En långhårig hund springer på gräs med en metallapport i munnen
Tänkvärda hundnytt

Bruks 2027: hopp med metallapport

På andra sidan hindret ligger metallapporten. Hunden ska dit, gripa den och komma tillbaka över samma hinder med föremålet kvar i munnen. Från 2027 blir detta ett sammanhängande elitmoment i bruksprovet. Tidigare prövades metallapportering och hinderhopp var för sig. Förändringen ställer därför en konkret fråga till ett redan erfaret ekipage: förstår hunden hur de välbekanta delarna ska fogas ihop när också hemvägen går över hindret?

Momentet finns i den fastställda regelboken för 2027–2031 och har koefficient tre. Det ska användas en metallapport som tävlingsledaren lämnar ut. Den tunga apporteringen finns kvar som en separat uppgift. Föraren behöver alltså se vilket moment som faktiskt har ersatts och kombinerats, så att förberedelsen inte bygger på att alla apporter i elitprogrammet nu har blivit samma sak.

Gripandet är en övergång till nästa uppgift

Föraren kastar apporten över hindret medan hunden sitter i utgångsställning. På kommando ska hunden hoppa, hämta och hoppa tillbaka. Kommandoordet för apportering får utan betygsavdrag läggas till senast när hunden första gången är mitt över hindret. Tidsgränsen ger föraren något bestämt att planera. Den säger inte att det går att vänta tills hunden har hämtat föremålet och sedan fritt lägga in nya uppmaningar för återvägen.

För en hund som har lärt sig en rak återkomst vid apportering kan den kortaste vägen till människan kännas som en rimlig fortsättning. I det nya momentet behöver återkomsten dessutom innehålla ett hopp. Om hunden går förbi hindret med apporten är det därför värdefullt att undersöka hur hela kedjan har blivit begriplig, snarare än att bara hänvisa till att hunden redan kan båda delarna var för sig.

Det går att se samma fråga från förarens sida. Är uppställningen och kastet genomtänkta så att ekipaget får en tydlig uppgift? Vet människan när de planerade kommandona ska komma och hur hunden ska tas emot? Tävlingsledaren bestämmer från vilken sida starten sker, medan föraren väljer startavstånd. Den friheten behöver användas med förståelse för den egna hundens passage, inte genom att låna ett generellt mått ur en annan hundsport.

Avlämningen behöver hålla ihop med hoppet

Hunden får lämna apporten sittande framför föraren eller vid sidan. Vid avlämning framför ska den därefter inta utgångsställning. Den sista delen av återkomsten är alltså fortfarande ett arbete tillsammans, även när de två hoppen redan är avklarade. Föraren kan behöva vara lika förberedd på att lugnt ta emot föremålet som på att få iväg hunden i början.

Bedömningen börjar redan när ekipaget ställer upp och omfattar kastet och hela utförandet. Rivning eller stöd på hindret underkänner momentet. En beröring av hindret ger däremot högst betyg åtta. Det är skillnad mellan dessa händelser, och den skillnaden behöver finnas kvar när ett försök beskrivs efteråt. Ett ljud vid hindret berättar inte ensamt vilket fel som inträffade.

Metallapporten kan också göra återkomsten till en egen fråga i genomgången. Tugg och tappat föremål påverkar bedömningen, men resultatet säger inte varför greppet förändrades. Det går att vilja förstå den delen utan att göra varje käkrörelse till en avsiktlig protest från hunden. Vad hände efter gripandet, vid återhoppet och när föraren började ta emot? De frågorna hjälper till att skilja momenten i förloppet åt utan att glömma att hunden ska kunna dem som en helhet.

Det nya kombinationsmomentet kan väcka både tävlingslust och en känsla av att något välbekant måste läras om. Föraren får möjlighet att bygga vidare på ett arbete som redan finns, men behöver ge övergångarna samma uppmärksamhet som de tydliga delarna. Den mest användbara bekräftelsen kommer när hunden kan hämta, hitta tillbaka över hindret och lämna föremålet med en obruten förståelse av vad som fortfarande pågår.