En svart labrador ligger på ett trägolv och ser mot hallen medan en person sitter med en telefon.
Citat och kloka ord

Rösten i telefonen

Jag hörde någon jag tycker om. Därför gick jag till dörren.

Jag ligger på golvet när du börjar prata i telefonen. Först rör jag bara öronen. Sedan hörs något som får mig att lyfta huvudet. Den rösten känner jag. Jag reser mig och går ut i hallen, fast ingen har ringt på och du fortfarande sitter kvar i stolen. Vid dörren stannar jag och lyssnar igen. Det brukar vara härifrån den människan kommer in, med samma glada ljud redan innan jackan har hunnit av.

Du ser vart jag tog vägen och säger mitt namn. Jag tittar på dig, sedan på dörren. Du håller fram telefonen lite, och rösten hörs tydligare. Där är den ju. Jag går tillbaka över golvet och nosar mot din hand, men det finns ingen ärm att trycka nosen mot och ingen sko att undersöka. Bara den lilla saken du håller i. Jag tittar förbi den, som om resten av besöket skulle kunna finnas bakom stolen.

Jag brukar få gå fram i min egen takt när den här människan kommer. Först väskan, sedan handen, och därefter blir det ofta en stund på golvet. Ingen lyfter undan mitt huvud när jag vill komma närmare. Ibland har vi suttit så länge att jag hunnit somna med ryggen mot ett ben. När jag vaknat har benet varit kvar. Det finns människor som det är lätt att lägga sig till rätta hos.

Nu säger rösten mitt namn också. Svansen börjar röra sig innan jag har kommit på hur det här ska gå till. Jag tar ett par steg mot hallen igen. Du skrattar varmt, men du kallar inte tillbaka mig den här gången. Jag får stå där en stund och lyssna färdigt. Luften vid dörrspringan berättar inget nytt. Ingen står utanför. Ändå är jag inte riktigt beredd att gå och lägga mig som om jag inte hade hört någonting.

När du fortsätter prata hör jag hur din egen röst förändras. Du låter glad och lutar dig tillbaka i stolen. Jag sätter mig där jag kan se både dig och hallen. Det är en bra plats om något skulle hända. Därifrån ser jag också när din lediga hand kommer ner vid sidan av knät. Jag går fram och låter nosen vila mot fingrarna. Du stryker mig över kinden utan att sluta lyssna.

Jag förstår inte allt ni säger till varandra. Ni pratar länge utan att någon tar fram ett koppel eller öppnar ett skåp. Men jag hör pauserna, skratten och den där mjuka rösten som jag gärna vill ha närmare. Jag minns hur det känns när den följs av en hand på min sida. Det är nog därför jag blir kvar bredvid stolen, fast jag redan har upptäckt att telefonen inte kan ge mig det jag först gick och väntade på.

Till slut blir det tyst. Du lägger ifrån dig telefonen och tittar ordentligt på mig. Jag tittar tillbaka och rör svansen mot golvet. Nu har du båda händerna fria. Den ena hamnar där jag tycker om att bli kliad, och jag lutar mig närmare tills du flyttar lite på benet så att jag får plats. Dörren är fortfarande stängd. Men du har inte hunnit försvinna in i något annat.

Efter en stund lägger jag mig vid dina fötter. Jag behåller huvudet uppe ett tag till, med nosen åt hallen. Om det kommer ett besök vill jag märka det. Sedan sjunker hakan ner mot golvet och du låter handen följa med längs min rygg. Jag hörde någon jag tycker om i dag. Det fick mig att resa mig. Och när rösten tystnade fanns du här och såg varför jag hade gått till dörren.