En brun hund sitter innanför en stängd trägrind med nät och tittar ut mot gången i sommargrönskan.
Citat och kloka ord

Vännen som flyttade

Jag väntar vid grinden. Du brukar ju vara här.

Jag går fram till grinden när jag hör stegen på andra sidan häcken. Först långsamt, sedan med lite mer fart när gruset knastrar alldeles nära. Jag ställer mig vid springan och lyfter nosen. Nu ska du väl ändå komma. Men stegen fortsätter förbi och doften som når fram hör till någon annan. Jag blir stående tills det har blivit tyst igen. Sedan vänder jag mig mot min människa, som har sett mig från trappan.

Hon säger att det inte var du. Det märkte jag också. Ändå går jag ett litet varv längs staketet och tittar åt det håll där du brukade dyka upp. Du kom sällan försiktigt. Det började med ljudet av två människor som hälsade på varandra. Sedan såg jag ditt huvud, öronen och kroppen som redan hade fått så bråttom att komma genom öppningen. Jag stod på den här sidan och flyttade tassarna innan grinden ens hade hunnit öppnas.

När du väl kommit in behövde vi inte alltid börja springa direkt. Först skulle du undersöka sådant som jag redan hade kontrollerat. Samma kruka, samma hörn vid förrådet och samma gräs som låg kvar sedan förra gången. Jag följde efter, ganska otålig ibland. Du hade säkert dina skäl, men jag tyckte ofta att vi kunde ha gått igenom den delen lite fortare. Nu är det märkligt tyst vid just den krukan.

Min människa har sagt att du har flyttat. Hon sa det en gång till när jag stod kvar vid grinden efter ett annat par steg. Jag vet inte hur långt det är till det där flyttat. Jag vet att din lukt inte kommer med vinden här på samma sätt och att människan som brukade öppna åt dig inte längre stannar utanför. Det är sådant jag har att försöka förstå. Grinden finns kvar, men det som brukade börja där har förändrats.

Jag går tillbaka till trappan och ställer mig vid hennes knä. Hon lägger handen på min sida och jag blir kvar medan hon stryker mig. Ibland säger hon ditt namn. Då lyfter jag huvudet och tittar bort mot öppningen igen. Den här gången kommer ingen. Hon flyttar handen till mitt bröst och jag vänder mig tillbaka. Jag vill gärna höra namnet, fast jag verkar hinna hoppas på mer än det som faktiskt händer när hon säger det.

Du var inte alltid någon enkel vän att ha med sig i leken. När jag tog sats åt ena hållet kunde du bli stående och titta på något helt annat. Jag hann göra en ordentlig sväng innan jag upptäckte att jag sprang alldeles själv. Då fick jag komma tillbaka och försöka få igång dig igen. Ibland räckte det att jag sänkte framdelen och väntade. Ibland behövde du tydligen bli färdig med ett grässtrå först. Jag saknar till och med det där grässtrået nu.

När det var dags för dig att gå hem brukade vi båda komma fram till grinden. Du fick ditt koppel på dig, och jag blev kvar en bit innanför medan människorna öppnade. Ibland vände du tillbaka med nosen i springan innan du följde med. Då fick vi titta på varandra en sista gång, fast vi nyss hade haft en hel trädgård att vara tillsammans i. Sedan stod jag kvar tills ni hade kommit förbi häcken. Jag brukade kunna gå därifrån ganska snart. Det hade ju alltid kommit en nästa gång.

Min människa reser sig och hämtar kopplet. Jag kommer genast till dörren. Det finns fortfarande sådant jag gärna följer med på, och hon väntar medan jag får nosen förbi hennes hand så att hon kommer åt spännet. När vi går genom grinden stannar jag till utanför. Här brukade du stå innan vi släppte in dig. Jag nosar längs marken en stund. Sedan hör jag stegen bredvid och följer med bort mot gången.

Vi går den vanliga vägen. Vid buskarna där du brukade vilja stanna får jag plötsligt bråttom att komma fram. Jag undersöker marken noga, men det är andra som har varit där. Min människa blir stående utan att dra mig vidare. När jag är färdig lyfter jag huvudet och möter hennes blick. Jag går närmare och får handen över skuldran. Sedan fortsätter vi, med en liten sväng åt gräskanten som hon verkar ha förstått att jag gärna ville ta.

Längre bort hittar jag något som gör hela promenaden intressant igen. Jag följer doften en kort bit, byter riktning och måste tillbaka till samma fläck för att kontrollera en gång till. Hon skrattar åt hur noga det blir. Jag vänder mig mot rösten och får lust att skynda fram till henne. En stund är jag upptagen av det som finns här. Det hade du säkert också velat undersöka, om du hade gått bredvid mig.

När vi kommer hem ser jag grinden från andra hållet. Jag går igenom och väntar medan hon stänger. Det är ganska skönt att få gå in på sin egen plats efter allt som luktade ute. Jag dricker och tar sedan ett varv genom trädgården. Vid krukan stannar jag längre än jag behöver. Du brukade ju stå här. Jag nosar längs kanten och går vidare till skuggan under stolen, där det finns plats att lägga sig.

Hon sitter på trappan igen och jag kan höra henne flytta fötterna ibland. Jag ligger med huvudet högt en stund. Om grinden skulle öppnas märker jag det härifrån också. Sedan blir nacken trött och jag lägger ned hakan. Det går fortfarande att ha en ganska skön eftermiddag på den här platsen. Hon är nära, luften rör sig genom pälsen och jag har varit ute och undersökt sådant som behövde undersökas.

Jag vet inte när jag får se dig igen. Det är inte något jag kan räkna ut genom att gå ännu ett varv längs staketet. Men när stegen kommer utanför kommer jag säkert lyfta huvudet ett tag till. Jag kan tycka om min promenad, vila i skuggan och ändå hoppas att just du ska stå där när jag tittar. Om det händer vill jag hinna fram till grinden innan den öppnas. Du brukar ha ganska bråttom när du väl har kommit hela vägen hit.