En gyllenbrun hund står vänd mot betraktaren på en smal skogsstig mellan grenar, rötter och grönskande träd.
Citat och kloka ord

Hunden på den smala skogsstigen

Du höll undan grenen åt mig. Jag väntade på dig på andra sidan.

Stigen blir smalare efter svängen. Du går framför mig en stund så att vi inte behöver försöka få plats bredvid varandra mellan buskarna. Jag följer nära utan att trampa på dina hälar och stannar när du stannar. Framför dina ben hänger en gren ut över vägen. Du flyttar den åt sidan med ena handen och ser dig om. Där finns en öppning som inte fanns nyss. Jag går igenom och fortsätter några steg innan jag vänder huvudet för att se hur det går för dig.

Du behöver flytta fötterna lite annorlunda för att komma förbi. Jag står kvar och väntar medan du släpper grenen bakom dig. Sedan är vi på samma sida igen. Du ser ner på mig och jag ser upp innan vi fortsätter. Det var ingen stor sak vi gjorde. Du hade en hand som kunde hålla undan och jag hade tassar som fick plats genom öppningen. Men jag tyckte om att du såg efter innan du började gå vidare. Jag behövde inte försöka hinna igenom på egen hand medan du redan var på väg någon annanstans.

Det finns mycket att följa här inne. Marken luktar annorlunda än den gör längs gångvägen där vi började. Jag stannar vid ett mjukt ställe intill stigen och låter nosen komma nära. Du blir stående med ena foten framför den andra tills du märker att jag tänker undersöka en stund. Då vänder du dig lite mot mig och väntar. Jag följer doften en kort bit längs kanten innan jag kommer tillbaka. Vi håller oss nära stigen och fortsätter åt det håll där det finns plats att gå.

Vid nästa rot väljer du att sätta foten på andra sidan i stället för rakt över. Jag tittar ner och gör min egen lilla sväng. Vi behöver inte komma förbi på exakt samma sätt för att hamna på samma plats efteråt. Det är ganska praktiskt. Dina ben är längre än mina och ibland tar du ett steg där jag behöver flera. Jag går nära nog att märka när du saktar ner men får ändå plats att hitta ett ställe där tassarna känns stadiga mot marken.

Du har inte tagit med någon leksak i handen som jag ska hålla reda på. Det gör inget. Det finns redan tillräckligt att göra med att följa vägen och undersöka kanten när vi stannar. Ibland tittar jag upp för att se hur långt du hunnit. Du har inte kommit särskilt långt. Jag kommer fram till din sida, nosar mot handen och går sedan en bit framför. Du låter mig göra det så länge det finns utrymme. Vid nästa smala del hittar vi tillbaka till att gå efter varandra igen.

Längre in hörs något som får oss båda att stanna. Jag vrider huvudet och lyssnar. Du står stilla tills jag tittar på dig, och sedan väntar vi lite till. Det kommer inget närmare. Jag nosar mot marken igen och du börjar röra dig försiktigt framåt. Vi behöver tydligen inte ta reda på allt som hörs mellan träden. Det räcker att vi vet åt vilket håll vi själva är på väg. Jag följer med och märker att du ser bakåt en extra gång innan stigen svänger.

När det blir bredare går jag upp bredvid dig. Du sänker handen och låter den stanna nära mitt huvud några steg. Jag nosar kort mot fingrarna utan att vi behöver avbryta hela promenaden. Sedan lämnar jag dem för ett ställe som luktar intressant vid kanten. Du skrattar lite när du får stå stilla igen. Jag förstår att vi inte hunnit långt sedan förra gången, men här ligger nästa sak. Det vore svårt för mig att veta om den var värd att stanna för utan att först ha stannat.

Du ser dig omkring medan jag undersöker färdigt. Det går att göra olika saker även när vi står på samma ställe. Jag har nosen nära mossan och du lyfter ansiktet mot träden. När jag kommer tillbaka finns handen där igen. Jag vet inte vad du fick syn på, men du verkar inte ha haft särskilt tråkigt under tiden. Vi börjar gå och den här gången är det du som stannar först, för att titta på något mellan grenarna. Jag står kvar hos dig tills vi kan fortsätta båda två.

På vägen tillbaka känner jag igen svängarna. Jag tittar mot sidan där jag nyss hittade något och går sedan vidare utan att behöva undersöka lika länge. Du hinner öppna lite mer av vägen åt oss där en tunn kvist kommit tillbaka över stigen. Jag går förbi och väntar igen. Det verkar bli enklare när vi inte försöker få den andre att röra sig precis samtidigt hela tiden. Du får komma undan kvisten först. Sedan kan vi gå där det finns mer plats mellan träden.

När vi kommer ut på den bredare gångvägen hörs andra människor en bit bort. Jag stannar nära dig medan du ser efter hur vi ska fortsätta. Här kan vi gå sida vid sida igen, men jag håller mig kvar vid ditt ben en stund innan nosen får annat att göra. Du stryker mig lätt över sidan. Jag känner igen rörelsen från många promenader, fast just den här stigen var något vi behövde ta oss igenom lite försiktigare än den vanliga vägen mellan husen.

Jag vet inte om du tänker på grenen när vi går hemåt. Jag kommer nog mest ihåg handen som höll undan och att du fanns kvar när jag tittade tillbaka. Vi behövde hjälpa varandra på ganska olika sätt. Du gjorde en öppning där det var trångt. Jag stod stilla tills du hunnit igenom själv. Sedan fick vi fortsätta med allt det andra som fanns att upptäcka längs vägen. Det är en bra sak med att gå tillsammans med någon som ser efter var den andre faktiskt har sina fötter.