En ljus hund i sele och koppel går med en person på en stig i kustskog.
Citat och kloka ord

Samma stig, en ny höstpromenad

”Vi har gått här förut. Men inte genom just de här löven.”

Lövet kommer från sidan. Först ligger det stilla, sedan skrapar det över stigen och stannar framför mina tassar. Jag hinner bara sänka nosen innan det tar fart igen. Du skrattar när jag följer efter. Jag vill bara påpeka att det var lövet som började.

Vi har gått den här vägen många gånger. Jag känner svängen där träden står tätare och den lilla backen som kommer efteråt. Men i dag går det knappt att se marken. Det som nyss var en vanlig stig har fått ett prasslande lager som rör sig kring benen på mig. Under det finns den fuktiga jorden, välbekant och ändå full av lukter som jag vill stanna vid.

Du kallar det vår vanliga runda. För mig hör också allt det som förändras till vägen. En gren som föll under natten. Vatten som samlats i en grop. Spåren av någon som passerade före oss. Jag behöver komma nära för att förstå vad som finns där nu. Om jag bara går rakt fram bredvid ditt ben missar jag en stor del av det vi kom ut till.

Vid stammen där vi brukar stanna står jag länge. Du tar ett steg och upptäcker att jag är kvar. Sedan kommer du tillbaka den lilla biten, så att kopplet hänger mjukt igen. Jag hör dig dra upp dragkedjan och känner din sko mot löven bredvid mig. Du verkar också ha bestämt dig för att stanna. Jag kan undersöka färdigt utan att samtidigt undra när du tänker gå.

Längre in mellan träden blir jag ivrig. Där ligger löven i en hög som ingen av oss har gått igenom än. Jag tar några snabba steg, sparkar upp prasslet och får ett löv på ryggen. Du böjer dig fram för att ta bort det. Just då vrider jag mig åt andra hållet och gör saken betydligt mer komplicerad. Du börjar skratta igen. Lövet får sitta kvar tills jag står still.

Jag tycker om när du skrattar så. Jag hör skillnad på ett litet ljud medan du tittar på något annat och ett skratt som följer det jag gör. Då vänder jag ofta tillbaka mot dig. Vi har båda lagt märke till samma sak, fast du står upprätt och jag har halva skogen på magen. Jag vill gärna vara där ditt ansikte har blivit så öppet.

Det välbekanta med den här vägen gör det lätt för mig att bli nyfiken. Jag vet var vi brukar ta av och känner igen dig i andra änden av kopplet. Därifrån kan jag ge mig på dagens alla förändringar. Ibland går jag först. Ibland stannar jag och låter dig komma ikapp. Det finns gott om nytt att undersöka utan att vi behöver vara långt hemifrån.

När vi vänder har vinden flyttat löven igen. Jag sätter nosen där vi nyss gick och hittar våra egna spår bland de andra. Du säger att nu går vi hem. Den här gången följer jag med direkt. Jag är varm under pälsen, har jord mellan trampdynorna och har hunnit med sådant som inte syntes från dörren när vi gav oss av.

Ett sista löv följer med ända in i hallen. Du plockar bort det medan jag dricker, och sedan lägger jag mig med utsikt mot dina skor. Den vanliga rundan, säger du igen. Jag är ganska nöjd med den. Om du tänker gå samma väg i morgon kommer jag gärna med. Jag vet ungefär var vi ska. Resten får vi upptäcka när vi kommer dit.