-
Låt bädden få vara en egen plats
”Jag tycker om att vara nära dig. Ibland vill jag ändå ha min bädd för mig själv.”
Du tror nog att jag sover. Jag ligger med hakan mot kanten på bädden och hör hur du sätter ifrån dig koppen. När du går förbi öppnar jag ögonen lite. Du böjer dig ner och stryker handen över mitt huvud. Jag tycker om dig, men just nu hade jag gärna velat behålla den där tyngden som var på väg ner i kroppen.
Du stannar kvar och kliar bakom örat. Jag vrider huvudet och lägger det längre in mot filten. Du skrattar åt hur sömnig jag är och ger mig en klapp till. Det är svårt att förklara ett litet nej när den som vill vara vänlig inte riktigt letar efter det. Jag kan bara flytta mig lite och hoppas att det märks.
Sedan reser du dig. Jag lägger ner hakan igen. Det tar en stund innan öronen slutar följa dina steg. Jag vill gärna kunna vila också medan du är vaken och finns i rummet. Hemma blir större för mig när jag har en plats där jag inte behöver vara redo att hälsa varje gång någon kommer förbi.
En stund senare stannar du vid bädden igen. Den här gången säger du bara något tyst och fortsätter vidare. Handen kommer aldrig ner. Jag följer dig med ögonen tills du sätter dig, sedan sluter jag dem. Det lilla beslutet märks mer än du kanske tror. Jag får bli färdig med att sjunka ner.
Telefonen ringer och du går ut i köket för att svara. Jag hör dig prata därifrån, men kan behålla ögonen slutna. När du kommer tillbaka flyttar du undan en sko som ligger framför bädden. Sedan går du vidare. Jag behöver inte ens lyfta huvudet för att få veta att vägen ut finns kvar när jag vill använda den.
Jag söker ofta upp dig själv. Jag ställer mig vid din stol, lutar sidan mot benet eller letar mig in under handen när du sitter på soffkanten. Då vill jag ha kontakten och kan flytta mig när det räcker. Jag tycker om att vi har sådana besök, som får börja med att någon av oss faktiskt frågar den andre.
Min bädd kan få vara något annat. Där har jag bäddat med nosen, vridit filten åt ett alldeles bestämt håll och lagt kroppen så att det känns bra. Jag vill inte försvara den platsen mot dig. Jag vill bara kunna känna igen att just här brukar du låta mig få vara ifred, så att jag slipper tala allt tydligare för att få vila.
När jag vaknar senare ligger du med benen utsträckta framför stolen. Jag reser mig, sträcker på mig och går fram. Du upptäcker mig först när jag nosar på handen. Nu får den gärna röra sig. Jag trycker in skuldran mot ditt knä och står kvar medan du kliar där jag når fram till dig.
Du säger att där kom jag till slut. Jag viftar med svansen. Jag har inte varit långt borta, bara upptagen av att sova. Det känns gott att komma till dig med utvilade ben och egen lust att vara nära. När jag sedan går tillbaka till bädden följer du mig med blicken och låter mig lägga mig i fred. Den här gången somnar jag innan du hunnit dricka upp.
-
Hunden vid sovrumsdörren
Jag hade något att säga, fast jag inte skällde.
Sovrumsdörren är stängd när jag kommer in från köket. Jag stannar med nosen mot springan. Där inne finns min bädd, den med kanten som jag brukar lägga hakan på. Jag väntar en stund och lyssnar. Du går omkring längre bort i hallen med famnen full av rena lakan. När du passerar mig petar jag lätt på ditt ben med nosen. Du ser ner och säger mitt namn, men fortsätter med det du bär.
Jag följer efter några steg innan jag vänder tillbaka till dörren. Sedan kommer jag till dig igen. Nu stannar du och tittar på klockan. Jag ser hur handen går mot kroken där kopplet hänger och blir genast ivrig. Det brukar betyda något trevligt. Jag hinner gå ett varv kring dina ben innan du fått loss det. När du håller fram selen står jag stilla, men blicken glider tillbaka mot sovrummet.
Du tar på dig jackan och öppnar ytterdörren. Kall luft kommer in över tassarna. Jag sträcker fram nosen, lyssnar på något ute på gården och vänder sedan huvudet inåt. Du väntar i dörröppningen med ena stöveln på. Jag väntar också. Vi står alldeles nära varandra och verkar ändå vara på väg åt olika håll. Till slut kliver jag tillbaka på hallmattan. Du drar av dig stöveln igen och stänger dörren.
Den här gången böjer du dig ner en stund innan du börjar med något nytt. Jag går fram och nosar på din hand. När du stryker mig över bröstet blir jag gärna kvar, men snart går jag tillbaka till sovrumsdörren. Jag stannar där och ser på dig. Nu följer du med. Din hand når handtaget, och när dörren öppnas tränger jag mig inte förbi. Jag väntar tills du flyttat tvättkorgen som står precis innanför.
Sedan går jag raka vägen till bädden. Filten har halkat ner över kanten, men jag får tag i hörnet och drar upp det. Du blir stående i dörröppningen. När du börjar skratta lyfter jag huvudet med filten kvar i munnen. Det verkar som att vi äntligen kommit fram till samma sak. Du hade hunnit ta på dig både jackan och den ena stöveln. Jag hade behövt hjälp med ett handtag.
Du sätter dig på sängkanten och jag trampar färdigt i bädden. Här kan jag höra dig utan att ligga mitt i vägen. När du skakar ut ett lakan följer jag rörelsen med ögonen. Sedan lägger jag ner hakan. Det luktar annorlunda från sängen nu, men i min filt finns den vanliga lukten kvar. Du flyttar tvättkorgen till hallen och lämnar dörren öppen när du går efter örngotten.
Jag tycker om våra promenader. Jag tycker också om att få lägga mig här medan du ordnar med ditt. Ibland kommer jag fram för att något roligt ska börja. Ibland behöver jag bara att du märker var jag fastnat. Det är lättare för mig när du stannar upp och ser vad jag gör en gång till. Då hinner jag visa mer än att jag står nära dina ben.
En stund senare reser jag mig och går ut i hallen. Nu har du lagt undan de rena lakanen. Jag stannar vid ytterdörren, vänder mig mot dig och väntar. Du tittar först mot sovrummet, sedan på mig. När handen går mot kopplet följer jag med hela vägen fram till kroken. Den här gången blir det rätt. Och när vi kommer hem finns min bädd där inne, med dörren öppen.
-
Din gamla tröja
Din gamla tröja luktar hemma.
Du lyfter ur filten och jag följer med den genom rummet. Den luktar av många stunder då jag har legat och sovit medan du haft annat för dig. Nu bär du den förbi min vanliga plats och lägger den bland sådant som ska tvättas. Jag går tillbaka till den tomma bädden. Där finns en smula som blev kvar. Jag tar hand om den medan du ordnar med resten.
Den rena filten skakas ut och viks till en jämn kant. Du stryker handen över den och ser nöjd ut. Jag går i med framtassarna, nosar längs ena sidan och kliver ur igen. På stolen bredvid ligger din tunna tröja. Den hade du på dig när vi satt ute en stund tidigare. Jag sträcker mig mot ärmen, och du följer min blick. Sedan lyfter du tröjan och håller den lågt nog för att jag ska kunna nosa.
Här finns du. Inte den del av dig som pratar och öppnar skåp, utan den som blir kvar nära min nos när du går vidare genom rummet. Jag trycker mig lite närmare tyget. Du låter mig stå där en stund innan du lägger tröjan i bädden. Jag följer genast efter. Den hamnade nästan rätt, men ärmen behöver flyttas och den fina kanten på filten ligger i vägen för min rygg.
Du skrattar när jag börjar ordna om. Det är svårt att förstå varför du var så noga med vikningen om det var jag som skulle ligga här. Jag trampar runt, drar ärmen mot mig och sjunker till slut ner med kinden mot tröjan. Du blir kvar framför bädden tills jag slutat röra mig. Då ser du också tassen som behöver lite mer plats och flyttar foten utan att jag behöver resa mig igen.
När du går ut i köket följer jag dig med öronen. En låda öppnas och något ställs på bänken. Jag lyfter huvudet, men det blir ingen mat den här gången. Du kommer tillbaka genom dörren, tittar ner på mig och fortsätter till nästa rum. Jag lägger nosen mot tyget igen. Jag vet att du är nära. Jag behöver inte gå efter för att kontrollera varje sak som låter.
Jag tycker om att följa med dig. Ibland är det något spännande som väntar, ibland hamnar vi bara i tvättstugan och går tillbaka igen. Du blir road av att jag stod så beredd för en så liten utflykt. Men det är ju du som reser dig, och då vill jag gärna veta vad vi ska hitta på. Här i bädden kan jag höra dig röra dig och ändå låta kroppen bli tung. Jag måste inte vara på väg hela tiden.
Efter en stund sjunker du ner i stolen bredvid. Handen kommer över kanten och jag möter den med nosen. Du stryker mig över kinden, långsamt nog för att jag ska hinna luta mig mot fingrarna. Det är skönt att du satte dig. Jag hade kunnat ligga här själv, men när du är så nära behöver jag bara öppna ögonen för att se dig. Jag låter huvudet falla tillbaka medan handen blir kvar mot min sida.
När jag vaknar har ljuset flyttat sig över golvet. Tröjan är varm under kinden och jag sträcker på benen innan jag går fram till dig. Du frågar om jag sovit gott. Jag lutar mig mot ditt knä och får lite mer av handen. Bakom mig ligger den rena filten hoptrampad och ärmen åt ett helt annat håll än du lade den. Det ser kanske stökigt ut från din stol. Jag vet precis var jag ska lägga mig nästa gång.