Vi övar hakstöd på vardagsrumsgolvet
”Du lät mig lyfta hakan. Då ville jag lägga den i din hand igen.”
Du sitter på vardagsrumsgolvet med ena handen öppen framför mig. Jag nosar på den för att ta reda på om där finns något gott. Det gör det inte just nu. Godiset finns i den andra handen, som du håller så att jag kan följa det med blicken. Jag kommer lite närmare och råkar sänka hakan mot din handflata. Du berättar genast att det blev rätt och ger mig en liten bit. Sedan får jag lyfta huvudet och tugga färdigt. Det var en trevlig början på något jag ännu inte riktigt vet vad det ska bli.
När du visar handen igen går jag fram för att undersöka den en gång till. Den ligger stilla på en höjd där jag kan ha huvudet bekvämt. Jag behöver varken sträcka mig uppåt eller böja nacken långt ner. Min haka får kontakt med handflatan och belöningen kommer. Du har inte slutit fingrarna om nosen. Jag känner handen under mig, men kan flytta huvudet när jag vill. Det gör skillnad för hur jag närmar mig nästa gång du erbjuder samma plats.
Vi har tränat på att nosa mot en hand förut. Då var det en snabb liten beröring som fick dig att bli glad. Här letar vi efter något annat. Nu är det undersidan av hakan som ska möta din handflata. Jag börjar långsamt upptäcka skillnaden när du belönar just den kontakten. Det är bra att du inte räknar med att jag förstår hela saken bara för att du visar en hand igen. Du kan ha mycket noggranna planer för den som jag inte har fått del av ännu.
Du har ordnat så att vi båda får plats på mattan. Jag står med tassarna stadigt och du har hittat ett sätt att sitta som gör att armen kan vila bekvämt. Det märks. Handen flyttar sig inte hit och dit medan jag försöker hitta den. Du behöver inte sträcka dig efter mig och jag behöver inte följa efter dig med huvudet. Vi kan ägna oss åt den lilla kontakten mellan haka och hand utan att först behöva lösa en hel flyttning av kroppar över vardagsrumsgolvet.
I början är stunden mycket kort. Jag hinner lägga ner hakan, få ditt välbekanta besked och ta emot godiset. Sedan släpper du mig vidare. När jag själv söker mig tillbaka provar vi igen. Jag behöver få upptäcka att din hand är en plats som går att komma till och lämna. Den tanken blir mycket lättare att förstå när du faktiskt låter det hända. Jag har hunnit gå ett par steg åt sidan och kan ändå vända tillbaka till samma vänliga erbjudande.
En stol skrapar någonstans utanför det öppna fönstret. Jag lyfter huvudet för att lyssna. Din hand följer inte efter. Du väntar medan jag försöker avgöra om ljudet behöver mer uppmärksamhet. Det gjorde det tydligen inte, för snart hörs inget särskilt därifrån. När jag ser tillbaka på dig har du fortfarande samma lugna ansikte. Vi kan börja med en lätt liten stund igen. Jag behöver inte först hitta ett sätt att bli fri från något som fortsatte när jag slutade vara med.
Du vill kanske kunna hjälpa mig att vara stilla en stund när du behöver titta närmare på något. Jag kan förstå att det finns sådana tillfällen. Men just nu övar vi hemma, och handen behöver få bli välbekant för sig. Du passar inte genast på med flera nya saker bara för att jag råkar stå stilla. Det uppskattar jag. Vi har hittat något som jag vill prova igen, och det får vara värt en hel del även innan det går att använda till allt du tänkt dig.
Efter några korta försök får vi paus. Du lägger händerna i knät och jag går till min filt. Jag dricker lite vatten på vägen och kommer sedan tillbaka med betydligt mindre brådska i stegen. Du behöver inte locka mig kvar med godis när jag har fått annat att tänka på. Vi kan vara i samma rum ändå. Det är skönt att din hand kan vara en vanlig hand också, en som ligger i knät eller stryker mig vänligt på sidan när jag vill komma nära.
En annan dag kanske jag lägger hakan där lite längre. Vi behöver inte bestämma redan nu hur länge det ska bli. Du kan lägga märke till den lilla stunden jag klarar bekvämt och fortsätta därifrån. Om något blir svårt vill jag att du ser det medan det fortfarande är lätt att ta paus. Jag kan behöva hjälp att förstå en övning, men också tid att känna efter var jag vill ha din hand. De sakerna går att lyssna efter under samma korta träningsstund.
Det fina med den här platsen är att du finns så nära utan att jag har blivit fast. Jag kan känna värmen från handflatan och se ditt ansikte ovanför den. När jag lyfter huvudet tar du emot det beskedet. När jag kommer tillbaka har du inte blivit otålig på mig under tiden. Jag börjar känna igen hur det går till mellan oss. Det gör mig nyfiken på att försöka mer, och kanske är just den nyfikenheten något av det viktigaste vi får med oss från mattan i dag.
Till slut plockar du undan godiset och sträcker på benen. Jag står kvar en liten stund och ser på din tomma hand. Sedan följer jag med när du går genom rummet. Vi hann inte med något som skulle se särskilt storslaget ut på bild. En haka låg i en handflata några korta stunder. Jag lyfte huvudet flera gånger och kom tillbaka. Men du lät mig vara med i det som hände, också när jag behövde avbryta. Det är en bra sak att få lära känna hos en människa man lever nära.