. Jag är redan vid tröskeln när du öppnar, men väntar medan du tar undan något med foten. Sedan går jag in och fortsätter mot vattenskålen. Du följer efter med muggen, ställer den ifrån dig och drar igen dörren. Jag dricker en stund. När jag vänder mig om står du kvar i köket. Vi verkar till sist ha kommit överens om att vi kan lämna trädgården precis som den är.
Min bädd står på sin vanliga plats. Jag går fram, krafsar ett par gånger och sjunker ner med kroppen mot kanten. Du blir stående en bit ifrån medan jag ordnar benen. Det prasslar till när du lägger ifrån dig jackan, men jag behöver inte resa mig för att undersöka den. Jag kan se vart du går härifrån. När du sedan sätter dig är det den rörelse jag väntat på, fast jag inte längre behöver följa efter.
Du tar upp något ur väskan och lägger det på bordet. Jag lyfter ena örat men låter huvudet ligga kvar. Det får gärna finnas saker kvar att göra som inte behöver min hjälp. I dag har jag följt dig mellan rum, varit med ute och hållit reda på mycket som hänt omkring oss. Nu kan du gå de där extra vändorna själv. Jag hör fortfarande var du är och det räcker en bra stund.
När du till sist kommer förbi bädden öppnar jag ögonen. Du böjer dig ner, låter handen vila kort på min sida och går sedan vidare. Jag rullar över lite bekvämare utan att följa med. Utanför fönstret är kvällen ännu ljus. Du kan säkert sitta därute en annan gång och titta lite längre. I kväll kom du in när jag stod vid dörren. Nu ligger jag här medan du är nära, och sömnen får komma innan sommarljuset försvinner.