Hunden och den tomma bädden
Jag letade efter dig på alla våra vanliga ställen.
Din bädd står kvar vid fönstret. Jag går fram till den innan jag lägger mig för kvällen, nosar längs kanten och stannar där med huvudet sänkt. Du brukade lyfta ena örat när jag kom för nära. Ibland fick jag en tass mot nosen om jag försökte lägga mig tvärs över dig. Nu kan jag gå hela varvet runt. Filten rör sig inte. Jag går tillbaka till min egen plats, men lägger mig så att jag kan se din.
Det märks mest när något ska börja. När matte kommer hem brukar du vara före mig ut i hallen. Jag hinner fortfarande ta sats innan jag upptäcker att vägen är fri. Ingen ställer sig på tvären framför skorna. Ingen knuffar mig åt sidan när handen kommer ner. Jag får hälsa så länge jag vill, men snart vänder jag huvudet mot vardagsrummet. Det borde höras fler tassar än mina.
En kväll hittar jag vår boll under bordet. Jag får ut den genom att lägga mig platt och sträcka fram ena benet. Sedan bär jag den till din bädd. Du brukade inte kunna låta den vara när jag gick förbi med den. Jag stannar strax utanför kanten och släpper den. Den rullar in i ett veck på filten. Jag väntar en stund, går ett litet varv och kommer tillbaka. Bollen ligger kvar där jag lämnade den.
Du var ganska besvärlig med just den bollen. När jag hade hämtat den kunde du lägga hela frambenet över den och se ut som om du aldrig hade sett mig förut. Jag fick gå runt dig, nosa i örat och försöka hitta en öppning. Till sist reste du dig, och då gällde det att vara snabb. Jag saknar till och med väntan på att få tillbaka den. Nu går den att ta med en gång.
Matte hittar mig vid bädden och sätter sig en bit ifrån. Jag går fram med bollen, men när handen öppnas håller jag kvar den. Då får den vara kvar hos mig. En stund står jag nära innan jag går och lägger mig. När jag släpper bollen lägger matte den på mattan, där jag kan nå den igen. Ingen försöker få fart på leken den kvällen.
Dagarna fortsätter med sådant jag känner igen. Min skål fylls, dörren öppnas och jag får följa med ut. Ibland får en doft mig att skynda fram så att hela kopplet nästan tar slut. När matte skrattar vänder jag mig om. För ett ögonblick är jag bara glad över det jag har hittat. Sedan kommer vi hem, och vid hallmattan väntar jag på att du ska få plats bredvid mig. Jag blir stående där en stund.
Bollen får följa med mig mellan rummen. Jag bär den inte till din bädd varje gång nu. En eftermiddag kommer jag till matte med den och backar undan när handen sträcks fram. Sedan släpper jag, fångar rörelsen med blicken och springer efter när den rullar iväg över golvet. Jag kommer tillbaka en gång till. Efteråt lägger jag mig flämtande på sidan, och bollen vilar mellan framtassarna. Din filt ligger fortfarande där borta.
På kvällen går jag förbi din plats. Jag stannar och nosar, men den här gången blir jag inte kvar lika länge. Sedan går jag till min bädd med bollen. Jag vänder mig några varv innan jag lägger ner den och kryper ihop. Från köket hörs matte ställa undan en kopp. Jag lyfter öronen mot ljudet och lägger sedan huvudet intill bollen. Du brukade alltid vilja ha den när jag väl hade kommit till ro. Jag har lämnat lite plats framför tassarna.