Svart hund på golvet vid matstolen
Du plockade undan festen. Jag letade efter platsen där du skulle sätta dig.
Det är färre stolar kvar runt bordet när jag kommer in. Du har burit bort några av dem och står nu med en hög i händerna som måste hållas ganska stilla. Jag går åt sidan så att du kommer förbi. Sedan tittar jag efter vart du tar vägen med alltihop. Det blir ett litet ljud inne i köket och du kommer tillbaka utan det du bar. Jag reser huvudet. Nu kanske du är färdig. Men du går fram till bordet igen och börjar med något annat.
Jag känner igen rummet, fast det sett annorlunda ut en stund. Det har varit fler skor i hallen och fler röster än det brukar vara när vi sitter här själva. Jag fick ligga där jag kunde vara med utan att någon behövde kliva över mig. Ibland kom en hand nära och ibland var det bäst att fortsätta vila medan människorna hade mycket att säga. Nu finns det mer plats på golvet igen. Jag går ett litet varv och undersöker det som blivit kvar av alla de nya lukterna.
Du viker ihop duken. Först tar du tag i ena kanten och sedan får hela den stora saken följa med upp från bordet. Jag stannar när den kommer ner nära min nos. Du väntar tills jag flyttat mig innan du fortsätter. Under finns samma bord som förut. Det är nästan märkligt att du behöver göra så mycket för att få fram något som redan står på sin vanliga plats. Jag ser på medan du viker en gång till och bär iväg det sista av tyget.
Den här gången följer jag efter till dörröppningen. Jag vill gärna veta om du tänker stanna någonstans, men du kommer förbi mig på väg tillbaka. Du stryker handen över min sida i farten. Jag blir stående och ser efter. Jag har ingenting emot att vi går åt olika håll en liten stund. Det vore bara ganska trevligt att veta var du ska slå dig ner när du är klar, så att jag kan välja en plats som inte blir ensam i fel rum.
Det har funnits mycket att hålla reda på medan bordet varit fullt. En stol som flyttades bakom mig, en människa som reste sig just när jag tänkte gå förbi och röster som ibland kom från flera håll samtidigt. Jag hade min plats och kunde dra mig undan när jag ville. Ändå märker jag skillnaden nu när rummet blivit tystare. Jag hör dina steg utan att först behöva hitta dem bland andras. När du går till köket vet jag vem som är på väg dit, även innan jag hunnit se dig.
Du stannar med ena handen på en stolsrygg och ser ut över bordet. Jag går fram. Nu har du inte fullt i händerna längre och det finns en stund som vi kan använda till något annat. Jag nosar mot fingrarna och får dem längs kinden. Du böjer dig lite utan att flytta stolen, och jag blir kvar nära ditt knä. Det är en mycket mindre hälsning än dem som hörts i hallen, men jag tycker att den fungerar bra. Du verkar också vilja stanna i den en liten stund.
Sedan skrattar du åt att jag följt med dig så många gånger. Det stämmer nog. Jag har hunnit ligga i dörröppningen, stå vid stolen och gå efter nästan till köket utan att vi kommit fram till någon särskilt lång vila. Nu flyttar du den sista stolen på plats och jag lämnar vägen fri. Jag har börjat känna igen hur du ser ut när det verkligen inte finns mer att bära just då. Händerna hänger annorlunda och du tittar inte längre över min rygg efter nästa sak som behöver flyttas.
Vi går till soffan. Du sätter dig först, vilket jag har väntat på ganska länge vid det här laget. Jag behöver inte komma upp. Det finns en bra plats nära dina fötter där jag kan lägga mig med huvudet vänt mot dig. Jag provar den och flyttar sedan ena tassen lite åt sidan. Du har slutat resa dig så fort jag börjar ordna mig. Det gör det betydligt lättare att komma fram till hur jag vill ligga. Till slut blir vi stilla båda två.
Du säger något om allt som ska hända framöver. Jag hör rösten och lyfter örat, men det verkar inte vara något vi ska göra precis nu. Du tar inte fram skorna och ingen leksak kommer fram mellan händerna. Då kan jag låta huvudet ligga kvar. Det kommer säkert fler saker att följa med på när du har bestämt vad som faktiskt ska göras. Just i dag tycker jag att det räcker långt med att bordet blivit tomt och du blivit någon som sitter ner igen.
Det finns en trötthet i dina rörelser som jag inte behöver ha någon särskild uppfattning om. Du kan få luta dig tillbaka utan att göra något roligt åt mig varje gång du ser ner. Jag har en plats, jag har varit ute med dig och jag kan höra var du är. Ibland vänder jag huvudet mot handen som hänger nära soffkanten. Då kommer den ner en kort stund och hittar samma ställe vid min kind. Sedan får vi båda fortsätta med att inte vara på väg någonstans.
När du till slut reser dig följer jag med blicken, men ligger kvar tills jag ser vart du tänker gå. Det blev bara ett kort varv och sedan sätter du dig igen. Där hade jag kunnat spara några steg tidigare, om jag vetat att vi skulle hamna här. Nu sträcker jag ut benen och låter nosen vila nära din sko. Festen verkar vara undanplockad för den här gången. Jag hittade det jag letade efter när du började flytta stolarna: en ledig stund där din hand kan nå mig utan att först behöva ställa ifrån sig något.