En rödbrun hund med sele nosar på ett gult lönnlöv vid en skogsstig.
Citat och kloka ord

Du ser ett löv. Jag har några frågor kvar.

”Du ser ett löv. Jag har några frågor kvar.”

Vänta lite. Jag vet att du har sett det. Gult, blött och ungefär likadant som de andra som ligger längs stigen. Du har redan vänt blicken framåt, men jag behöver komma närmare innan vi går.

Jag sänker nosen tills lövkanten rör vid morrhåren. Något finns kvar här som inte hör till själva lövet. Jag följer det åt sidan, stannar och drar in luften igen. Det är bara en liten fläck av hela skogen. Ändå är det den jag vill veta mer om just nu.

Du säger mitt namn. Jag lyfter blicken och möter din. Du står redan vänd åt det andra hållet, med ena foten framför den andra. Jag tar ett steg efter dig, men nosen vrider sig tillbaka. När du ser det stannar du upp. Armen sjunker lite, och jag känner att det finns plats i kopplet att gå ner med huvudet igen.

Det är skönt när du upptäcker mig innan du börjar dra. Jag hinner fortsätta med det som fångade mig, och du står kvar så nära att jag kan höra jackan röra sig när du andas. Jag behöver inte välja mellan att följa dig och att lämna något som jag inte hunnit bli färdig med. Vi kan vara här en liten stund båda två.

Du ser långt framför oss. Ibland hör jag dig stanna för att titta på något högt uppe, och då hittar jag inget alls när jag följer blicken. Ändå står jag gärna bredvid medan du tittar. Jag kan nosa på kanten under tiden. När vi går vidare har du sett något och jag har hunnit undersöka någonting annat.

Jag tycker om de pauserna. Mina steg får vara med och bestämma hur vår väg blir. Det märks i kroppen när jag hinner fram till det jag är nyfiken på. Jag går med mer lust, tittar upp på dig och vänder sedan tillbaka mot marken. Du följer med utan att behöva förstå precis vad jag hittat.

Nu rör sig lövet. Jag lyfter huvudet så hastigt att det fastnar mot nosen en kort stund. Du skrattar. Jag blåser ut genom näsan och undersöker marken där det låg. Där var det visst lättare att komma åt. Jag hade helst sett att lövet legat stilla medan jag höll på, men hösten har tydligen egna planer.

Efter en stund är jag färdig. Det kommer ingen särskild signal som du måste lära dig. Jag bara lyfter huvudet, vänder mig mot stigen och går fram till din sida. Du tittar ner som om du vill fråga om vi verkligen kan fortsätta nu. Ja, nu kan vi. Jag tar de första stegen med nosen högre och din vante nära örat.

Du säger något med en mjuk röst när vi börjar gå. Jag vänder huvudet mot dig ett ögonblick. Jag hoppas att du tyckte om att stå där med mig, fast det såg ut som om vi inte gjorde någonting. Jag fick vara nyfiken på mitt sätt och ändå ha dig kvar intill. Det gör det lätt att följa med när du svänger av mot hemvägen.