Vem får plats i sängen?
I hundens ögon finns det bara ett problem med sängen. Människan tror också att han ska sova i den.
Du har bäddat. Överkastet ligger slätt och kuddarna står där du vill ha dem. Jag tittar på den stora ytan och tycker att det ser lovande ut. Du tycker tydligen också det, för du drar undan överkastet på ena sidan och börjar göra dig i ordning. Vi verkar ha fått samma tanke. Frågan är bara om du har räknat med att jag också behöver någonstans att lägga huvudet.
Det finns en hel del plats i början. Du ligger på din sida och jag har lagt mig en bit ned. Ingen behöver flytta på något, och det ser nästan ut som om vi har planerat detta tillsammans. Sedan sträcker du ut benen. Då upptäcker vi att den plats som nyss såg ledig ut redan innehåller mig. Du drar tillbaka foten och jag lyfter huvudet för att se vad som händer.
Jag har inte blivit större sedan jag lade mig. Däremot har jag hittat ett sätt att vila som kräver lite mer utrymme än det där prydliga sättet du kanske hade föreställt dig. Ett bakben får ligga åt sidan, frambenen behöver sträckas och huvudet hamnar bättre om jag vrider kroppen en aning. Du ser på mig och drar ett djupt andetag. Jag vet inte riktigt vad det betyder för fördelningen av sängen.
När du säger mitt namn tittar jag upp. Du klappar på en annan del av bädden och jag reser mig för att följa din hand. Där går det också att ligga. Jag vänder mig om, sätter ned tassarna och provar på nytt. Nu ser du nöjdare ut. Du drar täcket till rätta och vi får börja om från början, fast med en lite tydligare uppfattning om var vi hade tänkt ha varandra.
Det är inte bara mjukheten jag tycker om här. Det finns andra mjuka platser, och somliga av dem är mina alldeles egna. Här hör jag dig nära. När du rör armen vet jag var du är utan att behöva resa mig. Om du vänder huvudet kan jag möta din blick ett ögonblick. Jag har inte någon brådska att hitta på något mer när jag väl har lagt mig till rätta bredvid dig.
Du är annorlunda när du ska vila. Under dagen står du ofta upp igen nästan genast efter att du har satt dig. Det finns något i ett annat rum, en sak som ska hämtas eller ett ljud som du vill undersöka. Jag hinner ibland bara lägga ned hakan innan du är på väg. Nu ligger du kvar. Jag får tid att släppa dig med blicken utan att samtidigt förbereda mig på att följa efter.
Ibland lägger du handen mot min sida. Jag ligger kvar och du stryker mig en liten stund. Sedan slutar handen röra sig, och det går lika bra det. Jag behöver inte att du håller på med mig hela tiden för att det ska vara trevligt att ligga nära. Du kan vila med din hand där, och jag kan känna att du finns kvar utan att något nytt måste börja mellan oss.
Kudden blir däremot lätt en fråga. Du har den på ett ställe som ser behagligt ut, och om jag lägger huvudet vid kanten hamnar vi ganska nära varandra. Du brukar flytta den lite då. Jag följer med blicken och väntar tills du är färdig. Det är märkligt hur mycket arbete du kan lägga på något som jag mest tänkte skulle vara skönt att vila hakan på. Till sist brukar vi ändå hitta någonstans där båda får plats.
Det händer att du vill ha mer utrymme än jag först har lämnat. Då får jag flytta på mig. Jag behöver inte få ligga precis var jag vill för att få vara med dig. Det går att komma nära utan att lägga hela kroppen där du hade tänkt ha dina ben. Om du hjälper mig att förstå var jag kan ligga slipper vi båda hålla på och försöka lösa samma sak om och om igen.
Och ibland vill jag själv ha en annan plats. Jag reser mig, går ned från sängen och lägger mig i min egen bädd. Du kan titta efter mig utan att jag behöver komma tillbaka för det. Här kan jag sträcka ut mig på mitt sätt, och jag hör fortfarande dina rörelser. Det är ganska trevligt att kunna välja var jag vill vila, även när jag alldeles nyss tyckte att platsen bredvid dig var den bästa.
Du behöver inte locka tillbaka mig då. Vi har inte blivit osams om sängen. Jag ligger bara någon annanstans. Det kan vara samma sak för dig när du vill vända dig åt andra hållet eller dra undan armen en stund. Vi behöver få ändra oss lite utan att närheten försvinner. Jag kan vara nöjd i min bädd och ändå gärna komma fram till dig när du vaknar och säger mitt namn igen.
Det är nog lätt att se mig där jag breder ut mig och tänka att jag tycker att allting är mitt. Jag kan förstå hur det ser ut när du har hamnat långt ute vid kanten. Men när jag har flyttat på mig och du äntligen kan lägga dig bekvämt är jag fortfarande lika glad att få vara där. Jag behöver inte vinna över dig för att kunna somna. Jag behöver bara hitta en plats som fungerar.
På morgonen är det du som börjar röra dig först ibland. Jag öppnar ögonen men ligger kvar en liten stund. Du säger något med din nyvakna röst, och jag lyfter huvudet mot dig. Nu har vi annat att göra än att fundera på kuddar och täckeskanter. När du sätter ned fötterna på golvet vill jag följa med. Sängen kan faktiskt få stå tom medan vi går ut och börjar dagen tillsammans.
Fast när du sedan går tillbaka för att bädda kan jag gärna följa efter och titta. Det är samma stora yta igen, samma kuddar som hamnar på sina platser. Du slätar till och betraktar resultatet. Jag står bredvid och väntar tills du är färdig. Kanske har du tänkt vila en stund senare. I så fall kan vi väl komma ihåg att lämna plats för varandra redan från början den här gången.