Tänkvärda hundnytt
-
Väsby växer under jubileumsåret
Väsby Brukshundklubb firar sjuttio år samtidigt som allt fler söker sig till dess verksamhet. I ett reportage från den 25 maj beskrivs hur medlemsantalet efter pandemin har vuxit från omkring trehundra till närmare sexhundra. Bakom siffran finns hundar och människor som behöver någonstans att börja, fortsätta och ibland prova en helt annan väg än den de först tänkt sig. En större klubb är en nyhet i antal. Dess betydelse visar sig också i vad som får plats på träningsplanen.
Vid medlemskvällen i maj fanns omkring sextio hundar på plats. Under utomhussäsongen ordnade klubben onsdagsaktiviteter där olika hundsporter växlade mellan veckorna. Nose Work, Rallylydnad och hoopers delade utrymme i programmet med lydnad, bruks och agility. Klubben hade omkring femton utbildade instruktörer. Ordföranden Malena Rågfeldt lyfte bredden och välkomnandet av alla raser som tänkbara skäl till att människor sökte sig dit. Det är hennes bedömning av tillströmningen, inte en fastställd förklaring till varje nytt medlemskap.
Ett jubileum kan också handla om den som kommer nu
Historien började med en liten grupp som träffades med sina hundar på 1950-talet. Verksamheten startade 1955 och klubben bildades formellt 1956. Sjuttioårsfirandet under 2025 räknas från starten. Den skillnaden är värd att bevara, så att två årtal inte i onödan blir en motsägelse. Samtidigt handlar ett jubileum om mer än att veta vilket år föreningen fick sitt namn. Det väcker frågan om hur nästa hundmänniska ska kunna känna sig hemma där.
Den som kommer för första gången kan bära på ganska vardagliga funderingar. Var ska vi stå? Är min hund för livlig, för långsam eller för ovan? Får vi vara med även om vi aldrig tänkt tävla? Ett välkomnande behöver kunna besvara sådant i handling. Någon visar vägen, förklarar uppgiften och ger ekipaget tid att hitta sitt sammanhang. För människan kan det vara skillnaden mellan att våga fråga och att gå hem med känslan av att alla andra redan visste.
Även hunden behöver få komma in i miljön på ett sätt som fungerar. Fler deltagare betyder fler rörelser och fler hundar att förhålla sig till. En stor gemenskap behöver därför kunna rymma utrymme mellan ekipagen, väntan vid sidan och olika sätt att delta. Att vara välkommen måste inte innebära att stå tätt eller hälsa på alla. I en hundklubb är det rimligt att gemenskap också kan se ut som att någon hjälper till att ordna lite mer plats.
Bredden ger fler vägar att fortsätta
För den som ännu inte vet vilken aktivitet som passar blir växlingen mellan grenar intressant. Ett sök med nosen, en skyltbana och en uppgift över hinder ställer olika frågor till hund och förare. Att kunna prova ger möjlighet att upptäcka vad båda tycker om att arbeta med. Det behöver inte vara ett val för resten av hundlivet. Intresset kan förändras, och ett ekipage kan vilja fortsätta tillsammans även när dess tidigare aktivitet inte längre är den självklara.
När medlemsantalet växer behöver också arbetet bakom kvällarna få utrymme. Instruktörer, förberedelser och mottagandet av nya deltagare blir viktiga delar av samma verksamhet. Många medlemmar betyder inte automatiskt många människor som redan kan ta ansvar för en aktivitet. Den som får en begriplig liten uppgift och någon att fråga kan däremot få en väg in också i föreningsarbetet. En klubb kan växa i både antal och delaktighet, men det senare behöver tas om hand.
Nyheten från Väsby rymmer därför både en lång historia och ett pågående hundliv. Sjuttio år ger anledning att minnas dem som började. De nya medlemmarna ger anledning att tänka på hur fortsättningen ska kännas. En träningskväll behöver inte sluta med något stort resultat för att ha varit värdefull. Ibland räcker det att hund och människa hittat en uppgift de vill återvända till, och att någon på klubben känner igen dem nästa gång.
-
Siljans Hundungdom prisas för gemenskapen
Siljans Hundungdom har utsetts till Årets Hundungdomsklubb 2023. Utmärkelsen överlämnades vid Sveriges Hundungdoms representantskapsmöte den 21–22 september 2024. Priset gäller alltså klubbens arbete under förra året. Det är en glad nyhet för hundungdomen i Dalarna, och i motiveringen finns mycket att stanna upp inför för oss som tycker om livet tillsammans med hundar.
Ungdomsrådet lyfter fram klubbens varierade kurser, aktiviteter och öppna träningar. Under 2023 har klubben bland annat uppmärksammat Hundens vecka, arrangerat Rundan och hållit en filmkurs. Samarbetet med den lokala brukshundklubben och gymnasiet nämns också. Framför allt uppmärksammas en välkomnande gemenskap där olika intressen får plats. Att kunna hitta en träningsform man tycker om är en del av det som gör klubben värd att lyfta fram.
En öppen träning kan betyda mer än ytterligare ett tillfälle att öva. För den som är ny kan den vara möjligheten att få komma dit utan att redan behöva veta vart hundintresset ska leda. Man kanske vill tävla så småningom, eller bara lära sig att förstå sin hund bättre. Om det finns utrymme att pröva sig fram behöver det ena inte bestämmas innan det andra får börja.
Det kan kännas ganska ensamt att stå med en hund och en fråga som man tror att alla andra redan kan svaret på. Särskilt när man är ung kan det vara lätt att jämföra sin egen osäkerhet med någon annans säkra uppträdande. Ett vänligt bemötande kan göra att frågan ändå blir ställd. Då får personen en chans att lära sig, och hunden får en människa som vågar be om hjälp.
Vi vuxna kan bidra genom att lyssna färdigt. Unga hundintresserade behöver få utrymme att föreslå aktiviteter, ta ansvar och upptäcka vad de själva vill lära sig. Om varje idé genast möts av hur vi alltid har gjort blir steget till nästa förslag längre. Det går att erbjuda erfarenhet och stöd samtidigt som någon annan får hålla i planeringen. Att få förtroende kan väcka lusten att fortsätta.
Hundens behov behöver förstås få plats i den gemenskapen. På en träning kan det innebära att göra en kortare övning än man tänkt, ta en paus eller ge ett annat ekipage mer utrymme. När sådana val möts med förståelse blir det lättare att se efter sin hund också när man själv är ivrig. En bra klubbmiljö ger oss möjlighet att lära tillsammans utan att allt måste lyckas på en gång.
Filmkursen i motiveringen får mig också att le. Den som försökt fånga ett fint hundögonblick vet hur snabbt huvudpersonen kan välja att nosa precis utanför bild. Men intresset för hundar kan föra med sig fler sätt att skapa och umgås. Någon gillar att filma, en annan vill ordna en aktivitet och en tredje trivs bäst med själva träningen. Det finns mycket att dela även när man inte väljer samma gren.
Samarbeten mellan föreningar och skola kan dessutom ge unga fler människor att lära känna och fråga. För en liten klubb kan det vara värdefullt att kunna dela kunskap och hjälpas åt med det praktiska. Samtidigt behöver ungdomarnas egna önskemål få höras. Det är deras fritid och deras engagemang som ska få växa där.
Grattis till Siljans Hundungdom och till alla som bidragit till arbetet bakom utmärkelsen. Det är fint att en klubb får uppskattning för både aktiviteterna och sättet att välkomna människor. För den som går hem från en träning med känslan av att vilja komma tillbaka kan just det bemötandet ha varit dagens viktigaste händelse.
-
Spårframgångar i Knivsta och Uppsala
Det blev flera fina resultat för Upplands hundekipage när Knivsta Brukshundklubb arrangerade spårtävling den 1 september 2024. Heidi Hammarling och Blackneck’s D’Riva, Knivsta BK, vann lägre klass med 551 poäng. I högre klass blev Bodil Olsson och Aussie Actions Red Xotic Xl -Cola, Uppsala BK, etta med 521,25 poäng. Båda ekipagen blev uppflyttade enligt klubbens resultatrapport, som publicerades dagen efter tävlingen.
I lägre klass kom Marie Dahlerus med Blackneck’s D’Eive, Knivsta BK, tvåa på 481 poäng. Trea blev Catharin Jansson med Ringlets Paisley, Tyresö BK, på 449,75 poäng. Även de blev uppflyttade. I högre klass gick andraplatsen till Anna Ivaska med Sugarwind’s Cookie Rookie, Knivsta BK, på 518 poäng. De blev också uppflyttade. Per-Eric Carlborg och Bohlsta Trollets Bagheera, Knivsta BK, kom trea med 483,5 poäng.
Det är roligt att få uppmärksamma sådana framgångar nära oss. En placering och ett poängtal berättar hur provet slutade, men för den som tränar kan ett resultat bära på mycket mer. Det kan finnas en övning som länge har varit svår, en ny miljö att våga starta i eller en förhoppning om att träningen ska hålla också när det gäller. Vilken betydelse dagen hade för varje deltagare känner bara ekipagen själva till.
Just därför vill jag vara försiktig med att fylla resultatlistan med känslor åt dem som står där. Vi kan gratulera till det som faktiskt är redovisat och samtidigt ge plats åt tanken att varje hund och förare har sin egen väg. En uppflyttning kan vara något man har längtat efter. För någon annan kan ett genomfört prov vara ett viktigt steg även när placeringen blev en annan än den man hoppats på.
Spårarbete väcker också en fin fråga om förtroende. Hunden arbetar med sin nos, medan människan behöver lära sig att läsa hunden och ge den utrymme att arbeta. Det är lätt att vilja hjälpa när man själv är osäker. I träningen får vi fundera över när hjälpen gör uppgiften begripligare och när vår egen brådska kommer emellan. Där finns ett samarbete som är värt omsorg långt innan en tävlingsdag kommer in i bilden.
Den som blir inspirerad av en resultatlista behöver därför få börja där den egna hunden befinner sig. Att se duktiga ekipage kan ge lust att prova, och den lusten mår bra av rimliga förväntningar. En kort uppgift som hunden får möjlighet att förstå kan vara en god början. Man behöver också våga fråga någon kunnig om hjälp och berätta vad som faktiskt känns svårt, i stället för att försöka dölja det.
Det gäller även oss som står bredvid och följer träningen. Ett vänligt bemötande gör skillnad när någon är ny eller nervös. Vi kan glädjas åt den som lyckas utan att göra den andres besvikelse mindre värd. Ett ekipage som haft en motig dag behöver kunna komma tillbaka till klubben med känslan av att fortfarande höra till. Hunden följer med samma människa hem, oavsett vilken rad de fick i resultatlistan.
Klubbens rapport innehåller också ett tack till funktionärerna. Det tacket vill jag gärna stanna vid. För att en förare ska kunna starta behöver andra människor ta ansvar för arrangemanget. Deras insats ger fler möjlighet att använda sin träning i ett gemensamt sammanhang. Att tacka, hjälpa till när man kan och visa hänsyn till dem som arbetar hör också till en bra tävlingsdag.
Vi gratulerar de placerade ekipagen från Knivsta, Uppsala och Tyresö. Särskilt roligt är det att flera får fortsätta till nästa klass. Förhoppningen är att framgångarna också ska väcka nyfikenhet hos någon som ännu bara funderar på att börja. Det finns mycket att upptäcka när hundens nos får en uppgift och människan ger sig tid att lära tillsammans med den.
-
Nocco debuterar på agility-SM
Stenungsund tar för första gången emot svenska mästerskapen i agility. Till tävlingarna på Nösnäsvallen har 871 ekipage från hela landet anmält sig, rapporterar SVT den 29 juni 2024. Bland dem finns Caroline Karlsson och hunden Nocco från Vänersborg. Det är deras första agility-SM, och i reportaget berättar Caroline att hon vill känna in upplevelsen och glädjas åt att få stå på startlinjen.
Runt tävlingsområdet finns husbilar och tält. Tävlingsledaren Ulrika Pettersson beskriver hur deltagarna kommer från såväl Kalix som Ystad och bor både på campingar i närheten och på mästerskapets egen camping. På plats finns också publik som upptäcker sporten. I reportaget gläds en ung åskådare åt hundarnas hopp och tunnlar. Det är ett mästerskap med många människor och hundar omkring banorna.
Caroline och Noccos debut får mig att tänka på skillnaden mellan att längta efter ett mål och att faktiskt vara framme vid dagen. Länge kan man säga att man hoppas få vara med någon gång. När det sedan är dags blir allting konkret: platsen, starten och hunden man ska göra det tillsammans med. Att få stanna upp och känna glädje över att vara där behöver få räknas som något stort.
Vi vet inte vilka förväntningar de andra deltagarna har. Någon kanske jagar en viss placering, medan en annan framför allt vill genomföra sina lopp på ett sätt som känns bra. Det finns utrymme att uppskatta olika mål även på ett mästerskap. Den som har arbetat länge för att komma dit behöver inte låna någon annans mått på vad dagen ska betyda.
För hunden är det fortfarande samarbetet med den egna människan som behöver fungera. Vår förväntan får inte bli så stor att vi slutar se hunden framför oss. Vi kan vilja mycket och samtidigt vara beredda att anpassa oss efter hur hunden har det. Den omsorgen kan behöva visas när vi själva helst vill stanna kvar i tävlingskänslan och fortsätta prata om nästa lopp.
Att bo och vistas nära många andra ekipage ställer också krav på hänsyn. Hunden som passerar en husbil behöver inte bli hälsad på av alla som sitter utanför. Någon som går undan med sin hund kanske söker lugn och ska få behålla det. Om vi frågar innan vi närmar oss och lämnar en tydlig väg förbi gör vi den gemensamma miljön lättare att använda.
En åskådare som är ny i sporten kan ha helt andra frågor än den som tävlat länge. Varför går föraren just där? Hur vet hunden vilken tunnel som är rätt? Den nyfikenheten är värd att möta med tålamod. Ett enkelt svar kan öppna för ett nytt intresse. Vi som redan är förtjusta i hundsport behöver ibland minnas hur mycket som en gång var nytt också för oss.
Och ibland räcker det gott att bli glad av att se en hund springa tillsammans med sin människa. Alla i publiken måste inte omedelbart kunna hålla reda på klasser, tider och placeringar. Glädjen kan få börja före regelkunskapen. Den som vill förstå mer kan fråga vidare när det finns en lämplig stund och någon som har tid att förklara.
Reportaget fångar mästerskapet medan det pågår. Här finns ännu förväntan inför det som återstår, liksom glädjen över att få delta. Vi önskar Caroline och Nocco och alla de andra ekipagen fina dagar i Stenungsund. Förhoppningsvis får de med sig både erfarenheter från banan och minnen av människor som gjorde dagarna varmare att vara med om.
-
Brister i skyddet mot hundattacker
En hundpromenad ska kunna vara en trygg del av dagen. Därför angår Statskontorets rapport Hund under kontroll fler än dem som arbetar på myndigheter. Rapporten överlämnades den 28 februari 2024 och granskar hur länsstyrelserna och Polismyndigheten arbetar med tillsyn över hundar och vissa djurskyddsärenden. Bedömningen är att arbetet inte är tillräckligt effektivt i förhållande till de förutsättningar som finns.
Utredningen beskriver skillnader i länsstyrelsernas bedömningar och brister i rutiner, informationsutbyte och samarbete. Polismyndigheten bedöms tolka sin roll för snävt. Statskontoret föreslår bland annat bättre gemensamt stöd, tydligare styrning och större möjligheter att utreda och följa upp ärenden. Även lagändringar föreslås för att myndigheterna ska kunna agera snabbare när djur behöver omhändertas. Det är förslag i en utredning, inte nya befogenheter som redan har börjat gälla.
Rapporten utreder inte rasförbud. Den riktar i stället uppmärksamheten mot hur samhällets ansvar fungerar i praktiken. Svenska Kennelklubben välkomnar den 29 februari att bristerna uppmärksammas och beskriver flera av problemområdena som välbekanta. Samtidigt bedömer Statskontoret att både polisen och länsstyrelserna behövs i arbetet. Det handlar alltså också om att få deras olika uppgifter att fungera tillsammans.
För den som har blivit rädd efter ett allvarligt hundmöte kan ord som handläggning och samverkan kännas avlägsna. Det man vill veta är om det går att gå ut igen utan att samma sak händer. En kort promenad till en välbekant plats kan plötsligt kräva planering och sällskap. När vi diskuterar hur ansvaret ska ordnas behöver den oron få finnas med, utan att människan måste överdriva för att bli tagen på allvar.
Också hunden som blivit angripen behöver få bli sedd i samtalet. Ett djur är inte bara en del av en händelsebeskrivning. Det kan finnas smärta, behov av vård och en vardag som människan måste anpassa efter det som hänt. Vi ska vara försiktiga med att dra slutsatser om en viss hunds mående, men vi kan kräva att omsorgen om drabbade djur tas på allvar.
Samtidigt behöver varje ingripande bygga på ett ordentligt underlag. Att vilja förebygga nya skador och att vilja ha rättssäkra beslut hör ihop. Uppgifter behöver kunna kontrolleras, omständigheter klarläggas och beslut motiveras. Hundägaren ska kunna förstå vad myndigheten har bedömt. Den som har anmält en allvarlig händelse behöver kunna känna att informationen faktiskt har blivit mottagen och behandlad.
Det är lätt att önska sig en enda åtgärd som löser allt. Men ett beslut behöver också kunna genomföras och följas upp. Det måste finnas människor med kunskap, fungerande kontaktvägar och tid att hantera det som kommer in. Annars riskerar en god avsikt att stanna långt från den plats där hunden och människan behöver hjälp.
I en upprörd diskussion kan det gå fort från en enskild händelse till påståenden om alla hundar av ett visst slag. Då behöver vi kunna föra samtalet tillbaka till vad som hänt, hur skador kan förebyggas och vem som behöver agera. Det hjälper varken drabbade människor eller hundar att den konkreta frågan försvinner.
Rapporten ger anledning att följa vad som händer med förslagen. Förbättringen behöver så småningom kunna märkas utanför mötesrummen: i hur ett ärende tas emot, hur uppgifter används och hur en nödvändig åtgärd kommer till stånd. Det är där förtroendet kan växa igen för den som undrar om nästa promenad kommer att kännas trygg.
-
EU-förslag om ett bättre hundliv
EU-kommissionen presenterade den 7 december 2023 ett förslag om gemensamma regler för hundars och katters välfärd. Förslaget gäller bland annat hur djuren ska hållas och skötas hos uppfödare, djurbutiker och djurhem. Kommissionen beskriver en ökad smuggling och djur som lever under dåliga förhållanden. Det är ett lagförslag som har lagts fram. Det innebär att de nya reglerna fortfarande behöver behandlas innan de kan bli gällande.
Enligt kommissionen finns fler än 72 miljoner hundar och 83 miljoner katter i EU. Den årliga handeln med hundar och katter omsätter omkring 1,3 miljarder euro. Det är stora tal, och de säger något om hur många djur och människor som berörs. Samtidigt är det lätt att förlora den enskilda hunden ur sikte när frågan blir en diskussion om marknad, handel och gemensamma bestämmelser.
För mig börjar betydelsen av förslaget där: hos hunden som behöver en vardag som fungerar, också innan den har fått en egen människa. Omsorgen behöver finnas under tiden hos uppfödaren, genom en försäljning och när en hund vistas på ett djurhem. Hundens behov följer med hela vägen. Vi behöver kunna tala om ansvaret i varje led och ställa frågor även när hunden ännu inte syns i en köpares liv.
Det är sorgligt att dåliga förhållanden kan ligga bakom en bild som ser lockande och välordnad ut. En söt valp väcker starka känslor, och längtan efter hund kan göra det svårt att sakta ner. Just då behöver det finnas utrymme att fråga varifrån hunden kommer, hur den har levt och vem som tar ansvar för uppgifterna. Den som vill köpa hund ska få möjlighet att fatta ett genomtänkt beslut.
Samtidigt behöver ansvaret bäras av fler än den blivande hundägaren. När kommissionen vill samla regler kring uppfödning, försäljning och djurhem blir också verksamheternas sätt att arbeta en politisk fråga. Det räcker inte att hundintresserade människor känner oro när de läser om missförhållanden. Det behöver gå att undersöka hur djuren faktiskt har det och vilka krav som ska ställas på dem som ansvarar för dem.
Gemensamma krav kan också göra diskussionen tydligare. Vi behöver kunna tala konkret om utrymme, skötsel och vad ett djur får uppleva under en vanlig dag. Orden välfärd och omsorg får sitt innehåll först när de märks i hanteringen av hunden. Ett fint löfte i en annons behöver följas av förhållanden som håller för frågor och insyn.
Förslaget är därför värt att följa noggrant. Vilka djur omfattas? Hur ska bestämmelserna fungera i praktiken? Vad behöver kontrolleras för att skyddet ska få betydelse? Sådana frågor behöver få plats under den fortsatta behandlingen. När man hoppas på en förbättring för djuren är det också viktigt att vara tydlig med vilket steg i processen som faktiskt har tagits.
Det finns något hoppfullt i att hundars och katters liv lyfts som en gemensam angelägenhet. Hundägare kan känna starkt för djur de aldrig kommer att möta, just därför att man vet hur beroende en hund är av den omsorg människor ger. Den känslan får gärna bli en vilja att förstå mer och följa vilka beslut som verkligen fattas.
Jag hoppas att det fortsatta arbetet kommer att hålla fast vid hundarnas vardag. Där ska goda avsikter till slut märkas: i hur en hund blir bemött, vilka förhållanden den lever under och hur människor tar ansvar för dess liv. Det är den förbättringen som gör förslaget angeläget att uppmärksamma.
-
Fina lydnadsresultat i Knivsta
Det blev fina Upplandsplaceringar när Knivsta Brukshundklubb arrangerade lydnadstävling i startklass den 19 augusti 2023. På förmiddagen vann Kerstin Borglund och Black Mariners Love Me Again från Bro Håbo BK med 187 poäng. Andraplatsen delades av Petrus Wouda med Sunglade’s E’lous Elise från Uppsala BK och Lena Svenblad med Thelook Top-Notch Pixel från Haninge BK. Båda fick 180,5 poäng.
Eftermiddagens vinnare var Madelene Flodström och Nanduhria’s Nurgon från So-Su BK med 186,5 poäng. Kerstin Borglund och Black Mariners Love Me Again blev tvåa med 185 poäng, följda av Elin Boström och Krogstorps Plåga från Väsby BK med 184. Elsa Karlsson dömde förmiddagen och Marita Berg eftermiddagen. Resultaten publicerades av arrangören kvällen efter tävlingen.
Klubben uppmärksammar också sina hemmaekipage. Inger Öhlin och Silverskallets I Am The World fick 165,5 poäng på förmiddagen och 180,5 på eftermiddagen. Ingrid Skiöld och Hessas Rappapports Signe fick 139,5 poäng på förmiddagen. På eftermiddagen fick Linda Ernholm och Line Up Port Of Kirkcaldy 172,5 poäng. Det är roligt att resultatrapporten ger plats åt fler än dem som står överst.
Just startklassen väcker en särskild ömhet för allt som ännu håller på att bli bekant. Vi vet inte vilka av deltagarna som tävlat tidigare eller hur deras dagar kändes. Men den som själv funderar på att börja kan känna igen frågorna: Kommer jag att minnas vad jag ska göra? Kan vi få till samarbetet även när vi lämnar den vanliga träningsplatsen? Sådana funderingar förtjänar ett vänligt svar.
Det är mycket som ska rymmas i en tävlingssituation. Hunden behöver kunna förstå människans signaler, och människan behöver fortsätta vara uppmärksam på hunden. Om man själv blir spänd kan det vara svårt att märka att man plötsligt går annorlunda eller dröjer med något som brukar vara självklart. Då är det värdefullt att få prata med någon efteråt och reda ut vad man faktiskt såg, utan att genast kalla hela starten misslyckad.
Poängen berättar om den bedömda prestationen. De berättar inte hur många små steg som föregick den. Att kunna vänta en stund, hitta kontakten igen efter en störning eller lämna en övning med bibehållet förtroende kan vara betydelsefullt i arbetet tillsammans. Det gör inte resultatlistan mindre intressant. Det ger oss fler saker att lägga märke till när vi följer en hund och dess människa över tid.
För oss som står bredvid finns det också något att tänka på. En ny deltagare behöver få fråga var man ska vara och hur dagen fungerar utan att känna sig besvärlig. Den som nyss lämnat planen kanske vill prata, men kan lika gärna behöva gå en liten sväng med hunden först. Vänlighet kan vara så enkel som att erbjuda hjälp och sedan lyssna på svaret.
Och hunden behöver få vara hund mellan uppgifterna. En stund att nosa och en lugn plats att vila på kan vara mer angeläget än att människan omedelbart analyserar varje poängavdrag. Våra hundar har trots allt inte anmält sig till eftermiddagens långa genomgång av förmiddagens detaljer. Vi får försöka välja våra samtalstillfällen med lite omtanke.
Resultaten från Knivsta ger anledning att glädjas åt både vinnarna och alla de samarbeten som fick synas under dagen. För någon som ännu står vid sidan av kan en lokal tävling också göra steget till en egen start mindre främmande. Därför är det fint när klubbens rapport både redovisar placeringarna och uppmärksammar hemmaekipagen. Fler får känna att deras arbete är värt att se.
-
Trygg träning för Gävles och Valbos hundar
En träningskväll med hunden borde få börja med förväntan inför det man ska göra tillsammans. För Gävle och Valbo brukshundklubbar finns också en oro kring själva träningsplatsen. P4 Gävleborg rapporterar den 14 maj 2023 att hallen som klubbarna använder återkommande drabbas av inbrott och skadegörelse. Lokalen saknar dessutom vatten och avlopp. Trots att klubbarna har vänt sig till kommunen syns enligt reportaget ännu ingen lösning. Från Valbo brukshundklubb framförs en önskan om att alla ska kunna känna sig trygga när de tränar.
Det är sorgligt att en plats där människor vill göra något bra tillsammans med sina hundar ska förknippas med sådan oro. En fungerande träningslokal kan rymma många olika mål. Någon vill börja förstå hur en övning ska läras in. Någon behöver hjälp att få kontakt med sin hund bland andra ekipage. En annan har tränat länge och vill finslipa något svårt. Alla behöver kunna ägna uppmärksamheten åt hunden och arbetet framför sig.
För hunden är människans närvaro en viktig del av den stunden. Vi behöver se när uppgiften blev begriplig, när en paus behövs och när det är dags att göra övningen enklare. Det är sådant vi vill kunna lägga vår omsorg på under träningen. Om man samtidigt måste fundera på om lokalen går att använda som tänkt, blir det ännu en sak att hålla reda på. De praktiska villkoren följer med ända fram till mötet mellan hund och människa.
Den som tränar i en klubb är också en del av ett sammanhang. Det kan betyda att någon ser den lilla förbättring man själv nästan hade missat, eller hjälper till när man har fastnat. En hundägare som känner sig missmodig kan behöva få höra att det går att börja om med en mindre uppgift. Sådana samtal får lättare plats när det finns någonstans att träffas regelbundet. En lokal ger utrymme åt både övningarna och människorna runt dem.
Bakom en klubbkväll finns dessutom arbete som sällan syns när själva träningen väl börjar. Utrustning ska kunna förvaras, tider behöver samordnas och någon måste ta ansvar för platsen. Vid skadegörelse tillkommer frågor som ingen hade tänkt använda sin fritid till. Vem undersöker vad som har hänt? Vad behöver ordnas innan nästa grupp kommer? Det är rimligt att känna både ilska och uppgivenhet när ett gemensamt engagemang möts på det sättet.
Det gör också frågan om stöd viktig. När klubbar ber om hjälp behöver deras behov tas på allvar och kunna diskuteras konkret. Hur kan platsen bli säkrare? Vilka grundläggande funktioner behöver finnas? Vad går att göra nu, och vad kräver en längre plan? Det korta reportaget ger inget underlag för att bedöma kommunens ekonomi eller alla tänkbara lösningar. Däremot visar det tydligt att klubbarna har ett problem som de vill få hjälp att lösa.
För mig väcker nyheten en önskan om att hundsportens vardag ska få större uppmärksamhet. Tävlingsresultat är roliga att läsa om, men möjligheten att träna börjar långt före en resultatlista. Den börjar med att en plats finns och fungerar, att någon orkar hålla verksamheten igång och att en ny deltagare kan känna sig välkommen. Där får också hundägaren som aldrig siktar på ett mästerskap en möjlighet att lära sig mer.
Gävles och Valbos hundmänniskor ska kunna samlas kring det de kom dit för: hundarna. Det är den önskan som stannar kvar efter nyheten. Att få öppna dörren, hälsa på de andra och ge sin hund en stund av uppmärksamhet och meningsfull träning. En trygg träningsplats ger ett gemensamt engagemang bättre förutsättningar att fortsätta, också nästa vecka.
-
Puppy mills och valpfabriker
Puppy mills är valpfabriker: vanligen storskalig, kommersiell hunduppfödning där många valpar produceras för försäljning och vinsten sätts före hundarnas välfärd. Hundarna hålls som avelsdjur, och tikarna används till återkommande kullar. Verksamheten drivs så att så många valpar som möjligt kan säljas medan utgifterna för hundarna hålls nere. Det kan innebära bristande utrymme, otillräcklig vård och mycket lite kontakt med människor.
På engelska används också uttrycken puppy farm och puppy factory. På svenska säger vi valpfabrik. Fabrik beskriver här sättet att producera valpar; det behöver inte vara en särskild sorts byggnad. Hundarna kan hållas i långa rader av burar, i inhägnader eller i utrymmen som allmänheten aldrig får se. Det som förenar verksamheterna är att produktionen och försäljningen tillåts gå före djurens behov.
Avelshundarnas liv
I en valpfabrik finns två grupper av hundar: de vuxna som används i avel och valparna som ska säljas. Valparna lämnar verksamheten, medan de vuxna hundarna blir kvar för att ge nya kullar. Tikar kan paras trots att de är sjuka, slitna eller behöver återhämta sig. Hänsynen till hur många valpar som går att få fram kan då bli viktigare än tikens kondition och hälsa.
Omsorgen om de vuxna hundarna är en återkommande brist. Promenader, lek, undersökningar och behandlingar kräver både tid och pengar. I dokumenterade valpfabriker har sådant begränsats eller uteblivit. En hund kan därför tillbringa större delen av sitt liv i samma bur eller hundgård. Den får mat och används i avel men saknar den rörelse, sysselsättning och sociala kontakt som också hör till ett hundliv.
ASPCA beskriver bland annat små, staplade burar med nätgolv och utomhusinhägnader där hundarna är utsatta för vädret. Hundarna kan behöva äta, sova och föda sina valpar inom samma begränsade yta. Trängseln gör det svårt att röra sig ordentligt och att välja avstånd till andra hundar. Att flera hundar hålls tillsammans innebär inte automatiskt att de får en trygg social tillvaro eller tillräcklig stimulans.
Smutsiga utrymmen, bristande tillgång till rent vatten och otillräcklig veterinärvård förekommer också. Hundar kan gå med obehandlade infektioner, tandproblem, tovor och för långa klor. Tovor kan dra i huden och klor kan bli så långa att hunden får ont när den står eller går. När skötseln uteblir blir följderna en del av hundens vardag, inte bara något som syns i pälsen eller på en bild.
Det finns även behov som inte går att bedöma genom att bara se om hunden har mat i en skål. En hund som sällan hanteras vänligt eller får lämna sin inhägnad kan få mycket begränsad erfarenhet av människor och vanliga miljöer. Tidigare avelshundar från sådana anläggningar har beskrivits med stark rädsla för bland annat beröring, obekanta människor, trappor och vardagliga ljud. Svårigheterna kan finnas kvar efter att hunden flyttat därifrån.
När en avelshund inte längre producerar valpar kan den säljas vidare eller lämna verksamheten på andra sätt. I den amerikanska handel som ASPCA beskriver förekommer auktioner där avelshundar köps och säljs mellan producenter. En flytt innebär då inte nödvändigtvis att hunden får ett liv som sällskapshund. Den kan i stället fortsätta användas i en annan avelsverksamhet, med en ny ägare men liknande förhållanden.
Valparna och försäljningen
Valparnas första tid påverkas av miljön de föds i. Trånga och smutsiga utrymmen kan underlätta smittspridning. Bristande tillsyn kan innebära att sjukdomar inte upptäcks eller behandlas i tid. Valpar kan också få för lite varsam hantering och för få möjligheter att lära känna människor och olika miljöer. De ska senare klara ett liv i ett hem som kan vara mycket annorlunda än den miljö de vuxit upp i.
Alltför tidig eller hastig separation från tiken och kullsyskonen förekommer i beskrivningar av valpfabriker. Försäljningen kan styra när valpen lämnar gruppen. Det innebär att valpens behov av tid med mamman och syskonen får komma efter möjligheten att leverera den. En valp som ser pigg och tillgiven ut vid överlämningen visar inte genom sitt utseende hur den första tiden har sett ut eller hur de vuxna hundarna hålls.
Försäljningen kan ske direkt från producenten, men den kan också gå genom flera mellanhänder. En valphandlare kan köpa in kullar eller grupper av valpar och sälja dem vidare till djuraffärer eller andra försäljare. Köparen möter då hunden på en annan plats än där den föddes. Avståndet mellan uppfödningsplatsen och den slutliga försäljningen gör det möjligt att visa upp valpen utan att samtidigt visa avelshundarnas miljö.
Internet används också för att sälja och förmedla valpar. En försäljningssida kan presentera hundarna med fina bilder och beskriva kontakten som en direkt väg till en uppfödare. Bakom sidan kan det finnas en förmedlare med hundar från flera producenter. Den person som lämnar över valpen behöver alltså inte vara den som fött upp den, och valpens ursprung kan vara svårt att följa genom försäljningsleden.
Transporterna är ytterligare en del av handeln. Valpar kan föras långa sträckor mellan uppfödningsanläggningar, mellanhänder och försäljningsställen. Trängsel, dålig hygien och bristande hänsyn till temperatur eller återhämtning kan göra resan påfrestande och medföra risk för smittspridning. När valpen når sitt nya hem har den därför ibland redan hunnit byta både miljö och ansvarig person flera gånger under en kort del av sitt liv.
Begreppet puppy mill omfattar därmed hela valpproduktionen: hur avelsdjuren hålls, hur kullarna föds upp och hur valparna förs ut till försäljning. De vuxna hundarnas liv är en central del av detta. De finns kvar på uppfödningsplatsen också när en kull är såld och bilderna på valparna har tagits bort. Verksamheten fortsätter med nästa kull, medan samma avelshundar fortfarande är beroende av den omsorg de får där.
-
Veterinärsamtalet före kastrering
När en hund gör utfall och varje promenad tar på krafterna är det lätt att hoppas på en tydlig lösning. Om någon säger att kastrering kommer att göra hunden lugnare kan det låta som den väg man har väntat på. Man vill ju få ett liv som fungerar tillsammans. Just därför behöver rådet rymma mer än en förhoppning. Vad är det som gör hunden upprörd? Vad kan ingreppet förändra, och vad riskerar att bli svårare?
Det finns hundar som får en bättre vardag efter kastrering. Det finns också hundar som blir mer osäkra eller vars utfall blir värre. De erfarenheterna måste få finnas med i samma samtal. Vi hjälper ingen genom att låtsas att ingreppet alltid är en förbättring, men inte heller genom att skuldbelägga den som tillsammans med veterinären har valt det av goda skäl.
Två ord som behöver hållas isär
Vid kirurgisk kastrering tas könskörtlarna bort: testiklarna hos hanhunden och äggstockarna hos tiken. Hos tiken kan även livmodern tas bort. Det påverkar fortplantningen och produktionen av könshormoner. Sterilisering i strikt mening hindrar fortplantning samtidigt som könskörtlarna finns kvar, exempelvis genom att sädesledarna stängs av. Då kan hormonstyrda beteenden finnas kvar. Ett ingrepp som bara förhindrar valpar ska alltså inte beskrivas som om det automatiskt ger samma hormonella effekter som kastrering.
I vanligt tal används orden ibland om varandra, särskilt när man talar om tikar. Därför behöver man fråga vilket ingrepp som faktiskt avses. Annars kan två personer tro att de diskuterar samma sak fast den ena menar att hunden ska bli infertil och den andra menar att könshormonerna ska minska. Det spelar roll både när man väger hälsorisker och när man hoppas på ett annat beteende.
Ett utfall berättar inte hela orsaken
En hund som skäller och kastar sig fram kan vara rädd, frustrerad eller starkt uppvarvad. Ordet reaktiv beskriver en kraftig reaktion, men förklarar inte ensamt varför den uppstår. En hund som blir orolig kring löptikar behöver inte samma hjälp som en hund som försöker få avstånd till något den är rädd för. Det synliga beteendet kan vara likt, medan bakgrunden skiljer sig.
SKK beskriver att vissa sexuellt präglade beteenden kan minska efter kastrering. Samtidigt lyfter organisationen risken att rädsla och osäkerhetsrelaterade problem förvärras. Det gäller exempelvis vissa utfall mot andra hundar. Därför räcker inte argumentet att en hund är hane, stor, stark eller besvärlig att hålla. Först behöver man förstå mer av vad som händer före, under och efter reaktionen.
En stor enkätstudie publicerad 2018 fann inget samband mellan kastreringsstatus och minskad aggressivitet mot välbekanta människor eller andra hundar när flera andra faktorer vägdes in. I vissa analyser fanns i stället ett samband med aggressivitet mot främmande människor. Det var ingen studie där hundar lottades till ett ingrepp och följdes under identiska förhållanden. Resultaten ger därför inte ett facit för en viss hund, men de ger heller inget stöd för ett allmänt löfte om att kastrering gör hundar snällare.
När någon berättar att hunden blev sämre efteråt ska det tas på allvar. Förändringen behöver undersökas, inte avfärdas som inbillning. Samtidigt går det inte att använda en enskild berättelse för att säga hur ofta alla reaktiva hundar försämras. Hunden behöver bedömas med hänsyn till hälsa, tidigare beteende, miljö och vad som faktiskt har förändrats. Det är en rimligare början än att genast lägga skulden på hunden eller människan.
När vardagen och träningen blir lättare
För en hanhund som är starkt upptagen av löptikar kan minskad hormonell påverkan ge verklig lättnad. För en tik med återkommande besvär kring löpcykeln kan ett ingrepp också ha stor betydelse. Då kan det bli lättare att äta, vila, träna och fungera i vardagen. Den förbättringen ska inte räknas bort bara för att samma beslut skulle vara olämpligt för en annan hund.
Men en mer fungerande träningsvardag är ingen garanti för bättre tävlingsresultat. Hunden behöver fortfarande förstå uppgifterna, trivas i miljön och få träning som passar den. Den som tävlar behöver dessutom kontrollera reglerna för behandlingen. SKK skiljer på kirurgisk och medicinsk kastrering, och medicinsk behandling av hanhund har särskilda begränsningar och karenstider. Ett implantat kan alltså få följder för tävlingsplanen även om avsikten var att göra träningen enklare.
Medicinsk kastrering kan i vissa fall diskuteras med veterinär som ett tidsbegränsat alternativ för hanhund. Det är ändå en behandling med effekter och möjliga biverkningar, inte ett riskfritt sätt att få ett säkert besked om framtiden. Vilket alternativ som är rimligt behöver avgöras utifrån just den hundens situation.
Skendräktighet och urinläckage behöver båda tas på allvar
En tik med tydlig skendräktighet kan få mjölk i juvren, ändrad aptit och ett starkt behov av att bädda eller ta hand om föremål. Det kan påverka henne mycket. Kastrering kan förebygga framtida sådana perioder, men tidpunkten behöver planeras med veterinären. Att operera under en olämplig del av löpcykeln kan i sig utlösa eller förlänga skendräktighet. Den som ser sin hund må dåligt behöver alltså få hjälp med både besvären nu och beslutet på längre sikt.
Inkontinens är en annan möjlig konsekvens som ska få plats före beslutet. Framför allt kastrerade tikar kan drabbas av ofrivilligt urinläckage, exempelvis när de vilar eller sover. Det är ingen rumsrenhetsfråga. En blöt bädd kan bli ett återkommande problem för hunden och innebära tvätt, oro och behandling för människan. Veterinär behöver utreda läckaget, eftersom det också kan ha andra orsaker. Det finns ofta behandling att erbjuda.
En brittisk studie publicerad 2019 fann samband mellan kastrering och tidig inkontinens hos tikar. Även tidpunkten för ingreppet hade betydelse i materialet: tikar som kastrerats före sex månaders ålder hade en ökad risk under de första två åren efteråt. Det var en undersökning av veterinärjournaler, inte ett försök där hundar lottades till olika behandlingar. Resultaten ger skäl att diskutera ålder och hundens övriga förutsättningar före ett ingrepp, men ger ingen enda tidpunkt som passar alla.
Cancerfrågan har inget enkelt ja eller nej
Kastrering kan förebygga sjukdomar i de organ som tas bort. När båda testiklarna har avlägsnats kan hunden inte senare få en tumör i dem. Hos tiken är förebyggande av livmoderinflammation en viktig medicinsk fördel med en korrekt utförd kastration. Sådana fördelar är konkreta och kan väga tungt. De ska inte blandas ihop med ett påstående om att hunden därmed är skyddad mot all cancer.
När det gäller juvertumörer behöver samtalet vara mer nyanserat än att tidig kastrering antingen ger fullständigt skydd eller saknar betydelse. Forskningen innehåller stöd för en skyddande effekt, men också osäkerhet om hur stor den är och hur väl olika studier går att jämföra. En systematisk genomgång från 2012 bedömde underlaget som svagt, bland annat på grund av risken för snedvridna resultat i studierna. Val av tidpunkt bör därför inte vila på en enda förenklad cancersiffra.
Även en kastrerad tik kan få juvertumörer och andra cancersjukdomar. En knöl är inte heller automatiskt elakartad; det behöver utredas. Varken ett tidigare ingrepp eller ett lugnande besked från någon på nätet är skäl att låta en förändring vara obeaktad. Vi behöver kunna tala om minskad risk för en sjukdom utan att det låter som ett löfte om att hunden aldrig kommer att bli sjuk.
Samma omsorg om hundar med olika bakgrund
I områden med många fritt strövande hundar kan fortplantningskontroll vara en viktig del av arbetet för djurens välfärd. Att minska antalet oönskade kullar är en annan fråga än att behandla en viss hunds rädsla. Ett populationsproblem kan motivera organiserade åtgärder utan att vi för den skull kan lova att varje enskild hund får ett enklare beteende efter ingreppet.
En blandrashund född i Sverige och en blandrashund född utomlands kan båda ha ärftliga hälsoproblem. Blandningen i sig är ingen friskförklaring. I svensk blandrasavel finns möjlighet att begära dokumenterade hälsoundersökningar av föräldradjuren, undersöka deras bakgrund och ställa tydliga krav före en parning eller ett valpköp. Vilka undersökningar som är relevanta beror på hundarnas bakgrund; ett allmänt DNA-paket ersätter inte varje annan hälsokontroll.
Jordbruksverkets krav på god fysisk och mental hälsa inför avel gäller hundar även utan stamtavla. Vi kan och bör granska svensk avel också. Samtidigt kan informationen om föräldrar och släktingar vara svår att få fram för en hund med okänd bakgrund. Då behöver osäkerheten beskrivas ärligt. Olika resor och smittexponering kan dessutom kräva olika veterinärbedömningar. Födelselandet ensamt berättar varken vilka ärftliga problem hunden har eller hur den kommer att reagera på kastrering.
Det vi vill komma åt är bättre beslut, med hundens liv efteråt lika tydligt i tanken som besväret som ska lösas nu. Beskriv därför vad som faktiskt händer, när problemen uppstår och vad man hoppas förändra. Be veterinären förklara vilka förbättringar som är rimliga att vänta, vilka risker som behöver vägas in och hur uppföljningen ska se ut. Vid beteendeproblem kan en veterinär med särskild beteendekompetens behöva bidra.
Den som väljer ett medicinskt motiverat ingrepp ska kunna känna stöd i det. Den som tvekar inför ett snabbt råd ska också bli lyssnad på. Vi behöver varken försvara varje kastration eller avvisa alla. Vi behöver se den hund som ska leva med följderna, även när beslutet är fattat och resten av omgivningen har gått vidare till nästa råd.