Vi stannade vid parkbänken
Du höll i mitt koppel. Jag väntade på handen som brukade hälsa.
Det var först när vi kom förbi trädet som jag såg bänken ordentligt. Den stod kvar vid samma kant av gångvägen, med lite gammalt grus framför benen. Jag ökade stegen tills kopplet fick mig att stanna upp. Du följde med när jag såg tillbaka. Det fanns en plats där framme som jag ville undersöka innan vi fortsatte vår promenad.
Vi brukade stanna här när någon satt på bänken. Jag behövde inte alltid gå ända fram, men en hand kom ofta ner vid sidan och väntade. Jag kunde nosa på fingrarna och sedan stå nära medan du pratade. Ibland blev det en klapp vid bröstet. Ibland låg handen bara stilla medan jag undersökte den. Det fanns aldrig någon brådska att få mig närmare.
I dag var platsen tom. Jag nosade vid marken, gick fram till det ena bänkbenet och lyfte sedan huvudet mot sitsen. Där fanns ingen hand. Jag stod kvar ett ögonblick och såg längs gångvägen. Du hade blivit stilla bakom mig. När jag tittade på dig mötte du min blick, men du visade inte att vi måste gå vidare direkt.
Jag gick runt till andra sidan. Det kunde ju finnas något där som jag inte hade upptäckt ännu. På marken låg ett litet löv som rörde sig när jag kom nära. Jag nosade på det, vände och kom tillbaka till din sida. Bänken var fortfarande tom. Du lade handen mot ryggen på mig och lät den vila där medan vi stod kvar.
Jag känner igen platser genom sådant som har hänt där. Vid en viss grind har en vän kommit ut. Vid en vägkant har du tappat en vante som jag fick undersöka. Här brukade vi möta någon som gav oss tid att stanna. När jag ser en sådan plats kan hela kroppen börja förbereda sig för något som ännu inte har hänt den dagen.
Du satte dig på bänken. Jag stod framför dig och tittade först mot platsen bredvid, sedan mot handen som du lade vid ditt knä. Den kände jag också igen. Jag gick närmare och ställde mig intill ditt ben. Du kliade mig försiktigt vid halsen och såg ut över gångvägen. Vi behövde tydligen inte hitta någon annan för att få stanna en stund här.
Det kom människor förbi. Någon hade en väska som slog mjukt mot benet, en annan gick med snabba steg och blicken rakt fram. Jag lyfte huvudet när jag hörde ett långsammare steg, men personen fortsatte förbi oss. Du sade något vänligt när jag vände mig tillbaka. Jag visste inte vad du menade med orden, men rösten hade ingen otålighet i sig.
Förr hade den välbekanta personen ibland sett oss redan på håll. Då brukade du lyfta handen innan jag hunnit fram. Jag märkte ditt igenkännande och började vifta. Vår promenad fick en liten paus där någon annan också verkade glad att se oss. Det kunde vara en mycket vanlig dag fram till dess. Sedan stod jag där och blev kliad medan era röster fortsatte ovanför mitt huvud.
Sådana stunder gör avtryck även om de inte tar särskilt lång tid. Jag kan gå förbi många händer under en promenad utan att vilja undersöka dem. Den som väntar utan att fånga mig kan däremot bli intressant nästa gång också. Jag får möjlighet att välja, och ibland väljer jag att komma nära. Vid den här bänken hade det hänt tillräckligt många gånger för att mina steg fortfarande ville dit.
Nu satt bara du här. Jag lade mig inte, men jag slutade gå runt. Nosen fick vila mot ditt byxben ett ögonblick innan jag tittade ut igen. Du drog handen långsamt över min sida. Det var ett sätt att vara på platsen som vi också kunde förstå. Jag behövde inte veta varför det var annorlunda för att märka att du hade valt att vänta med mig.
På andra sidan vägen prasslade det i en buske. Jag vände huvudet och följde en liten rörelse där inne med blicken. Du tittade åt samma håll. En fågel hoppade fram på marken och försvann snart igen. Jag stod kvar vid ditt ben. Det fanns fortfarande sådant som hände runt omkring oss, fastän just den hälsning jag hade väntat på inte kom.
Du rörde dig till slut som om du tänkte resa dig. Jag vände mig mot dig och väntade medan du ställde dig upp. Vi gick inte genast därifrån. Du borstade lite grus från ditt ben och jag nosade ännu en gång nära bänken. Sedan såg jag upp. Din hand hängde vid sidan, nära nog för en kort beröring med min nos innan vi började gå.
Jag tittade bakåt när vi kom till trädet. Bänken syntes fortfarande därifrån och jag stannade ett ögonblick. Du följde min blick utan att dra mig vidare. Sedan tog jag ett steg mot dig och vi fortsatte tillsammans. Det blev inte samma lilla möte som förut. Vi fick en egen stund på platsen där jag hade väntat på något annat.
Längre bort hittade jag en doft som fick nosen att arbeta på nytt. Jag gick åt sidan och du stannade tills jag var färdig. När vi sedan tog oss över den bredare vägen gick jag nära ditt ben. Kopplet hängde mellan oss och din hand rörde vid min sida innan du började gå igen. Det var mycket på promenaden som fortfarande kändes som vårt vanliga.
Jag vet inte vad som kommer att finnas vid bänken nästa gång vi går förbi. Kanske stannar jag upp igen när den dyker fram bakom trädet. I dag fick jag göra det utan att bli bortdragen från min lilla förväntan. Du satte dig, lät tiden gå en stund och kom sedan vidare med mig. När jag tittade upp på resten av vägen fanns din hand där, alldeles nära.