Lydnad 2027: händerna och rutan
På avstånd kan en liten handrörelse bära ett stort besked. Hunden är ute vid rutan, föraren står kvar och ska hjälpa den att förstå om den ska ändra riktning, stanna eller lägga sig. Inför 2027 förtydligas handtecknen i lydnadens rutmoment i klass 1 och klass 2. En hand får användas för omdirigering till rutan. Vid kommandona stanna och ligg får en eller två händer användas. Det är signalens uppgift som avgör vilken möjlighet föraren har.
Skillnaden är lätt att missa om ändringen bara beskrivs som att två händer blivit tillåtna. Den gäller inte all dirigering. Ska hunden omdirigeras mot rutan är det fortfarande en hand. Stoppet och läggandet har den andra möjligheten. De tillåtna handtecknen kompletterar muntliga kommandon och ska för högsta betyg vara korta och samtidiga med orden. Föraren behöver därför veta vilken del av beskedet händerna faktiskt används till, i stället för att improvisera större rörelser när hunden är långt bort.
En tydlig signal behöver en tydlig uppgift
I båda klasserna väljer föraren före starten mellan att först ställa hunden i rutan och därefter lägga den, eller att lägga direkt. Ett valt stående ska vara tydligt och stabilt innan liggkommandot kommer. Två tätt staplade ord ersätter inte den positionen. För hunden behöver det första beskedet få en egen innebörd. Föraren behöver samtidigt se skillnaden mellan att hunden verkligen har stannat och att den bara är på väg genom en rörelse när nästa signal redan ges.
Klass 1 har femton meter till rutan. När hunden ligger går föraren på anvisning fram och ställer sig bredvid, och efter nästa anvisning kommenderas utgångsposition. Klass 2 har cirka tjugotre meter och en annan fortsättning: föraren går ett anvisat mönster nära rutan och kallar sedan in under fortsatt marsch. Samma slags handsignal förekommer alltså i två uppgifter som slutar olika. Hundens kvarstannande behöver hålla tills den aktuella klassens nästa besked kommer.
Hela hundens kropp ska vara inne i rutan, med undantag för svansen. Den kan inte räknas som korrekt placerad enbart för att huvudet och större delen av kroppen hamnat innanför. Samtidigt ger en ingång från sidan eller bakifrån ett annat slags fel än att lägga sig utanför: där anges en halv till en betygsenhets avdrag. Föraren behöver kunna urskilja om problemet låg i vägen, slutpositionen eller förståelsen av signalen. De kräver olika eftertanke.
Händerna får tala, fötterna ska stå kvar
En tillåten handrörelse ger inte rätt att följa med ett steg när kommandot ges. Steg i någon riktning samtidigt med kommandot underkänner momentet. Att visa eller rikta in hunden mot rutan före starten är också underkännande. Det är en konkret gräns mellan den tillåtna signalen och en extra hjälp. När föraren känner ett starkt behov att flytta hela kroppen behöver den impulsen hanteras innan det blir tävlingsdag.
Även tidpunkten för hundens positionsbyte spelar roll. I klass 1 ger ändrad position innan föraren kommit fram högst sex. I klass 2 underkänns momentet om hunden sätter eller ställer sig före förarens andra vändning; efter den vändningen men före inkallningen är taket sju. Hunden kan alltså inte själv bestämma att förarens närmande betyder att uppgiften är färdig. Människans rörelser blir en del av det sammanhang hunden måste kunna arbeta kvar i.
Förtydligandet om händerna kan göra signaleringen lättare att planera, men ersätter inte en begriplig gemensam uppgift. Föraren behöver kunna ge ett bestämt besked, se svaret och låta hunden utföra det utan att lägga till en hel kroppsrörelse. När den kommunikationen håller över femton eller tjugotre meter finns något fint i det ganska enkla: en människa står kvar, en hund förstår, och avståndet behöver inte fyllas av allt fler hjälper.