• En rödbrun hund med sele nosar på ett gult lönnlöv vid en skogsstig.
    Citat och kloka ord

    Du ser ett löv. Jag har några frågor kvar.

    ”Du ser ett löv. Jag har några frågor kvar.”

    Vänta lite. Jag vet att du har sett det. Gult, blött och ungefär likadant som de andra som ligger längs stigen. Du har redan vänt blicken framåt, men jag behöver komma närmare innan vi går.

    Jag sänker nosen tills lövkanten rör vid morrhåren. Något finns kvar här som inte hör till själva lövet. Jag följer det åt sidan, stannar och drar in luften igen. Det är bara en liten fläck av hela skogen. Ändå är det den jag vill veta mer om just nu.

    Du säger mitt namn. Jag lyfter blicken och möter din. Du står redan vänd åt det andra hållet, med ena foten framför den andra. Jag tar ett steg efter dig, men nosen vrider sig tillbaka. När du ser det stannar du upp. Armen sjunker lite, och jag känner att det finns plats i kopplet att gå ner med huvudet igen.

    Det är skönt när du upptäcker mig innan du börjar dra. Jag hinner fortsätta med det som fångade mig, och du står kvar så nära att jag kan höra jackan röra sig när du andas. Jag behöver inte välja mellan att följa dig och att lämna något som jag inte hunnit bli färdig med. Vi kan vara här en liten stund båda två.

    Du ser långt framför oss. Ibland hör jag dig stanna för att titta på något högt uppe, och då hittar jag inget alls när jag följer blicken. Ändå står jag gärna bredvid medan du tittar. Jag kan nosa på kanten under tiden. När vi går vidare har du sett något och jag har hunnit undersöka någonting annat.

    Jag tycker om de pauserna. Mina steg får vara med och bestämma hur vår väg blir. Det märks i kroppen när jag hinner fram till det jag är nyfiken på. Jag går med mer lust, tittar upp på dig och vänder sedan tillbaka mot marken. Du följer med utan att behöva förstå precis vad jag hittat.

    Nu rör sig lövet. Jag lyfter huvudet så hastigt att det fastnar mot nosen en kort stund. Du skrattar. Jag blåser ut genom näsan och undersöker marken där det låg. Där var det visst lättare att komma åt. Jag hade helst sett att lövet legat stilla medan jag höll på, men hösten har tydligen egna planer.

    Efter en stund är jag färdig. Det kommer ingen särskild signal som du måste lära dig. Jag bara lyfter huvudet, vänder mig mot stigen och går fram till din sida. Du tittar ner som om du vill fråga om vi verkligen kan fortsätta nu. Ja, nu kan vi. Jag tar de första stegen med nosen högre och din vante nära örat.

    Du säger något med en mjuk röst när vi börjar gå. Jag vänder huvudet mot dig ett ögonblick. Jag hoppas att du tyckte om att stå där med mig, fast det såg ut som om vi inte gjorde någonting. Jag fick vara nyfiken på mitt sätt och ändå ha dig kvar intill. Det gör det lätt att följa med när du svänger av mot hemvägen.

  • En ljus hund i sele och koppel går med en person på en stig i kustskog.
    Citat och kloka ord

    Samma stig, en ny höstpromenad

    ”Vi har gått här förut. Men inte genom just de här löven.”

    Lövet kommer från sidan. Först ligger det stilla, sedan skrapar det över stigen och stannar framför mina tassar. Jag hinner bara sänka nosen innan det tar fart igen. Du skrattar när jag följer efter. Jag vill bara påpeka att det var lövet som började.

    Vi har gått den här vägen många gånger. Jag känner svängen där träden står tätare och den lilla backen som kommer efteråt. Men i dag går det knappt att se marken. Det som nyss var en vanlig stig har fått ett prasslande lager som rör sig kring benen på mig. Under det finns den fuktiga jorden, välbekant och ändå full av lukter som jag vill stanna vid.

    Du kallar det vår vanliga runda. För mig hör också allt det som förändras till vägen. En gren som föll under natten. Vatten som samlats i en grop. Spåren av någon som passerade före oss. Jag behöver komma nära för att förstå vad som finns där nu. Om jag bara går rakt fram bredvid ditt ben missar jag en stor del av det vi kom ut till.

    Vid stammen där vi brukar stanna står jag länge. Du tar ett steg och upptäcker att jag är kvar. Sedan kommer du tillbaka den lilla biten, så att kopplet hänger mjukt igen. Jag hör dig dra upp dragkedjan och känner din sko mot löven bredvid mig. Du verkar också ha bestämt dig för att stanna. Jag kan undersöka färdigt utan att samtidigt undra när du tänker gå.

    Längre in mellan träden blir jag ivrig. Där ligger löven i en hög som ingen av oss har gått igenom än. Jag tar några snabba steg, sparkar upp prasslet och får ett löv på ryggen. Du böjer dig fram för att ta bort det. Just då vrider jag mig åt andra hållet och gör saken betydligt mer komplicerad. Du börjar skratta igen. Lövet får sitta kvar tills jag står still.

    Jag tycker om när du skrattar så. Jag hör skillnad på ett litet ljud medan du tittar på något annat och ett skratt som följer det jag gör. Då vänder jag ofta tillbaka mot dig. Vi har båda lagt märke till samma sak, fast du står upprätt och jag har halva skogen på magen. Jag vill gärna vara där ditt ansikte har blivit så öppet.

    Det välbekanta med den här vägen gör det lätt för mig att bli nyfiken. Jag vet var vi brukar ta av och känner igen dig i andra änden av kopplet. Därifrån kan jag ge mig på dagens alla förändringar. Ibland går jag först. Ibland stannar jag och låter dig komma ikapp. Det finns gott om nytt att undersöka utan att vi behöver vara långt hemifrån.

    När vi vänder har vinden flyttat löven igen. Jag sätter nosen där vi nyss gick och hittar våra egna spår bland de andra. Du säger att nu går vi hem. Den här gången följer jag med direkt. Jag är varm under pälsen, har jord mellan trampdynorna och har hunnit med sådant som inte syntes från dörren när vi gav oss av.

    Ett sista löv följer med ända in i hallen. Du plockar bort det medan jag dricker, och sedan lägger jag mig med utsikt mot dina skor. Den vanliga rundan, säger du igen. Jag är ganska nöjd med den. Om du tänker gå samma väg i morgon kommer jag gärna med. Jag vet ungefär var vi ska. Resten får vi upptäcka när vi kommer dit.