-
Vi stannade vid parkbänken
Du höll i mitt koppel. Jag väntade på handen som brukade hälsa.
Det var först när vi kom förbi trädet som jag såg bänken ordentligt. Den stod kvar vid samma kant av gångvägen, med lite gammalt grus framför benen. Jag ökade stegen tills kopplet fick mig att stanna upp. Du följde med när jag såg tillbaka. Det fanns en plats där framme som jag ville undersöka innan vi fortsatte vår promenad.
Vi brukade stanna här när någon satt på bänken. Jag behövde inte alltid gå ända fram, men en hand kom ofta ner vid sidan och väntade. Jag kunde nosa på fingrarna och sedan stå nära medan du pratade. Ibland blev det en klapp vid bröstet. Ibland låg handen bara stilla medan jag undersökte den. Det fanns aldrig någon brådska att få mig närmare.
I dag var platsen tom. Jag nosade vid marken, gick fram till det ena bänkbenet och lyfte sedan huvudet mot sitsen. Där fanns ingen hand. Jag stod kvar ett ögonblick och såg längs gångvägen. Du hade blivit stilla bakom mig. När jag tittade på dig mötte du min blick, men du visade inte att vi måste gå vidare direkt.
Jag gick runt till andra sidan. Det kunde ju finnas något där som jag inte hade upptäckt ännu. På marken låg ett litet löv som rörde sig när jag kom nära. Jag nosade på det, vände och kom tillbaka till din sida. Bänken var fortfarande tom. Du lade handen mot ryggen på mig och lät den vila där medan vi stod kvar.
Jag känner igen platser genom sådant som har hänt där. Vid en viss grind har en vän kommit ut. Vid en vägkant har du tappat en vante som jag fick undersöka. Här brukade vi möta någon som gav oss tid att stanna. När jag ser en sådan plats kan hela kroppen börja förbereda sig för något som ännu inte har hänt den dagen.
Du satte dig på bänken. Jag stod framför dig och tittade först mot platsen bredvid, sedan mot handen som du lade vid ditt knä. Den kände jag också igen. Jag gick närmare och ställde mig intill ditt ben. Du kliade mig försiktigt vid halsen och såg ut över gångvägen. Vi behövde tydligen inte hitta någon annan för att få stanna en stund här.
Det kom människor förbi. Någon hade en väska som slog mjukt mot benet, en annan gick med snabba steg och blicken rakt fram. Jag lyfte huvudet när jag hörde ett långsammare steg, men personen fortsatte förbi oss. Du sade något vänligt när jag vände mig tillbaka. Jag visste inte vad du menade med orden, men rösten hade ingen otålighet i sig.
Förr hade den välbekanta personen ibland sett oss redan på håll. Då brukade du lyfta handen innan jag hunnit fram. Jag märkte ditt igenkännande och började vifta. Vår promenad fick en liten paus där någon annan också verkade glad att se oss. Det kunde vara en mycket vanlig dag fram till dess. Sedan stod jag där och blev kliad medan era röster fortsatte ovanför mitt huvud.
Sådana stunder gör avtryck även om de inte tar särskilt lång tid. Jag kan gå förbi många händer under en promenad utan att vilja undersöka dem. Den som väntar utan att fånga mig kan däremot bli intressant nästa gång också. Jag får möjlighet att välja, och ibland väljer jag att komma nära. Vid den här bänken hade det hänt tillräckligt många gånger för att mina steg fortfarande ville dit.
Nu satt bara du här. Jag lade mig inte, men jag slutade gå runt. Nosen fick vila mot ditt byxben ett ögonblick innan jag tittade ut igen. Du drog handen långsamt över min sida. Det var ett sätt att vara på platsen som vi också kunde förstå. Jag behövde inte veta varför det var annorlunda för att märka att du hade valt att vänta med mig.
På andra sidan vägen prasslade det i en buske. Jag vände huvudet och följde en liten rörelse där inne med blicken. Du tittade åt samma håll. En fågel hoppade fram på marken och försvann snart igen. Jag stod kvar vid ditt ben. Det fanns fortfarande sådant som hände runt omkring oss, fastän just den hälsning jag hade väntat på inte kom.
Du rörde dig till slut som om du tänkte resa dig. Jag vände mig mot dig och väntade medan du ställde dig upp. Vi gick inte genast därifrån. Du borstade lite grus från ditt ben och jag nosade ännu en gång nära bänken. Sedan såg jag upp. Din hand hängde vid sidan, nära nog för en kort beröring med min nos innan vi började gå.
Jag tittade bakåt när vi kom till trädet. Bänken syntes fortfarande därifrån och jag stannade ett ögonblick. Du följde min blick utan att dra mig vidare. Sedan tog jag ett steg mot dig och vi fortsatte tillsammans. Det blev inte samma lilla möte som förut. Vi fick en egen stund på platsen där jag hade väntat på något annat.
Längre bort hittade jag en doft som fick nosen att arbeta på nytt. Jag gick åt sidan och du stannade tills jag var färdig. När vi sedan tog oss över den bredare vägen gick jag nära ditt ben. Kopplet hängde mellan oss och din hand rörde vid min sida innan du började gå igen. Det var mycket på promenaden som fortfarande kändes som vårt vanliga.
Jag vet inte vad som kommer att finnas vid bänken nästa gång vi går förbi. Kanske stannar jag upp igen när den dyker fram bakom trädet. I dag fick jag göra det utan att bli bortdragen från min lilla förväntan. Du satte dig, lät tiden gå en stund och kom sedan vidare med mig. När jag tittade upp på resten av vägen fanns din hand där, alldeles nära.
-
Vännen som flyttade
Jag väntar vid grinden. Du brukar ju vara här.
Jag går fram till grinden när jag hör stegen på andra sidan häcken. Först långsamt, sedan med lite mer fart när gruset knastrar alldeles nära. Jag ställer mig vid springan och lyfter nosen. Nu ska du väl ändå komma. Men stegen fortsätter förbi och doften som når fram hör till någon annan. Jag blir stående tills det har blivit tyst igen. Sedan vänder jag mig mot min människa, som har sett mig från trappan.
Hon säger att det inte var du. Det märkte jag också. Ändå går jag ett litet varv längs staketet och tittar åt det håll där du brukade dyka upp. Du kom sällan försiktigt. Det började med ljudet av två människor som hälsade på varandra. Sedan såg jag ditt huvud, öronen och kroppen som redan hade fått så bråttom att komma genom öppningen. Jag stod på den här sidan och flyttade tassarna innan grinden ens hade hunnit öppnas.
När du väl kommit in behövde vi inte alltid börja springa direkt. Först skulle du undersöka sådant som jag redan hade kontrollerat. Samma kruka, samma hörn vid förrådet och samma gräs som låg kvar sedan förra gången. Jag följde efter, ganska otålig ibland. Du hade säkert dina skäl, men jag tyckte ofta att vi kunde ha gått igenom den delen lite fortare. Nu är det märkligt tyst vid just den krukan.
Min människa har sagt att du har flyttat. Hon sa det en gång till när jag stod kvar vid grinden efter ett annat par steg. Jag vet inte hur långt det är till det där flyttat. Jag vet att din lukt inte kommer med vinden här på samma sätt och att människan som brukade öppna åt dig inte längre stannar utanför. Det är sådant jag har att försöka förstå. Grinden finns kvar, men det som brukade börja där har förändrats.
Jag går tillbaka till trappan och ställer mig vid hennes knä. Hon lägger handen på min sida och jag blir kvar medan hon stryker mig. Ibland säger hon ditt namn. Då lyfter jag huvudet och tittar bort mot öppningen igen. Den här gången kommer ingen. Hon flyttar handen till mitt bröst och jag vänder mig tillbaka. Jag vill gärna höra namnet, fast jag verkar hinna hoppas på mer än det som faktiskt händer när hon säger det.
Du var inte alltid någon enkel vän att ha med sig i leken. När jag tog sats åt ena hållet kunde du bli stående och titta på något helt annat. Jag hann göra en ordentlig sväng innan jag upptäckte att jag sprang alldeles själv. Då fick jag komma tillbaka och försöka få igång dig igen. Ibland räckte det att jag sänkte framdelen och väntade. Ibland behövde du tydligen bli färdig med ett grässtrå först. Jag saknar till och med det där grässtrået nu.
När det var dags för dig att gå hem brukade vi båda komma fram till grinden. Du fick ditt koppel på dig, och jag blev kvar en bit innanför medan människorna öppnade. Ibland vände du tillbaka med nosen i springan innan du följde med. Då fick vi titta på varandra en sista gång, fast vi nyss hade haft en hel trädgård att vara tillsammans i. Sedan stod jag kvar tills ni hade kommit förbi häcken. Jag brukade kunna gå därifrån ganska snart. Det hade ju alltid kommit en nästa gång.
Min människa reser sig och hämtar kopplet. Jag kommer genast till dörren. Det finns fortfarande sådant jag gärna följer med på, och hon väntar medan jag får nosen förbi hennes hand så att hon kommer åt spännet. När vi går genom grinden stannar jag till utanför. Här brukade du stå innan vi släppte in dig. Jag nosar längs marken en stund. Sedan hör jag stegen bredvid och följer med bort mot gången.
Vi går den vanliga vägen. Vid buskarna där du brukade vilja stanna får jag plötsligt bråttom att komma fram. Jag undersöker marken noga, men det är andra som har varit där. Min människa blir stående utan att dra mig vidare. När jag är färdig lyfter jag huvudet och möter hennes blick. Jag går närmare och får handen över skuldran. Sedan fortsätter vi, med en liten sväng åt gräskanten som hon verkar ha förstått att jag gärna ville ta.
Längre bort hittar jag något som gör hela promenaden intressant igen. Jag följer doften en kort bit, byter riktning och måste tillbaka till samma fläck för att kontrollera en gång till. Hon skrattar åt hur noga det blir. Jag vänder mig mot rösten och får lust att skynda fram till henne. En stund är jag upptagen av det som finns här. Det hade du säkert också velat undersöka, om du hade gått bredvid mig.
När vi kommer hem ser jag grinden från andra hållet. Jag går igenom och väntar medan hon stänger. Det är ganska skönt att få gå in på sin egen plats efter allt som luktade ute. Jag dricker och tar sedan ett varv genom trädgården. Vid krukan stannar jag längre än jag behöver. Du brukade ju stå här. Jag nosar längs kanten och går vidare till skuggan under stolen, där det finns plats att lägga sig.
Hon sitter på trappan igen och jag kan höra henne flytta fötterna ibland. Jag ligger med huvudet högt en stund. Om grinden skulle öppnas märker jag det härifrån också. Sedan blir nacken trött och jag lägger ned hakan. Det går fortfarande att ha en ganska skön eftermiddag på den här platsen. Hon är nära, luften rör sig genom pälsen och jag har varit ute och undersökt sådant som behövde undersökas.
Jag vet inte när jag får se dig igen. Det är inte något jag kan räkna ut genom att gå ännu ett varv längs staketet. Men när stegen kommer utanför kommer jag säkert lyfta huvudet ett tag till. Jag kan tycka om min promenad, vila i skuggan och ändå hoppas att just du ska stå där när jag tittar. Om det händer vill jag hinna fram till grinden innan den öppnas. Du brukar ha ganska bråttom när du väl har kommit hela vägen hit.