Tänkvärda hundnytt

  • Flygbild över området i Nås med ringar, parkering och camping utmärkta.
    Tänkvärda hundnytt

    Efter tio år i Leksand får hundutställningen ett nytt hem

    Tio somrar på samma plats kan göra en hundutställning till en hållpunkt. För många återkommande evenemang hör själva platsen ihop med förväntan inför nästa gång. Därför fastnar jag för Dalarnas Kennelklubbs besked den 12 november: efter tio år på Siljanvallen i Leksand flyttar utställningen till Nås idrottsplats. Sommaren som beskedet gäller är 2026. Innan dess återstår förberedelserna för att ett nytt område ska fungera för hundarna, utställarna och alla som arbetar där.

    Klubben skriver att den har blivit uppsagd från Siljanvallen eftersom en fotbollscup prioriteras samma tid. Enligt styrelsens berättelse har förhandlingar och sökandet efter en ny plats pågått i två år. Det har behövts minst två fotbollsplana ytor för ringarna, utrymme för försäljare och matvagnar, närbelägen parkering och platser för husbilar. Dessutom behöver domare och ringsekreterare kunna bo någorlunda nära. Till slut föll valet på Nås, intill Storängets folkpark och Västerdalälven. Där finns en mindre camping, och möjligheten att utöka antalet platser utreds fortfarande.

    Allt det som måste fungera först

    Det som berör mig i beskedet är hur mycket arbete som ligger före den dag då hundarna börjar bedömas. Som besökare är det lätt att främst tänka på den egna starten. Man vill hitta parkeringen, komma till rätt ring och hinna förbereda sig. Men någon måste ha tänkt igenom de möjligheterna långt tidigare. Varje sådan praktisk lösning tar tid att undersöka, stämma av och ordna. När marken byts ut behöver många av frågorna ställas på nytt.

    Jag tänker särskilt på hur olika deltagarnas förutsättningar kan vara. Någon kommer ensam med en hund, någon har flera att hålla reda på och någon behöver kunna ta sig fram med begränsad ork. Det är inga uppgifter om enskilda besökare i Nås, utan skäl att önska en planering som rymmer fler. Avstånd, tydlig information och möjligheten att ställa en fråga kan få stor betydelse. Det som ser ut som en liten detalj på ett planeringsmöte kan vara det som gör dagen hanterbar för en deltagare.

    Hundklubbar behöver också få plats

    Jag vill också att hundklubbarnas behov ska synas när man diskuterar lokala anläggningar. Ett arrangemang behöver ytor, tillgång och framförhållning precis som andra föreningars verksamhet. Det går att förstå att en plats kan vara efterfrågad av flera och samtidigt vilja att hundsportens arbete tas på allvar. För mig handlar det om att föreningar ska kunna planera utan att deras ideella tid behandlas som något obegränsat. Två års sökande är en lång tid att bära en olöst fråga.

    Nyheten berättar inte hur förhandlingarna har sett ut från den andra partens sida. Därför håller jag fast vid att det är klubbens egen beskrivning vi får läsa. Men den räcker för att göra arbetet synligt. Jag känner respekt för människorna som fortsätter leta efter en lösning när en invand plats försvinner. Glädjen i en hundutställning behöver också deras tålamod med parkeringar, ytor och boenden. Den sortens engagemang får sällan någon egen finalring.

    Nås blir nu platsen som Dalarnas Kennelklubb välkomnar till inför nästa sommar. Det finns något hoppfullt i att kunna ge ett konkret besked efter ett långt sökande. För deltagarna innebär det en ny plats att lära känna. För arrangörerna börjar nästa del av arbetet. Jag hoppas att de får goda förutsättningar att göra området till en trivsam mötesplats, där omtanken om hundarna märks både i ringarna och i allt det praktiska runt omkring.

  • Två personer står med tre hundar vid en prispall framför ett rött klubbhus.
    Tänkvärda hundnytt

    Knivstas klubbmästare i bruks och lydnad

    Therese Kvarnström fick en framgångsrik dag när Knivsta Brukshundklubb avgjorde klubbmästerskapet i bruks och lydnad den 8 november 2025. Hon vann lydnaden med Blizz och kom tvåa med Ray. I bruks blev det ytterligare en förstaplats, där tillsammans med Ray. Klubbens egen rapport från samma kväll ger oss därför anledning att gratulera till flera fina placeringar med två hundar.

    Mia Dunder och Jack blev trea i lydnaden. I bruks redovisas Linda Burström på andra plats med både Bella och Lennox. Det är alltså två andraplatser i den resultatlistan. Rapporten anger inga poäng, och vi återger placeringarna som klubben har publicerat dem. Marita dömde lydnaden och Heidi bruksdelen. Efter tävlandet avslutades dagen med våfflor enligt klubbens tradition.

    Att samma förare återkommer med olika hundar får mig att tänka på hur personligt hundträning är. Varje hund behöver få bli förstådd utifrån sina förutsättningar. En uppgift som känns självklar med den ena kan behöva delas upp annorlunda med den andra. Vi människor har ofta en bild av hur vi vill göra, men i samarbetet behöver också hundens sätt att lära få plats.

    Det kan kräva en hel del tålamod av oss. Om vi nyss har lyckats med en övning är det lätt att bära med sig samma förväntan till nästa hund. Då behöver vi stanna upp och se vem vi faktiskt har framför oss. Kanske behöver den hunden mer tid, en tydligare början eller en annan belöning. Uppmärksamheten på sådana skillnader är en viktig del av omsorgen i träningen.

    En tävlingsdag kan också väcka starka känslor hos människan. Man kan längta efter att få visa vad man och hunden har arbetat med och samtidigt vara rädd för att glömma något enkelt. När något lyckas kommer lättnaden. När det blir fel kan besvikelsen kännas större än man hade räknat med. Då är det värdefullt att ha människor omkring sig som kan glädjas med en och som också kan möta en motig stund med vänlighet.

    För hunden behöver vår omtanke följa med genom hela dagen. Det får finnas tid att gå undan, vila och vara tillsammans utan en ny uppgift att klara. När vi själva gärna vill prata om det som hände behöver vi fortfarande se hur hunden har det. Den omsorgen hör lika mycket till hundsporten som träningen inför starten. Vi kan vara stolta över ett resultat och samtidigt lägga undan våra egna tävlingsfunderingar en stund.

    Och så var det våfflorna. Det finns något väldigt mänskligt och trivsamt i att en mästerskapsrapport får sluta där. Hundfolk behöver tydligen också en väl vald belöning efter dagens arbete. En sådan avslutning ger plats åt dem som tävlat, dömt eller hjälpt till att träffas en stund till. Där kan en fråga få ett svar och ett samtal fortsätta när själva tävlingen är över.

    Den gemenskapen är värd att vara rädd om. En klubb behöver utrymme för både den som satsar mycket och den som fortfarande försöker förstå hur allt fungerar. Det kan vara ett stort steg att starta på hemmaplan för första gången. Om vi ser till att människor blir väl mottagna får fler möjlighet att hitta in i hundsporten och känna att de kan fortsätta lära sig.

    Vi gratulerar Therese med Blizz och Ray, Mia med Jack och Linda med Bella och Lennox till placeringarna. Tack också till alla som gjorde klubbmästerskapet möjligt. Det är roligt att få uppmärksamma en lokal tävlingsdag där både resultaten och samvaron får sin plats. Hundarnas olika samarbeten med sina människor är det som gör en sådan dag värd att följa.

  • En förare sitter på huk bredvid en grå älghund med en silverpokal framför dem.
    Tänkvärda hundnytt

    Iz vann klubbmästerskapet, Nero gick till kval

    Albertssons Iz vann Gävleborgs Älghundklubbs klubbmästerskap den 22 oktober. I klubbens resultatlista, publicerad på kvällen den 27 oktober, står Iz och Stefan Persson först med 89 poäng och ett förstapris. Näsjämtens Nero med Albin Jonsson blev tvåa på 85,5 poäng och Kroknäsmyrens Akira med Magnus Trolin trea på 75. Alla tre fick förstapris, men det blev Nero som klubben angav som vidare till nästa års SM-kval. Där behöver man läsa mer än siffran längst ut på raden.

    Två saker avgjordes enligt olika villkor. Poängen talar om vad domaren bedömde under det prov som just genomförts. Vägen till SM-kval följer också särskilda krav. Klubben skriver att Iz inte gick vidare på grund av sitt registrerade höftledsresultat. Det ändrar inte hans 89 poäng och det säger inte hur han rörde sig eller mådde under provdagen. Den som läser listan som att Nero övertog klubbsegern missar därför det Iz faktiskt gjorde. Och den som förväntar sig att klubbsegern ensam ska ge en kvalplats missar att klubben bedömer mer än dagens arbete när den tar ut hundar till kval.

    Arbetet går inte att rita upp i förväg

    Vid ett löshundsprov är söket en del av uppgiften. Hunden arbetar självständigt och domaren behöver bedöma hur den söker, hittar älg och arbetar när den väl fått kontakt. Det som brukar kallas ståndskall är skallet när hunden arbetar med en älg som står kvar. Även inkallningen kan prövas. Det är ingen obetydlig del av helheten. En hund som ska kunna ta egna beslut långt framför sin förare behöver också kunna släppa det som upptar hela dess uppmärksamhet när människan kallar.

    Provet sker där det finns levande vilt. Det går inte att be älgen stå där den stod nyss eller göra om ett möte i samma vind. Bedömningen har gemensamma regler, medan uppgiften ute i marken skiftar. Därför kan föraren förbereda sin hund noga utan att kunna styra hur dagen slutar. Domarens uppgift är att beskriva och bedöma arbetet som gick att se eller höra, inte att bedöma vad hunden förmodligen hade gjort om marken eller älgen hade varit annorlunda.

    Hunden har en vardag efter provet

    Svenska Älghundklubben använder provresultaten också i avelsarbetet. Då är en hög poäng ett underlag bland flera. Den berättar något om vad hunden visade i skogen, men säger inte allt om hur kroppen håller eller hur hunden fungerar under resten av livet. Att klubben kan ge Iz ett välförtjänt förstapris och samtidigt låta en annan hund gå till kvalet gör den skillnaden konkret. En prestation behöver kunna erkännas för vad den är, också när andra villkor sätter gränser för vad den får leda till.

    I listan finns femton hundar. För några förare väntar nya prov och för Nero en chans i kvalet. Andra åker hem med ett protokoll som visar vad de fick ut av just den dagen. På hemvägen har hunden inte en aning om vem som sitter högst upp i tabellen. Den har en människa som kan lägga märke till hur den kommer ur bilen efter timmarna i skogen, och som kan låta den vila innan nästa uppgift väntar. Den delen av arbetet hör till även för den som precis har blivit klubbmästare.

  • En ung förare sitter på huk bakom en grå älghund vid en ljus trävägg.
    Tänkvärda hundnytt

    Dalton vann när unga förare fick chansen

    För att få en plats i Dalarnas ungdomsmästerskap för älghundar behövde föraren vara högst 25 år. Hunden fick vara ny på jaktprov. När de anmälda ekipagen uppfyllde kraven för att starta lottades fem platser. Den 24 oktober gick de ut i markerna kring Älvdalen, och när klubben publicerade resultaten den 27 oktober stod Husombergets Dalton och Milo Forstman överst med 72 poäng och ett förstapris.

    Skogskompis Bira med Isak Strand kom tvåa med 70 poäng, också med ett förstapris. Trea blev Sockmyrbergets Arrack med Casper Gustafsson på 58,5 poäng och ett tredjepris. Placeringen visar ordningen mellan ekipagen. Prisgraden visar hur hundens arbete bedömdes mot provets krav. Det är därför både Dalton och Bira kunde få ett förstapris, samtidigt som Dalton vann mästerskapet med två poängs marginal.

    En plats att börja på

    Dalarnas Älghundklubb ordnade mästerskapet tillsammans med Älvdalens Utbildningscentrum och Jaktgymnasiet och stod för anmälningsavgift och domararvode. Hunden fick ägas inom familjen och hade egna krav att uppfylla, bland annat att ha fyllt ett år. Kombinationen är praktisk för en ung förare. Om man har lärt känna en hund hemma och redan är van att följa med den ut i skogen, går det att ta nästa steg tillsammans med just den hunden. Man behöver inte ha byggt upp en egen meritlista för att få vara med.

    Den som har följt med andra på jakt kan redan känna igen ljuden i skogen och veta hur den egna hunden brukar arbeta. På ett prov får föraren själv vara den som behöver fatta beslut och tala om vad som händer. Det kan räcka att stå tillsammans med en domare för att en välbekant uppgift ska kännas ovan. Hunden är fortfarande densamma. Den hör samma röst, men rösten kan låta annorlunda när människan plötsligt vill göra allting rätt på första försöket.

    Den som brukar föra familjens hund kan hjälpa till långt innan provdagen. Att ge den unga föraren kopplet redan på de vanliga turerna ger tid att pröva vilka signaler som fungerar. Det kan också vara lärorikt för den vuxne att höra vad någon annan lägger märke till hos samma hund.

    Protokollet efteråt

    Vid ett löshundsprov bedöms bland annat hur hunden söker efter älg och arbetar när den har hittat den. Inkallningen hör också till det som kan prövas. För föraren är det ett tillfälle att se hur väl de känner varandra när marken och viltet sätter villkoren för dagen. Ett samtal efteråt kan handla om när det fanns ett bra läge att kalla eller vad som gick att höra från den plats där de stod. Sådana detaljer kan vara svåra att få syn på när man går i skogen med någon som redan sköter alla beslut.

    I resultatlistan finns också ekipage längre ned än prispallen. Det är lätt att läsa snabbt förbi dem, men för den som gjort sitt första prov kan arbetet börja på allvar när siffrorna redan är satta. Vad skulle jag vilja känna igen nästa gång? När var min hund lättast att läsa? Det går att ha sådana frågor med sig hem också från en dag då poängen blev färre än man hoppats. Värdet av de fem lottade platserna märks då långt efter prisutdelningen, nästa gång en av förarna tar kopplet och själv får välja vart de ska gå.

  • Två personer gör high five på prispallen framför Heby Brukshundklubbs röda stuga.
    Tänkvärda hundnytt

    Dubbla hundrapoängare gav Lowe guld i Heby

    Två gånger gick Nilla Byberg från Uppsala Brukshundklubb in på banan med Lowe vid distriktsmästerskapet i Rallylydnad i Heby den 14 september. Två gånger kom de ut med alla hundra poäng kvar. När Upplandsdistriktet publicerade resultatet den 5 oktober visade listan hur nära det ändå blev. Annika Malmros Borell och Zelda från Vallentuna fick 199 av 200 möjliga poäng. Och när Nilla gick banorna med Melvin räckte 197 poäng till brons.

    Zelda och Annika fick 99 i första rundan och 100 i den andra. Med Melvin började Nilla också på hundra, men det blev 97 i andra rundan. Resultatlistan visar vad ekipagen fick, men den säger inget om vilket steg eller vilken skylt som kostade poäng. Däremot syns hur olika mycket en fullträff kan räcka till. Tre andra ekipage fick hundra poäng i en av rundorna. Bara Lowe fick två sådana resultat.

    Två hundar med samma förare

    Föraren får gå banan i förväg utan hund. Då finns det tid att läsa skyltarna, tänka efter och lägga märke till vad som följer efter en sväng. När hunden sedan kommer med finns ingen karta i dess huvud. En liten förskjutning i förarens axlar kan redan vara information om vart de är på väg. Människan behöver komma ihåg nästa skylt och samtidigt känna om hunden hunnit göra det de håller på med just nu.

    Just därför är två pallplatser med olika hundar en detalj värd att dröja vid. Att byta hund är inte som att gå samma bana en gång till. En hund kan behöva lite längre tid att hitta sin plats efter ett sidbyte. En annan är så snabb att föraren får akta sig för att ge tecknet för tidigt. Det är exempel på skillnader man kan möta på en bana, inte förklaringar till poängavdragen i Heby. Kunnandet ligger i att kunna ändra sin egen tajmning även när skyltarna står kvar där de stod nyss.

    Det var också tätt precis utanför pallen. Yessica Björkvall och Önska från Bro-Håbo fick 196 poäng. Från silverplatsen till fjärdeplatsen skilde bara tre poäng, fördelade över två rundor. Listan rymmer flera ekipage som förbättrade sig i den andra rundan trots att de inte hamnade bland de första. En förare som lämnar en sämre första runda bakom sig behöver få tillbaka blicken till hunden vid benet. Hunden har ingen nytta av att människan fortfarande går och räknar det förra protokollet.

    Vad som följer med hem

    Det är lätt att öva hela banor när tävlingen närmar sig. Men det som avgör om övningen hjälper kan vara ett enda steg: att ge hunden en halv sekund till, eller att börja om när båda fortfarande tycker att uppgiften är begriplig. Den sortens träning syns sällan på prisbordet. Däremot märks den nästa gång en förare kan ta sig an en ny bana utan att skynda förbi sin egen hund.

    För en klubb är det fint att ha två ekipage på pallen. För den som tränar hemma finns det kanske något minst lika användbart i att samma förare kunde göra så bra rundor med både Lowe och Melvin. Man behöver inte vänta tills hunden har lärt sig precis det man hade tänkt sig. Ibland börjar den bästa träningen med att man själv lär sig gå ett steg på ett annat sätt.

  • En person i tävlingsväst står bredvid en svartvit hund utomhus.
    Tänkvärda hundnytt

    Nose Work-SM i Furuvik

    Furuviksparken får en särskild sorts uppmärksamhet när hundar och förare söker efter dofter under Nose Work-SM 2025. SVT Gävleborg rapporterar den 27 september från mästerskapet, där söken är fördelade på fyra områden i parken. Dofter av eukalyptus, lagerblad och lavendel har placerats ut på topsar. För hundarna gäller det att hitta det som människans ögon inte kan visa vägen till.

    I reportaget möter vi Birgitta Sewerin och hunden Bizzy, som tävlar i SM för fjärde gången. Hon lyfter fram betydelsen av att läsa och lita på hunden, och berättar också att de är där för att ha roligt. Det är fint att få höra glädjen nämnas mitt i ett mästerskap. Ambitionen att lyckas och omtanken om stunden tillsammans kan få finnas sida vid sida.

    I ett sök behöver föraren vara uppmärksam på hundens arbete. Det är hunden som använder nosen, men människan har också en uppgift i samarbetet. Att ge utrymme kräver närvaro. Man behöver kunna följa med och samtidigt fundera över om man själv hjälper hunden att undersöka eller råkar skynda vidare för tidigt. Den sortens frågor kan göra träningen intressant också för den som aldrig planerar att starta på ett SM.

    Vi människor tycker gärna om att ha en tydlig plan. När något inte händer så fort som vi tänkt oss vill vi kanske visa, peka eller försöka en gång till. I arbetet med hunden får vi också öva på att vänta och iaktta. Det kan vara ovant att låta hunden undersöka i sin takt när man själv står där med alla sina förväntningar. Just därför blir det viktigt att skilja vår otålighet från vad hunden faktiskt gör.

    En tävling gör förstås uppgiften speciell. Där finns regler och bedömningar, och människan vet att resultatet kommer att jämföras med andras. Hunden behöver fortfarande få begripliga förutsättningar. Vi kan vilja väldigt mycket och samtidigt hålla fast vid ett vänligt sätt att hantera den. Om en uppgift blev svår behöver vi kunna fundera över vad vi kan lära oss av den, utan att lägga vår besvikelse på hunden.

    För den som följer mästerskapet väcker det också nyfikenhet på allt som ligger före en sådan start. Hur lär man sig att se vad den egna hunden visar? När behöver man be om hjälp med sin träning? Vad kan man göra enklare nästa gång? Det är frågor som kan få följa med hem även när man bara har tittat på ett reportage. Man måste få vara nyfiken innan man vet hur allting går till.

    Samtidigt är det viktigt att ge varje hund sitt eget utrymme i en gemensam miljö. Att många hundintresserade människor samlas betyder att olika behov möts. En hund kan behöva mer avstånd, en annan behöver vila mellan sina uppgifter. För oss som står vid sidan av finns det mycket omtanke i att fråga innan vi närmar oss och låta ett ekipage få förbereda sig i fred.

    Det känns roligt att ett stort hundmästerskap får ta plats här i Gävleborg. Furuvik blir en miljö där hundens förmåga att arbeta med dofter står i centrum och där förarens förtroende för sin hund får betydelse. Här får vi följa hundar och förare medan tävlingen pågår.

    Det som får stanna kvar är Birgittas betoning av glädjen i att göra detta tillsammans. Förhoppningen är att deltagarna får med sig både erfarenheter och lust att fortsätta, också efter att mästerskapet är över. För alla oss som tycker om att lära med våra hundar finns det något att känna igen i den önskan.

  • En grå hund med rött halsband står framför en man som knäböjer på gräs vid en sjö.
    Tänkvärda hundnytt

    Älghunds-SM samlar Sverige i Järvsö

    Tio hundar med sina förare, tio lokalklubbar och en mästerskapshelg i Hälsingland. Den 26–28 september står Gävleborgs Älghundklubb värd för Älghunds-SM med tävlingscentrum i Järvsö. Själva provdagen är lördagen den 27 september. För den som följer hundsport här i trakten är det ett tillfälle att uppmärksamma ett hundarbete som ofta pågår långt från läktare och applåder.

    Arrangören har en särskild historia att anknyta till. Gävleborgs Älghundklubb arrangerade det första svenska mästerskapet 1994, då med förläggning i Hassela. Nu, 31 år senare, samlas deltagarna i Järvsö. Det binder samman två upplagor av ett mästerskap, men också generationer av människor som lagt tid på hundar, provmarker och föreningsarbete.

    Gävleborg representeras av Myrdammens Boss och Martin Höglund. Från Dalarna kommer Husombergets Egreta med Eva Bergqvist, och för Östsvenska deltar Bösslinges Isak med Edvard Hagfält. Den officiella deltagarpresentationen ger därmed flera namn att följa för den som har sitt hundintresse i Gävleborg, Dalarna eller Uppland. Startfältet består av hundar som tagit sig hit genom sina lokalklubbars uttagningar.

    I programmet står fotografering och identitetskontroll under fredagen, följt av invigning och lottning av provrutor på kvällen. På lördagen börjar hundarnas arbete klockan sex. Tävlingsledningen har valt provområden inom ungefär en timmes resa från förläggningen. Senare under dagen väntar domarnas genomgång av proven, och på kvällen finns prisutdelningen med i programmet.

    Det är en annan sorts tävlingsmorgon än den där publiken ser varje hinder och kan räkna sekunderna på en stor skärm. Här fördelas deltagarna över skogen. Förväntan får följa med ut mellan träden, medan resultatet dröjer. Man kan förstå att den som väntar vill ha besked, men skogsarbete låter sig inte alltid pressas in i publikens önskade tempo.

    Arrangören lyfter själv fram mötena mellan lokal- och rasklubbar som en viktig del av helgen. Det är lätt att förstå värdet av dem. När människor från olika delar av landet samlas kan de jämföra erfarenheter, ställa frågor och höra hur andra tänkt. Sådana samtal kan fortsätta långt efter att namnet på årets vinnare är känt.

    För en förening finns också mycket arbete bakom ett sådant värdskap. Domare ska kunna göra sitt arbete, vägvisare ska hitta rätt och deltagarna behöver begripliga besked. En borttappad kaffetermos går möjligen att leva med. Otydlig information blir betydligt besvärligare när människor ska vara ute på olika provmarker redan i gryningen. Det stillsamma, praktiska arbetet är värt ett eget tack.

    När hundar tävlar finns samtidigt ett ansvar som behöver vara större än längtan efter en placering. Resultatraden är till för oss människor; hunden är beroende av hur vi tar hand om den. Det är människorna som ordnar tävlingen, tolkar prestationen och bestämmer vad som händer sedan. Därför behöver omsorgen om den enskilda hunden finnas med även när förväntningarna är höga och en mästerskapsdag betyder mycket för föraren.

    Förhoppningen inför helgen i Järvsö får rymma både spänning och eftertanke. Vi kan följa våra lokala representanter, glädjas åt skickligt hundarbete och uppskatta alla som gör arrangemanget möjligt. När provdagen är slut ska hunden fortfarande mötas av samma omsorg, oavsett vad domarens papper säger. Den delen av samspelet mellan hund och människa är värd att bära med sig hela vägen hem.

  • En långhårig ljusbrun och vit hund hoppar över ett agilityhinder på grönt underlag.
    Tänkvärda hundnytt

    Agility-VM kommer till Kalmar

    Den 17–21 september 2025 avgörs agility-VM på Hatstore Arena i Kalmar. Enligt Svenska Kennelklubbens förhandsnyhet kommer 528 ekipage från 41 länder att delta. Arrangören Svenska Agilityklubben räknar med omkring 2 000 åskådare om dagen. För oss som tycker om att följa samspelet mellan hund och människa finns det mycket att se fram emot när världseliten kommer till Sverige.

    Bakom mästerskapet står också 220 ideellt arbetande funktionärer från hela landet. Tävlingarna invigs på tisdagskvällen och loppen börjar på onsdagen. Den som inte kan vara i Kalmar ska kunna följa dem via direktsändning på nätet. Det svenska landslaget har ekipage i de fyra storleksklasserna small, medium, intermediate och large. Här väntar alltså flera dagars tävlande, med många olika samarbeten att följa.

    Det är lätt att fästa blicken vid hunden som tar sig fram genom banan. Vi ser fart, svängar och de små ögonblick där människa och hund behöver förstå varandra. På en stor tävling blir också skillnaderna mellan ekipagen synliga. Samma bana ska lösas, men varje förare behöver veta hur den egna hunden bäst kan få tydlig information om vägen vidare.

    Den kunskapen växer inte fram först på ett VM. Bakom ett välfungerande samarbete finns vardagar när något har behövt göras om, delas upp eller få vänta till en annan dag. Vi vet inte hur någon enskild deltagares träning har sett ut. Men när vi beundrar en prestation kan vi också minnas hur mycket uppmärksamhet och tålamod det kräver att lära känna sin hund.

    Förväntan inför ett mästerskap kan vara stor även för den som bara tittar. Det kan vara roligt att heja på Sverige och samtidigt uppskatta en fin prestation från ett annat land. Hundsporten ger oss många tillfällen att vara generösa på det sättet. Vi kan få glädjas åt ett samarbete utan att först behöva fråga vilken flagga det tävlar under.

    Samtidigt får omsorgen om hunden följa med hela vägen. Mellan loppen behöver människan fortfarande se till sådant som vila, vatten och möjligheten att komma undan en stund. Om vi själva är ivriga att prata om tider och placeringar får vi påminna oss om vem vi har med oss. Hunden behöver bli omhändertagen också under de delar av dagen som ingen åskådare ser.

    De 220 funktionärerna förtjänar också vår uppmärksamhet redan före första starten. Ett arrangemang av den här storleken behöver människor som tar ansvar för praktiska uppgifter och hjälper andra att hitta rätt. Det arbetet kan innebära att man själv missar ett lopp man gärna hade sett. Den som får en fråga för tionde gången kan dessutom behöva samla lite extra tålamod innan svaret kommer.

    Som besökare kan vi göra vår del genom att följa arrangörens anvisningar och visa hänsyn när det är mycket folk. Den som hjälper till kan inte alltid lösa allt omedelbart. En vänlig fråga och lite utrymme gör mötet enklare. Det är små saker, men de påverkar hur det känns att lägga sin tid på att andra ska få tävla och uppleva mästerskapet.

    Snart är det dags att följa hundarna på banan i Kalmar. Förhoppningsvis får vi både spännande lopp och många skäl att glädjas tillsammans. Jag hoppas också att den som tittar för första gången får syn på samspelet bakom farten. Då kan en stor tävling väcka lust att lära sig mer om den alldeles egna hunden hemma.

  • En stor grå hund står framför en kvinna i röd tröja, och längre ned syns hundar vid tält på en gräsyta.
    Tänkvärda hundnytt

    Stora hundar möttes i Sifferbo

    Ett tjugotal hundar, en hel del ben och människor som för en gångs skull slapp förklara varför deras följeslagare var så stora. Under helgen samlades irländska varghundar från olika delar av landet i Sifferbo i Dalarna. Hundarna mättes och bedömdes på utställningen. SVT Dalarna berättade om träffen den 31 augusti, och om Mister, som med sina 95 centimeter i mankhöjd var störst bland hundarna där.

    Han vägde 73 kilo. Sådana siffror gör det lätt att fastna vid storleken, särskilt för den som själv delar soffa med en hund som går att bära under armen. Men vid kopplets andra ände finns samma vardagliga frågor: Hur blir promenaden bra? Var kan hunden vila ostört? Finns det utrymme att mötas utan att någon behöver tränga sig förbi?

    En av deltagarna i SVT:s reportage berättade att människor brukar undra om hunden Folke är en häst eller en kalv. Det finns onekligen hundar som får omgivningens djursortering att arbeta övertid. En vänligt ställd fråga kan bli ett trevligt samtal. Samtidigt säger den något om hur mycket uppmärksamhet ett ovanligt utseende drar till sig, även när hunden och människan bara tänkt gå sin vanliga runda.

    En hundträff kan därför ha ett värde som inte får plats i bedömningsprotokollet. Där finns andra som känner igen situationerna. Man behöver inte börja varje samtal med en förklaring. Det kan finnas en lättnad i att få prata om själva hundlivet, bortom kommentarerna som följer med storleken.

    För oss som möter hundar på promenaden är träffen också en påminnelse om att nyfikenhet behöver få sällskap av hänsyn. Den som vill hälsa kan fråga människan först och sedan ge hunden möjlighet att avstå. Ett ja till en fråga om hundens namn är ingen automatisk inbjudan att böja sig över den eller samla hela sällskapet runt dess huvud.

    Det gäller förstås också den lilla hunden som knappt syns bakom ett par vinterstövlar. Kroppens storlek avgör inte hur mycket tillåtelse omgivningen har att ta kontakt. Ingen hund behöver vara tillgänglig för främmande händer för att göra en vanlig promenad godkänd.

    På en smal gångväg kan det bli ganska konkret. Två ekipage ser varandra, den ena människan stannar vid en bredare plats och låter den andra passera. Någon tar ett steg åt sidan i stället för att fortsätta rakt fram och hoppas att kopplen löser resten. Det är små handlingar, men de ger både hundar och människor mer utrymme att tänka.

    Storleken kan väcka osäkerhet även hos den som inte brukar vara hundrädd. Den känslan förtjänar respekt. Man måste inte gå fram och hälsa för att vara artig, lika lite som hundägaren behöver låta hunden hälsa för att verka vänlig. Ett lugnt avstånd kan vara det mest omtänksamma mötet den dagen.

    Nyheten från Sifferbo rymmer glädjen i att människor samlas kring ett gemensamt hundintresse. Den väcker också en tanke att ta med hem från utställningsplatsen: att få synas mycket är inte samma sak som att vilja bli uppmärksammad hela tiden. Efter måttband, bedömning och alla blickar ska även den allra största deltagaren få vara en hund som går hem med sin människa, i sin egen takt.

  • Tre förare står med sina hundar på en prispall utomhus framför grönskande träd.
    Tänkvärda hundnytt

    Pallplats i Tierp, men ingen spårmästare för Uppland

    David Sundqvist och Tango kom trea på elitspårtävlingen hos Tierps Brukshundklubb den 15 juni. De var också bäst placerade av Upplands ekipage i den publicerade resultatlistan. Ändå fick distriktet ingen mästare. Förklaringen finns i kravet på certifikatpoäng: att placera sig främst bland distriktets deltagare räckte inte. Det är en sådan nyhet där en extra titt på villkoren gör stor skillnad för hur man förstår både prispallen och den titel som inte delades ut.

    Carina Nordin och Calle vann tävlingen på 589 poäng och fick certifikat. Stig Stangvik och Opi blev tvåa med 511,5 poäng och godkänt resultat. Båda ekipagen tävlade utanför Uppland. David och Tango fick 498 poäng, medan Eva Nylander och Sztorma kom fyra med 494. Båda Upplandsekipagen blev godkända. Distriktets rapport, publicerad samma eftermiddag, konstaterar att de inte nådde certifikatpoäng och att någon DM-vinnare därför inte kunde utses.

    Tre krav måste klaras samtidigt

    I reglerna som gäller för elitklass spår 2025 krävs minst 520 poäng totalt för certifikatpoäng. Dessutom måste hunden nå minst 189 poäng i lydnadsmomenten och 240 i huvudmomentet. Alla tre gränserna ska klaras. Ett tänkt ekipage med 530 totalt men bara 188 i lydnaden skulle därför missa certifikatpoängen. Poäng från ett starkare spår kan alltså inte kompensera för att lydnaden ligger under sin särskilda gräns. För godkänt resultat är kraven lägre: 325 poäng totalt, varav minst 190 i specialmomenten.

    I Tierp låg de två redovisade Upplandsekipagen redan med sina totalsummor under gränsen 520. David och Tango saknade 22 poäng till just den totalgränsen, Eva och Sztorma 26. Vi behöver därför inte gissa om enskilda delmoment för att förstå beskedet om DM-titeln. Resultatnotisen ger inga sådana delpoäng, och den berättar inte heller vilket moment som var svårast för varje hund. Den förklaringen skulle kräva de fullständiga protokollen.

    Certifikatpoäng och certifikat är olika saker

    Certifikatpoäng anger att ett resultat klarar de fastställda poängkraven. Ett utdelat bruksprovscertifikat är en ytterligare merit, där reglerna också tar hänsyn till placeringen och i vissa fall avståndet till vinnaren eller en högre poängsumma. I Tierps notis står det cert vid Carinas och Calles seger. För att förstå varför Uppland blev utan mästare är det däremot redan kravet på certifikatpoäng som är avgörande. De två begreppen behöver hållas isär när man läser resultat.

    Jag förstår att en pallplats och ett uteblivet mästerskapstecken kan kännas motsägelsefulla för den som följer tävlingen hemifrån. Men ett distriktsmästerskap kan både rangordna de egna ekipagen och ställa ett krav på nivån som vinnaren ska nå. Det blir lättare att ta till sig om villkoret förklaras med dagens verkliga siffror. Här fanns godkända resultat och en tredjeplats att redovisa, samtidigt som gränsen för titeln inte nåddes.

    För hunden och föraren återstår sedan frågan om vad de vill arbeta vidare med tillsammans. Då behövs mer än ordet godkänd eller en slutplacering. Delpoängen kan hjälpa till att välja vad nästa träning ska handla om, medan bemötandet efter tävlingen avgör hur lätt det känns att börja igen. Jag vill att det ska finnas utrymme för både noggrannhet och omtanke där. Man ska kunna förklara varför en titel uteblir och ändå möta ekipaget med respekt för arbetet som faktiskt har genomförts.