Hundens nosdutt mot handen
”Du blev glad för en nosdutt. Det tänker jag prova igen.”
Handen är tom. Jag har undersökt den ordentligt och tycker att den saken är avgjord. Ändå håller du kvar den framför mig, öppen och alldeles stilla. Du har satt dig på mattan med de små bitarna i den andra handen. Jag tittar dit. Du tittar på mig. Vi verkar vara på väg att göra något tillsammans, men jag är ännu inte säker på vilken av dina händer som bäst kan förklara vad det är.
Jag kommer närmare för att nosa en gång till. Då nuddar nosen din handflata. Du säger genast det där korta glada ordet och ger mig en bit från andra handen. Jag tuggar och ser upp. Det var ett överraskande litet arbete för en så vänlig reaktion. Jag hade hunnit fundera på om du ville att jag skulle sitta, lägga mig eller kanske visa tassen. Nu verkar det som att jag redan hade gjort det viktiga innan jag ens hade kommit fram till ett förslag.
Du tar undan handen och visar den sedan igen. Den kommer tillbaka på ungefär samma plats, nära min nos och utan att röra sig mot ansiktet. Jag går fram. Dutt. Där kom det glada ordet igen, följt av något gott. Nu börjar jag få en uppfattning om vad du har blivit så intresserad av. Det är själva mötet mellan nosen och handen som du väntar på. Resten av mig får bara följa med och hålla balansen medan vi ordnar det.
Nästa gång blir jag ivrig och nosar också på fingrarna. Du väntar lugnt. Jag undersöker handflatan, hittar mitten och känner den lilla beröringen igen. Då händer det som jag har börjat känna igen. Du behöver inte prata länge medan jag arbetar. Det är lättare när det glada kommer precis där jag gör något, medan jag fortfarande vet vilken rörelse jag nyss hade i kroppen. Jag kan ta med mig den till nästa försök utan att börja gissa mellan allt annat jag kan.
Efter några gånger råkar du hålla handen högre. Jag lyfter huvudet, sträcker på halsen och börjar flytta vikten mot bakbenen. Du ser det innan det blir något hopp. Handen kommer ner igen och jag kan stå kvar med tassarna på mattan. Det känns bättre. Jag hade gärna kommit åt den där uppe också, men nu kan vi fortsätta med det vi nyss höll på med. Du skrattar åt din egen hand och låter den hitta tillbaka till en höjd som passar oss båda.
Sedan flyttar du handen en liten bit åt sidan. Jag ser förflyttningen och går efter med nosen. Resten av kroppen hamnar också lite annorlunda. Du har fått mig att byta plats utan att lägga en hand över ryggen eller dra mig i halsbandet. Jag märker mest att jag kan nå samma trevliga sak från ett annat håll. Du ser så nöjd ut att jag vrider huvudet för att kontrollera om det finns något mer jag missat. Nej, tydligen var även den här lilla rörelsen värd att bli glad åt.
Vi slutar efter en kort stund. Jag hade kunnat tänka mig att fortsätta med innehållet i godishanden, men du lägger undan bitarna och reser dig långsamt. Jag följer inte efter din hand genom hela rummet. Den har fått annat att göra nu. Jag går till vattnet och kommer sedan tillbaka till mattan där du satt. Där nosar jag en gång till, mest för att arbetet med händerna inte har berättat riktigt allt om vad som kan ha hamnat på golvet under tiden.
En annan dag provar vi igen. Jag känner igen den öppna handen och går fram innan du hunnit börja förklara. Du sätter ett litet ord till den rörelse vi redan har fått ordning på. Jag lyssnar, nuddar och ser upp när du svarar. Det är trevligt att komma tillbaka till en uppgift som har en bekant början. Jag behöver inte bli överraskad av vad du plötsligt vill med min kropp. Jag kan göra något själv och märka att du har förstått mitt svar.
Så småningom visar du handen när vi ska flytta oss lite i hallen. En väska står där du behöver gå. Jag går fram med nosen och hamnar bredvid dig i stället för mitt framför dörren. Du får plats att öppna och jag får veta vart jag ska. Det blir mindre trassel än när du böjer dig över mig och försöker flytta både hund, väska och dina egna ben samtidigt. Vi har hittat en liten rörelse som båda kan vara med i utan att någon behöver skynda.
Ute i trädgården är handen samma hand, men där finns mycket mer som vill bli undersökt. Jag hör en fågel i häcken och vrider huvudet. Du blir inte stående med handen framför mig och upprepar dig tills vi båda tröttnat. Du tar en paus. När jag kommer tillbaka håller du den nära och gör det lätt igen. Jag nuddar, du blir glad och sedan får jag fortsätta nosa. Det blev lättare när vi gjorde uppgiften enkel igen, här ute där så mycket annat lockade.
När vi går in står du och ser på handflatan en stund. Jag vet inte om du hade föreställt dig att något så litet kunde användas på så många platser. Jag har mest lagt märke till att den har blivit rolig att söka upp när du visar den. Du kan be mig om en rörelse, och jag kan svara med nosen. Det är ett ganska bra samtal för två som annars ägnar mycket tid åt att försöka förstå varandras fötter, händer och långa meningar. Jag kommer gärna fram nästa gång också. Du såg så glad ut när jag träffade rätt.