En brunvit hund sitter på hallmattan och ser upp mot en vuxen som står med en krycka vid sidan.
Citat och kloka ord

Hunden och kryckorna i hallen

”Jag känner igen dig, fast stegen låter annorlunda.”

Först hör jag dörren. Sedan hör jag något som inte brukar följa med dina skor. Två hårda ljud mot golvet, en paus och så dina steg, långsammare än jag väntat mig. Jag går ut i hallen med svansen i full gång. Där står du med en krycka på varje sida och försöker få plats med allt genom öppningen. Jag har just bestämt mig för en ordentlig hälsning när den andra personen vid dörren visar mig en bit åt sidan.

Jag blir kvar på mattan och tittar. Du säger mitt namn med samma röst som innan du gick. Det gör mig glad, men benen verkar ha fått en ny ordning som jag inte riktigt hinner följa. Jag vill komma nära. Samtidigt rör sig de långa sakerna på ett sätt som jag behöver se färdigt. Du stannar tills jag står stilla och sedan går ni vidare in i rummet. Jag följer efter på lite avstånd, med huvudet vänt mot ljuden från golvet.

När du har satt dig i fåtöljen blir det lättare. Kryckorna ställs undan så att de står stadigt och inte ligger över min väg. Dina händer kommer ner från handtagen och hittar tillbaka till platser jag känner igen. Jag får gå fram från sidan och nosa på tröjärmen. Där är du ju. Jag lutar mig försiktigt mot ditt knä och du stryker mig över bröstet. Det är skönt att få hälsa där vi båda har hunnit komma i ordning, i stället för mitt i dörren där allt behövde flytta sig samtidigt.

Du luktar fortfarande av det som finns utanför, så jag blir kvar en stund och undersöker. Den andra personen ställer vatten i min skål och flyttar väskan från hallen. Jag ser efter vad som händer och kommer sedan tillbaka till din hand. Jag hade många förslag på vad vi kunde göra när du kom hem. Nu verkar det trevligaste vara att du faktiskt sitter stilla. Det brukar krävas betydligt mer arbete från min sida för att ordna en så lång stund med dig på samma plats.

Efter en stund behöver du resa dig. Jag står genast upp, för det är ju så vi brukar börja. Men nu behöver dina fötter mer plats än jag hade tänkt mig. Du säger mitt namn och visar mig åt mattans andra kant. Jag följer handen. Därifrån kan jag se när du får tag i kryckorna utan att någon behöver trampa runt mig. Det tar längre tid än vanligt. Jag tycker om att du visar vart jag ska medan jag fortfarande kan hjälpa till genom att bara flytta på mig.

Vi tar oss genom rummet med olika sorters steg. Du räknar säkert ut var varje krycka ska stå. Jag försöker hålla reda på var jag själv kan gå utan att hamna framför nästa rörelse. Den andra personen går bredvid en stund och ser till att vägen är fri. Jag får följa med bakom, och när du stannar kan jag också stanna. Det är en ovanlig liten färd för oss att göra mellan fåtöljen och köket. Jag hade aldrig tidigare lagt märke till hur många saker som kunde finnas längs den vägen.

Sedan är det dags för min promenad. Det är den andra personen som tar kopplet. Jag går fram till kroken, blir ivrig och ser sedan efter dig. Du sitter kvar. Jag kommer tillbaka ett par steg som om du kanske missat att vi är på väg. Du kliar mig kort och låter mig sedan gå till dörren igen. Jag får komma ut och göra det jag behöver, även om vår vanliga lilla samling i hallen ser annorlunda ut. Det är bra att någon har tänkt på den delen också.

Ute är det juni och häcken har hunnit bli mycket mer intressant än den såg ut genom rutan. Jag nosar mig fram längs kanten och stannar vid mina vanliga ställen. Min promenadkamrat väntar tills jag är färdig. Jag behöver inte gå fort bara för att det blev en annan hand runt kopplet. När vi vänder hem känner jag igen fönstret och får lite mer bråttom. Du finns där inne, och jag har ännu inte kontrollerat om du tänkt fortsätta sitta så länge att jag kan lägga mig intill.

Det har du. Jag går fram och får nosa på handen innan jag lägger mig på mattan nära fåtöljen. Jag väljer platsen vid sidan, där du har visat att jag inte är i vägen när du behöver upp. Du ser vart jag hamnar och ler. Efter en stund låter du ena handen vila över min rygg. Jag somnar nästan, vaknar när du flyttar armen och upptäcker att jag inte behöver resa mig. Du skulle bara nå koppen. Allt som rör sig i rummet har inte blivit ett nytt uppdrag att följa med på.

Framåt kvällen gör du ett försök att kasta min mjuka leksak från stolen. Den kommer ungefär lika långt som din ena fot. Jag går dit och tar den med all den högtidlighet ett sådant kast förtjänar. Du börjar skratta. Där känner jag igen dig ännu tydligare. Jag bär leksaken tillbaka och stannar med den mellan tassarna i stället för att trycka den mot benet. Du får gärna vara med i leken på det sätt som fungerar just nu. Jag har ändå alltid tyckt att den bästa delen är när du ser att jag kommer tillbaka.

När det blir stilla igen lägger jag mig nära, men lämnar platsen framför dina fötter fri. Kryckorna står där du kan nå dem och jag kan se när du behöver dem. Dina steg låter annorlunda i dag. Vi har fått vänta lite mer och tänka efter på vägar som vi annars bara går. Men handen på min sida är din, rösten är din och du skrattade åt min leksak alldeles nyss. Jag kan lära mig den nya takten med dig. Vi behöver inte göra allt precis som förut för att fortfarande känna igen varandra.