-
Knivstas sökguld och Heddas rapportseger
Knivsta fick både guld och silver när Upplands distriktsmästerskap i sök avgjordes på Märsta-Sigtuna Brukshundklubb den 4 oktober 2026. Therese Kvarnström vann med Sunstralia A Ray From My Mum Sun och Linda Burström blev tvåa med Quick Sensations Ciao Bella. När distriktet sedan avslutade årets DM med rapport på Tierps Brukshundklubb gick segern till Dennis och Annelie Arthursson med Andreelunds Hedda.
Det är tre hundar att gratulera, tillsammans med människorna som delar arbetet med dem. Sök och rapport hör båda till bruksproven, men hundarnas uppgifter ute i skogen ser olika ut. I söket ska hunden finna en gömd människa och visa fyndet för föraren. I rapport ska den ta sig mellan stationer där dess förare finns. I det ena fallet söker hunden efter någon; i det andra ska den lämna en människa för att nå fram till en annan.
Två Knivstaekipage på sökpallen
För Therese och Linda blev samma distriktsmästerskap en gemensam klubbframgång. Två hundar från Knivsta nådde de främsta platserna. Det ger också anledning att lyfta människorna runt en sökhund. Den här träningen behöver figuranter, alltså personer som gömmer sig så att hunden får öva på att hitta dem. Hundföraren kan inte vara både den som skickar och den som ligger gömd ute i området.
Därför får ett träningsgäng stor betydelse. När det är den egna hundens tur att arbeta behöver någon annan ligga still och vänta. Sedan byter man uppgift. Att hjälpa en annan hund framåt är en del av träningen, också den dag då man själv längtar efter att komma igång med sin egen. Det finns något fint i det ömsesidiga beroendet. Framgången får ett sammanhang som sträcker sig bortom två namn i en resultatlista, utan att vi behöver veta vilka som hjälpt just de här ekipagen.
Sökhunden behöver dessutom kunna förmedla sitt fynd. En hund kan markera genom att stanna och skälla hos figuranten. En annan tar en markeringsrulle i munnen och återvänder till föraren. Båda sätten ska göra den gömda människan möjlig att hitta även för hundföraren. Där ligger mycket av samspelets mening: hunden kommer åt information som människan behöver, och människan måste förstå det hunden har lärt sig att visa.
Hedda vann tillsammans med två förare
I rapportsegern finns två förarnamn vid samma hund. Dennis och Annelie Arthursson vann tillsammans med Hedda, och det passar också grenens upplägg. Hunden springer okopplad mellan stationer. Under träningen börjar man med kort budföring mellan två människor och bygger successivt vidare. Att våga lämna den ena personen och arbeta sig fram till den andra är själva uppgiften, medan sträckorna blir längre i de svårare klasserna.
För människorna på var sin station innebär det att de delar ansvaret men inte hela tiden ser samma sak. Den ena tar emot när den andra har skickat. Träningen behöver därför kunna följas upp tillsammans: hur fungerade avsändningen, hur blev mottagandet och vad behöver hunden få hjälp att förstå nästa gång? Sådana frågor hör till ett gemensamt arbete. Segern är värd att uppmärksamma också för att båda förarna finns med i den.
Ett varmt grattis till Therese och hennes hund, Linda och hennes hund samt Dennis, Annelie och Hedda. Tack också till arrangörsklubbarna i Märsta-Sigtuna och Tierp, där höstens två mästerskap fick sina vinnare.
-
Gävleborg tvåa i klubbkampen vid Hassela
Gävleborgs två hundar tog andra och tredje plats individuellt när fyra älghundklubbar möttes i skogarna runt Hassela den 29 oktober 2026. Ändå blev det Dalarna som vann lagtävlingen. Gävleborg slutade tvåa i klubbkampen, där också Bergslagen och Östsvenska deltog. Här finns en liten påminnelse om varför man ibland behöver läsa längre än till pallplatserna för att förstå ett resultat.
Ilbäckens Boris, med ägaren Stefan Åkerlund, fick 22 poäng och blev näst bäst av dagens åtta hundar. Pirkkonojas Otto, med Johan Hansson, kom trea med 16,5. Tillsammans gav de Gävleborg 38,5 poäng. Dalarnas Skogskompis Burr vann däremot individuellt med 70 poäng och ett förstapris. Med Sörälvens Boys 14,5 poäng blev Dalarnas lagresultat 84,5. Därmed var segern klar, trots Gävleborgs två fina individuella placeringar.
Placering och förstapris är olika saker
Boris andraplats ska alltså inte läsas som ett andrapris på jaktprov. I resultatlistan står prisvalören noll, precis som för Otto på tredje plats. Placeringen talar om hur hunden hamnade i förhållande till just dagens andra deltagare. Prisvalören säger något annat: om prestationen nådde jaktprovets bestämda krav. Den skillnaden gör att vi både kan gratulera till en pallplats och vara noga med vad hunden faktiskt har meriterat sig till.
Även lagpoängen blir lättare att förstå med den skillnaden i minnet. Två jämna placeringar nära toppen väger inte automatiskt tyngre än en överlägsen individuell poängsumma. Burrs 70 poäng översteg redan ensamma Gävleborgs sammanlagda resultat. Sörälvens Boys bidrag lades sedan till. Det var alltså hundarnas poäng som summerades, inte deras placeringstal. För den som följt Boris och Otto är det ändå två resultat att glädjas åt, vart och ett med sin egen plats i tävlingen.
Självständighet med kontakt kvar
På löshundsprov prövas flera delar av älghundens arbete. Söket och förmågan att finna älg ingår, liksom hur hunden arbetar när den hittat älgen. Även skallet bedöms på olika sätt. Men hundens kontakt med människan har också en egen plats: momentet samarbete och lydnad. Där skiljer reglerna på hundens egna kontaktinitiativ och dess vilja att följa förarens uppmaningar. En hund kan behöva arbeta självständigt och ändå kunna nås av sin människa.
Det är en sida av jakthundslivet som också den som aldrig gått ett jaktprov kan förstå. Att hunden vill ge sig iväg och använda sina förmågor är en sak. Att kontakten fungerar när något annat lockar starkt är en annan. I provreglerna bedöms samarbete bland annat under söket och när hunden återvänder efter att ha förföljt älg. Det ger begreppet samarbete ett konkret innehåll, långt från att bara hålla sig nära ett människoben.
En kort resultatlista berättar däremot inte varför varje hund fick sina poäng. Därför går det inte att tillskriva Boris, Otto eller någon annan en viss miss, svårighet eller dagsform utifrån totalsiffran. För den som vill förstå en bestämd prestation behövs själva provberättelsen. Att lämna den luckan öppen är också respekt för hunden och människan som var ute och gjorde arbetet.
Gävleborgsklubben tackar domare, vägvisare och övriga funktionärer och gratulerar Dalarna. Vägvisarnas uppgift gör beroendet av lokal kunskap påtagligt: ett arrangemang i skogen behöver människor som kan området, utöver dem som ska föra och bedöma hundarna. När klubben redan ser fram emot revansch finns också den vänskapliga tävlingslusten där. Den här gången får Gävleborg glädjas åt lagets andraplats och två hundar bland de tre främsta. Dalarna får ta emot gratulationerna för segern.
-
Resultaten från Ungdoms-SM i rallylydnad
Nu finns placeringarna från Ungdoms-SM i rallylydnad hos Hudiksvalls Brukshundklubb den 31 oktober 2026. I mästarklassen tog Frida Andersson från Norrköping Hundungdom både första och andra plats, med Emenems Dunder respektive Emenems Rapp. Esther Mann från Järvsö BHK fick också med sig två placeringar bland de tre främsta, i fortsättningsklassen. Det blev därmed flera fina resultat med anknytning till Gävleborg när årets ungdomsmästerskap samlade ekipage i fyra klasser.
Mästarklassens tredjeplats gick till Ebba Magnusson med Gjerulff Puerto Prinseca River, tävlande för Svenska Agilityklubben. De tre hundarna överst i den klassens resultatlista är border collie. För Frida Andersson blev det alltså två hundar före resten av fältet. Det är lätt att läsa förbi en sådan dubbelplacering, men varje hund innebär ett eget samarbete med sin förare. Här fick hon två sådana samarbeten att räcka hela vägen till listans två översta rader.
I nybörjarklassen placerade sig Frida Hallgren och labradoren Aktiviva's Foxglove D'bris, Uppsala Hundungdom, först. Tvåa blev Ester-Elise Brolin med golden retrievern Samogan's Falcon, Hudiksvalls BHK. Tilde Persson och mellanpudeln Se Upp Extra Allt, Njurunda BHK, kom trea. För arrangörsklubben blev det alltså en andraplats i denna klass. Även fjärdeplatsen stannade hos Hudiksvalls BHK genom Ingrid Blomqvist och border collien DÁnakims Notos.
Fortsättningsklassen fick en vinnare från Järvsö. Esther Mann placerades först med Hypnotic Poison Incredible Daphnis, en miniature american shepherd. Hon kom dessutom trea med cavalieren Hypnotic Poison Eternal Joy. Mellan hennes båda hundar placerade sig Meja Miller med malinoisen Swegrip Hemlis Af Camprad, Umeå BHK. Två av klassens tre främsta placeringar gick därmed till samma förare och klubb, men med två olika hundar och två olika raser.
I avancerad klass kom Clara Westman med Zelda, Umeå BHK, först. Nelly Klang med nova scotia duck tolling retrievern Rus N' Riv Precious Se Solskenstorm, Ystads BK, placerades som tvåa. Zelda redovisas i SBK Tävling som ej stambokförd hos SKK. Tillsammans med de övriga klassernas resultat visar det en bredd av hundar i ungdomarnas rallylydnad, från pudel och cavalier till retriever och vallhund. Placeringarna handlar om ekipagen i respektive klass.
Det fanns ytterligare lokala resultat att glädjas åt. Ingrid Blomqvist placerade sig fyra i mästarklassen med den finska lapphunden Fjällvallarens Glimma, också för Hudiksvalls BHK. Hon finns alltså med i resultatlistorna med två hundar i olika klasser. Frida Hallgren, som blev etta i nybörjarklassen, kom även femma i mästarklassen med Aktiviva's Daizy Of Izar. Det ger fler namn och samarbeten att följa än bara de översta raderna i varje lista.
På tävlingssidan anges sju starter i nybörjarklassen, fyra i fortsättningsklassen, två i avancerad klass och åtta i mästarklassen. Det är sammanlagt 21 listade starter, inte 21 olika förare; flera återkommer med mer än en hund. Satu Saarisilta anges som domare i samtliga fyra klasser. Den publicerade resultatvyn visar placeringar men inga poäng. Därför återger vi placeringarna utan att lägga till poängtal eller bedömningar av hur jämnt det var mellan ekipagen.
För oss i Gävleborg är det roligt att kunna följa både arrangörsklubbens ekipage och framgångarna från Järvsö tillsammans med deltagare från andra delar av landet. En ungdomstävling ger plats för olika erfarenheter: någon befinner sig i nybörjarklassen och någon annan har tagit sig vidare till mästarklassen. Resultaten är värda att uppmärksamma i sin egen rätt. Vi gratulerar de placerade ekipagen och hoppas att deltagarna får med sig lusten att fortsätta träna tillsammans med sina hundar, oavsett vilken rad de hamnade på den här gången.
Klubbens förberedda prispall på morgonen den 31 oktober 2026. Foto: Hudiksvalls Brukshundklubb.
-
Svenskt lagguld på agility-VM i Åbo
Sverige har tagit lagguld i storleksklassen intermediate vid agility-VM i finska Åbo. I laget ingick Ammy Steen med Sota, Heidi Penttilä med Catnizz, Dionne Nordwall med Amazing och Jenny Damm med Azta. Enligt Svenska Kennelklubbens rapport den 28 september 2026 kom laget tvåa i både hopploppet och agilityloppet. När resultaten räknades samman räckte det till den översta platsen på VM-pallen.
Det blev också ett individuellt silver för Dorota Anglart och Kott i mediumklassen. Ammy och Sota kom fyra totalt i intermediate, medan Jennifer och Conn tog en fjärdeplats i large. Därmed finns det flera svenska prestationer att glädjas åt efter mästerskapet, både tillsammans som lag och i den individuella tävlingen.
Två andraplatser som tillsammans ger ett VM-guld är en fin detalj att stanna vid. En mästerskapstävling rymmer mer än ett enda lopp. Det behövs utrymme för både den starka prestationen i stunden och förmågan att komma tillbaka till nästa uppgift. För oss som följer sporten är det spännande att se hur helheten växer fram, i stället för att redan efter första delen tro att allting är avgjort.
Att tävla i lag kan dessutom ge framgången en särskild värme. Det egna arbetet hör ihop med andras, och glädjen får delas av fler. Samtidigt behöver det finnas plats för en människa som är nervös eller besviken. Ett gott lagkamratskap visar sig också i hur man möter varandra när en prestation inte blev som någon hade hoppats. Den omtanken vill jag gärna se mer av i hundsporten, på alla nivåer.
Bakom varje ekipage finns också en hund som behöver sin människa genom hela tävlingsdagen. Vi ser gärna de snabba ögonblicken, men mellan uppgifterna behöver hunden fortfarande få vila, bli omhändertagen och få utrymme att vara ifred. Människans starka tävlingskänslor får inte göra oss mindre uppmärksamma på den. Det går att längta efter en medalj och samtidigt låta omsorgen om hunden styra vad man gör.
För den som tränar på en lokal klubb kan ett VM väcka både beundran och nya frågor. Hur får man sina egna signaler tydligare? När hjälper man hunden bäst genom att göra övningen mindre? Vad vill man förstå bättre nästa gång man tränar? Inspirationen får gärna leda till nyfikenhet. Den egna hunden behöver fortfarande få uppgifter som passar just den och den erfarenhet man har tillsammans.
Det finns också något fint i att kunna följa ett skickligt ekipage utan att genast kräva samma sak av sitt eget. Vi kan glädjas åt deras prestation, prata om det vi har sett och sedan gå ut på vår vanliga promenad. Hunden som väntar hemma ska få möta en människa som är glad över att vara tillsammans med den. Det är en bra känsla att ta med sig från ett mästerskap.
När stora framgångar uppmärksammas vill jag också ge plats åt dem som fortsätter arbeta efter en motig tävlingsdag. Hundsport behöver rymma både jubel och besvikelse, och människor behöver kunna komma tillbaka med båda känslorna. Ett vänligt ord vid rätt tillfälle kan göra det lättare att fortsätta lära. Den sortens gemenskap kan vi alla bidra till, även om vi aldrig sätter vår fot på en VM-arena.
Vi gratulerar det svenska guldlaget och Dorota med Kott till medaljerna. De fina resultaten ger oss mycket att glädjas åt. Förhoppningen är att framgångarna också ska ge fler lust att träna med omtanke, stötta sina klubbkamrater och upptäcka vad samarbetet med den egna hunden kan få växa till.
-
SM-brons till Ann och Pivot
Ett SM-brons i sök har kommit till Sandvikens Brukshundklubb genom Ann och Greis Working Pivot. Klubben gratulerar ekipaget, och i medaljrapporten den 3 augusti finns Pivot på tredje plats. Det är en nyhet att stanna vid en stund. Sökhundens arbete sker ju till stor del bortom människans blick, mellan träd och bakom sådant som döljer den gömda personen. En medalj blir synlig på ett sätt som många av prestationens avgörande ögonblick aldrig blir.
Guldet gick till Annika med Greis Working Jo och silvret till Eva med Greis Working Dobby. Därmed tog tre hundar från samma uppfödning samtliga medaljer. Dagen före avslutningen rapporterade uppfödaren att de tre ekipagen låg delad etta på samma poäng. Slutresultatet var alltså ännu öppet inför den sista delen. För Sandviken blev fortsättningen ett brons att glädjas åt, med Pivot och Ann som klubbens namn på pallen.
Hunden går ut dit människan inte kan se
I söket ska hunden hitta människor som finns gömda i ett område och visa fyndet på sitt inlärda sätt. Föraren behöver kunna skicka ut, uppfatta hundens arbete och låta sökandet fortsätta där människan själv saknar samma information. Det är en uppgift där lydnad och självständighet behöver fungera tillsammans. Hunden ska ta emot ett besked från föraren och sedan använda sin egen förmåga för att lösa det som finns ute i terrängen.
För den som tränar sök blir väntan på information en välbekant del. Hunden försvinner, och det går inte att se varje vägval från stigen. Människan behöver avstå från att fylla varje osynligt ögonblick med ett nytt ingripande. Samtidigt finns ett ansvar att ha en plan och förstå markeringen när den kommer. Det är i den växlingen mellan att leda och att lyssna som samarbetet prövas. En hund kan lämna information som föraren måste vara beredd att ta emot.
En delad ledning skapar också en särskild sorts väntan för dem som följer tävlingen. Poängen har dittills inte skilt ekipagen åt, men en del återstår och slutplaceringen är ännu inte given. Det är lätt att fästa all uppmärksamhet vid vad som kan vinnas i fortsättningen. Efteråt är bronsplatsen i stället något konkret att bära med sig. Ekipaget har genomfört ett mästerskap så väl att det räckte hela vägen till en medalj.
Tre hundar med samma kennelnamn är fortfarande tre individer
Att hela pallen bär samma uppfödarnamn är ovanligt nog att väcka intresse. Men utfallet ska inte göras till ett enkelt bevis för att en viss hund automatiskt blir en vinnare. Varje ekipage måste genomföra sitt eget arbete. Hundens förutsättningar, förarens förståelse och det samarbete de faktiskt visar kan inte ersättas av namnet i stamtavlan. Uppfödaren lyfter också förarnas insatser i sin rapport och gläds över det arbete som lett fram till medaljerna.
För en lokal klubb kan ett sådant resultat göra en gren mer synlig. Någon som hittills mest sett lydnaden på planen får anledning att fråga vad söket innebär. Där finns en möjlighet att förklara sporten så att också den osäkra nybörjaren förstår: hunden ska hitta en människa, kunna visa det och samarbeta med sin förare genom uppgiften. Vägen dit behöver inte börja med en dröm om SM. Den kan börja med nyfikenhet på vad den egna hunden kan lära sig.
Ann och Pivots brons ger Sandviken en konkret framgång att fira. För oss som följer hundlivet utanför den egna promenadrundan påminner det också om hur mycket som ryms i ett gemensamt arbete. Hunden lämnar människans sida och ska sedan komma med något människan behöver förstå. Medaljen sitter på ett band, men prestationen finns i det samarbetet. Ett varmt grattis till ekipaget och klubben.
-
Knivstas klubbmästare i bruks och lydnad
Therese Kvarnström fick en framgångsrik dag när Knivsta Brukshundklubb avgjorde klubbmästerskapet i bruks och lydnad den 8 november 2025. Hon vann lydnaden med Blizz och kom tvåa med Ray. I bruks blev det ytterligare en förstaplats, där tillsammans med Ray. Klubbens egen rapport från samma kväll ger oss därför anledning att gratulera till flera fina placeringar med två hundar.
Mia Dunder och Jack blev trea i lydnaden. I bruks redovisas Linda Burström på andra plats med både Bella och Lennox. Det är alltså två andraplatser i den resultatlistan. Rapporten anger inga poäng, och vi återger placeringarna som klubben har publicerat dem. Marita dömde lydnaden och Heidi bruksdelen. Efter tävlandet avslutades dagen med våfflor enligt klubbens tradition.
Att samma förare återkommer med olika hundar får mig att tänka på hur personligt hundträning är. Varje hund behöver få bli förstådd utifrån sina förutsättningar. En uppgift som känns självklar med den ena kan behöva delas upp annorlunda med den andra. Vi människor har ofta en bild av hur vi vill göra, men i samarbetet behöver också hundens sätt att lära få plats.
Det kan kräva en hel del tålamod av oss. Om vi nyss har lyckats med en övning är det lätt att bära med sig samma förväntan till nästa hund. Då behöver vi stanna upp och se vem vi faktiskt har framför oss. Kanske behöver den hunden mer tid, en tydligare början eller en annan belöning. Uppmärksamheten på sådana skillnader är en viktig del av omsorgen i träningen.
En tävlingsdag kan också väcka starka känslor hos människan. Man kan längta efter att få visa vad man och hunden har arbetat med och samtidigt vara rädd för att glömma något enkelt. När något lyckas kommer lättnaden. När det blir fel kan besvikelsen kännas större än man hade räknat med. Då är det värdefullt att ha människor omkring sig som kan glädjas med en och som också kan möta en motig stund med vänlighet.
För hunden behöver vår omtanke följa med genom hela dagen. Det får finnas tid att gå undan, vila och vara tillsammans utan en ny uppgift att klara. När vi själva gärna vill prata om det som hände behöver vi fortfarande se hur hunden har det. Den omsorgen hör lika mycket till hundsporten som träningen inför starten. Vi kan vara stolta över ett resultat och samtidigt lägga undan våra egna tävlingsfunderingar en stund.
Och så var det våfflorna. Det finns något väldigt mänskligt och trivsamt i att en mästerskapsrapport får sluta där. Hundfolk behöver tydligen också en väl vald belöning efter dagens arbete. En sådan avslutning ger plats åt dem som tävlat, dömt eller hjälpt till att träffas en stund till. Där kan en fråga få ett svar och ett samtal fortsätta när själva tävlingen är över.
Den gemenskapen är värd att vara rädd om. En klubb behöver utrymme för både den som satsar mycket och den som fortfarande försöker förstå hur allt fungerar. Det kan vara ett stort steg att starta på hemmaplan för första gången. Om vi ser till att människor blir väl mottagna får fler möjlighet att hitta in i hundsporten och känna att de kan fortsätta lära sig.
Vi gratulerar Therese med Blizz och Ray, Mia med Jack och Linda med Bella och Lennox till placeringarna. Tack också till alla som gjorde klubbmästerskapet möjligt. Det är roligt att få uppmärksamma en lokal tävlingsdag där både resultaten och samvaron får sin plats. Hundarnas olika samarbeten med sina människor är det som gör en sådan dag värd att följa.
-
Fina lydnadsresultat i Knivsta
Det blev fina Upplandsplaceringar när Knivsta Brukshundklubb arrangerade lydnadstävling i startklass den 19 augusti 2023. På förmiddagen vann Kerstin Borglund och Black Mariners Love Me Again från Bro Håbo BK med 187 poäng. Andraplatsen delades av Petrus Wouda med Sunglade’s E’lous Elise från Uppsala BK och Lena Svenblad med Thelook Top-Notch Pixel från Haninge BK. Båda fick 180,5 poäng.
Eftermiddagens vinnare var Madelene Flodström och Nanduhria’s Nurgon från So-Su BK med 186,5 poäng. Kerstin Borglund och Black Mariners Love Me Again blev tvåa med 185 poäng, följda av Elin Boström och Krogstorps Plåga från Väsby BK med 184. Elsa Karlsson dömde förmiddagen och Marita Berg eftermiddagen. Resultaten publicerades av arrangören kvällen efter tävlingen.
Klubben uppmärksammar också sina hemmaekipage. Inger Öhlin och Silverskallets I Am The World fick 165,5 poäng på förmiddagen och 180,5 på eftermiddagen. Ingrid Skiöld och Hessas Rappapports Signe fick 139,5 poäng på förmiddagen. På eftermiddagen fick Linda Ernholm och Line Up Port Of Kirkcaldy 172,5 poäng. Det är roligt att resultatrapporten ger plats åt fler än dem som står överst.
Just startklassen väcker en särskild ömhet för allt som ännu håller på att bli bekant. Vi vet inte vilka av deltagarna som tävlat tidigare eller hur deras dagar kändes. Men den som själv funderar på att börja kan känna igen frågorna: Kommer jag att minnas vad jag ska göra? Kan vi få till samarbetet även när vi lämnar den vanliga träningsplatsen? Sådana funderingar förtjänar ett vänligt svar.
Det är mycket som ska rymmas i en tävlingssituation. Hunden behöver kunna förstå människans signaler, och människan behöver fortsätta vara uppmärksam på hunden. Om man själv blir spänd kan det vara svårt att märka att man plötsligt går annorlunda eller dröjer med något som brukar vara självklart. Då är det värdefullt att få prata med någon efteråt och reda ut vad man faktiskt såg, utan att genast kalla hela starten misslyckad.
Poängen berättar om den bedömda prestationen. De berättar inte hur många små steg som föregick den. Att kunna vänta en stund, hitta kontakten igen efter en störning eller lämna en övning med bibehållet förtroende kan vara betydelsefullt i arbetet tillsammans. Det gör inte resultatlistan mindre intressant. Det ger oss fler saker att lägga märke till när vi följer en hund och dess människa över tid.
För oss som står bredvid finns det också något att tänka på. En ny deltagare behöver få fråga var man ska vara och hur dagen fungerar utan att känna sig besvärlig. Den som nyss lämnat planen kanske vill prata, men kan lika gärna behöva gå en liten sväng med hunden först. Vänlighet kan vara så enkel som att erbjuda hjälp och sedan lyssna på svaret.
Och hunden behöver få vara hund mellan uppgifterna. En stund att nosa och en lugn plats att vila på kan vara mer angeläget än att människan omedelbart analyserar varje poängavdrag. Våra hundar har trots allt inte anmält sig till eftermiddagens långa genomgång av förmiddagens detaljer. Vi får försöka välja våra samtalstillfällen med lite omtanke.
Resultaten från Knivsta ger anledning att glädjas åt både vinnarna och alla de samarbeten som fick synas under dagen. För någon som ännu står vid sidan av kan en lokal tävling också göra steget till en egen start mindre främmande. Därför är det fint när klubbens rapport både redovisar placeringarna och uppmärksammar hemmaekipagen. Fler får känna att deras arbete är värt att se.