En svartvit hund och en person går på en snötäckt stig.
Citat och kloka ord

Vägen hem får ta tid

”Vägen hem får gärna ta lite längre tid när vi går den tillsammans.”

Du har vänt hemåt. Jag känner igen svängen vid björkarna och ljudet från vägen på andra sidan skogen. Snön är hård mitt på stigen, mjukare ute vid kanten. Där har något gått sedan vi var här sist. Jag sänker nosen och stannar.

Först fortsätter dina steg. Kopplet rätas ut, och jag lyfter huvudet. Du ser tillbaka på mig. Jag ser på dig och sedan ner på snön igen. Det är svårt att förklara hur mycket som finns kvar just där, på den lilla fläcken som du nästan redan gått förbi. Du tar ett steg tillbaka. Kopplet sjunker, och jag får böja mig ner igen.

Bakom mig hör jag hur du flyttar fötterna. Dina vantar gnider mot varandra. Jag drar in luften närmare marken och följer spåret en bit längs kanten, tills det försvinner bort mellan träden. Där får det fortsätta utan mig. Jag lyfter nosen en sista gång, vänder tillbaka till stigen och kommer upp vid din sida.

Du säger något om att jag känner varenda fläck här. Jag tittar upp på ljudet av din röst. För mig är det just därför jag vill stanna. Här brukar det lukta på ett sätt. I dag luktar det annorlunda. Jag har gått den här vägen så många gånger att tassarna hittar genom svängen, men nosen är sällan färdig när tassarna är det.

Jag behöver inte gå långt bort för att hitta något nytt. Det kan finnas precis där din stövel nyss stod. När du låter mig undersöka märker jag att vi fortfarande är ute tillsammans, även om du redan har börjat tänka på vägen hem. Jag är kvar på promenaden tills vi faktiskt kommit till dörren. Det finns en liten bit av den som fortfarande får vara vår.

Jag vet inte vad du har kvar att göra när vi kommer in. Jag ser om du går fortare, tittar tillbaka mot husen eller letar efter något i fickan. Ibland behöver vi fortsätta, och då hjälper du mig att lämna fläcken. I dag har du tid att stå kvar. Jag använder den en stund och kommer sedan med dig utan att du behöver dra mig därifrån.

Vi går vidare. Vid den smala passagen saktar du in, och då väntar jag på dig. Du sätter ner stöveln försiktigt på den blanka isen. Jag står stilla tills du är igenom. Sedan tar jag ett par snabba steg för att komma jämsides igen. Din vante snuddar vid mitt huvud när armen pendlar förbi.

Här blir det du som väljer den långsammare takten. Jag har redan hittat plats för tassarna på andra sidan och skulle kunna vilja fortsätta, men kopplet mellan oss berättar att vi inte är färdiga med passagen än. Jag vänder mig mot dig och väntar. När du kommer fram får vi börja gå från samma punkt igen, med lite bättre ordning på både dina fötter och mina.

Det finns promenader när jag knappt lyfter blicken mot dig. Jag har fullt upp med marken, vinden och något som prasslar där borta. Ändå hör jag dina steg hela tiden. När de stannar märker jag det. När de vänder gör jag en liten båge tillbaka. I dag stannar de vid trädet där stigen delar sig. Du tittar upp mellan grenarna. Jag följer din blick en stund, utan att hitta det du ser.

Sedan väntar vi visst på ingenting alls. Du står med ansiktet mot ljuset. Jag lutar ena skuldran mot ditt ben och får en hand över bröstet. Den stannar där en stund, varm genom pälsen. När du börjar gå följer jag med innan du hunnit säga mitt namn.

Jag tycker om den närheten. Ingen av oss behöver få den andra att göra något för att stunden ska bli bra. Jag får stå här med min sida mot dig och se ut över samma lilla bit av skogen. Det går att vara tillsammans även när jag inte nosar och du inte försöker komma någonstans. Sedan kan vi fortsätta när kroppen och stegen vill vidare igen.

Längre fram möter vi någon som går åt andra hållet. Du tar oss åt sidan och vi låter personen passera där stigen är bredare. Jag ser efter stegen en stund innan nosen hittar tillbaka till snön. Du väntar tills vi har plats att fortsätta. Den här vägen tillhör fler än oss, och ibland behöver vi sakta in för att kunna ta oss fram utan att trängas.

Nära husen känner jag lukten hemifrån. Jag ökar farten, för där väntar vatten och min plats i hallen. Du skrattar till när jag plötsligt har bråttom. Det har jag faktiskt. Att jag ville stanna vid björkarna betyder inte att jag tänker stå kvar där till kvällen.

Det finns mycket som är värt att komma hem till också. Golvet där jag kan lägga mig med hela kroppen på sidan. Ljudet när du tar av skorna och vi blir färdiga med det som behövde hållas reda på utomhus. Jag kan längta dit och ändå vilja ha de sista dofterna kvar på vägen. Det ena behöver inte radera det andra ur min lilla del av dagen.

Vid dörren får du leta efter nyckeln. Jag väntar igen, med nosen mot springan och en snöklump mellan tårna. Du ser att jag lyfter tassen och böjer dig ner innan du låser upp. Vanten hamnar under armen. Dina fingrar löser försiktigt upp klumpen, och jag lägger tassen i din bara hand tills du är klar. Sedan går vi in tillsammans.