Hunden provar en agilitytunnel
Jag gick in när jag vågade. Du stod kvar så jag kunde hitta dig igen.
Du ställer dig vid något som ser ut som ett stort runt hål. Jag följer med fram och stannar strax innan kanten. Det luktar tyg och mark och andra hundar här. Jag sträcker fram huvudet, men låter tassarna stå kvar där jag vet vad som finns under dem. Du väntar bredvid. Jag hör röster längre bort på träningsplanen och vänder mig efter dem innan jag tittar in i öppningen igen.
Det finns en väg genom den där saken. Jag kan se lite av ljuset i andra änden, men det är ändå annorlunda att ha kanter så nära öronen. Du visar handen vid ingången och jag nosar på den. Sedan flyttar du dig undan så att jag kan komma fram själv. Jag sätter en tass närmare och drar tillbaka den. Du blir inte större i rösten för det. Jag får stå här och se efter en gång till.
När jag stoppar in huvudet låter det annorlunda. Mina egna rörelser hörs närmare och tyget rör sig lite vid sidan. Jag backar genast ut igen. Där står du fortfarande. Jag ser på dig och slår svansen kort, som om jag vill fråga om du också märkte det där. Du kommer närmare utan att ta tag i mig. Jag kan gå ett litet varv bredvid dig innan vi återvänder till samma öppning.
Nu nosar jag längs kanten först. Jag hinner titta efter hunden som går långt borta med sin människa och sedan komma tillbaka till mitt. Det hjälper att inget plötsligt börjar jaga mig framåt. Jag har redan ganska mycket att hålla reda på med nosen, tassarna och det där ljudet inne i tyget. Du låter handen finnas nära, men jag behöver själv välja det lilla steget som tar mig förbi kanten.
Den här gången följer båda framtassarna med. Jag stannar, lyfter huvudet och går ett steg till. Där framme ser jag dig vid utgången. Nu kommer bakbenen också. Jag går genom den korta tunneln och kliver ut där din röst finns, med kroppen mycket lättare än den kändes vid första öppningen. Du blir glad när jag kommer fram. Jag tränger mig nära ditt ben innan jag tar det du räcker mig.
Jag vill visst röra på mig efteråt. Några snabba steg, en vändning, nosen vid din hand igen. Du skrattar och följer med en bit över gräset. Sedan stannar vi. Du ställer dig inte genast så att jag måste göra om allt för att bevisa att det gick. Jag får hinna känna mig färdig med det första försöket. Det finns något skönt i att få vara glad innan nästa sak börjar.
Efter en liten stund går vi förbi ingången igen. Jag stannar till och sänker nosen mot kanten. Nu luktar jag själv där inne också. Jag tittar på dig och du kommer nära. Vi provar en gång till, och den här gången behöver jag inte backa ut för att hitta dig. Jag vet lite mer om var du tar vägen. När jag kommer fram i andra änden möter du mig med samma vänliga röst.
Det är inte säkert att jag går lika fort nästa gång vi kommer hit. Något kan låta annorlunda eller röra sig där borta, och då kanske jag behöver undersöka igen. Men jag tycker om att ha fått komma genom det här utan att du drog mig från min tvekan. Jag hann själv märka att tassarna kunde fortsätta och att du fanns kvar på andra sidan. Det vill jag gärna känna igen när vi provar något nytt.
På vägen från planen stannar jag vid en alldeles vanlig grästuva. Den har inga runda öppningar och behöver inte passeras på något särskilt sätt. Du väntar medan jag nosar. Jag har varit upptagen med något nytt och får nu vara upptagen med något välbekant. När jag lyfter huvudet är du redo att gå med mig. Det blev mycket att ta in i dag. Jag är ganska nöjd med att vi gjorde det tillsammans.