En svart och grå långhårig hund går intill en kvinna med röd jacka och grå väst på en gräsplan.
Tänkvärda hundnytt

Lydnad 2027: nosarbetet i vittringsprovet

Sex nästan likadana träpinnar ligger på marken. Föraren vet att en av dem bär den egna vittringen, men kan inte hjälpa hunden att välja när nosarbetet väl pågår. Då kan några sekunders kontroll kännas ovanligt långa. Inför 2027 nyanseras beskrivningen av klass 2:s vittringsprov: en kort dubbelkontroll behöver inte sänka betyget om hunden arbetar systematiskt och effektivt. Det är en ändring som hjälper människan att se skillnad mellan ett noggrant sökande och ett arbete som faktiskt har tappat sin riktning.

Uppgiften är fortfarande att hitta förarens pinne och apportera den. Vid starten håller föraren det märkta föremålet i handen omkring tio sekunder. Hunden får inte lukta på eller röra pinnen då. Funktionären lägger sedan ut den utan egen beröring tillsammans med fem andra som hanteras med handen. Varje ekipage får sex nya pinnar. Skillnaderna i hanteringen förklarar varför föraren måste följa förberedelsen: hundens uppgift där ute bygger på den doftinformation som faktiskt har lämnats.

En nos behöver få undersöka

Hunden får lukta och vidröra föremålen lätt under sökandet. Det är något annat än att knuffa, flytta eller peta på dem. Den nya texten anger en halv till en betygsenhets avdrag för sådan förflyttning eller petande. Föraren behöver således titta på vad kontakten innebär. Att hundens nos kommer mycket nära träet är inte i sig samma händelse som att pinnarna börjar flyttas runt på marken.

Även en kort återkontroll måste ses i sitt sammanhang. Regeln säger inte att hunden alltid bör undersöka allt två gånger eller att en viss extra runda är det korrekta mönstret. Den säger att en kort dubbelkontroll inte nödvändigtvis sänker betyget när arbetet är systematiskt och effektivt. Upprepade försäkringar kan däremot ge avdrag. Skillnaden ligger i arbetets kvalitet, inte i ett krav att hunden alltid måste fatta sitt beslut vid första noskontakten.

Hunden får arbeta omkring trettio sekunder från sökkommandot om arbetet är aktivt och målinriktat. Föraren behöver därför kunna ge hunden utrymme utan att tolka varje liten paus som ett misslyckande. Samtidigt är tiden ingen garanti för att ett passivt eller uppgivet letande ska få fortsätta hur länge som helst. Det är hundens verkliga arbete som behöver följas, och där har människans förväntningar inte alltid samma takt som nosen.

Att lyfta är ett annat beslut än att lukta

Tar hunden upp fel pinne en gång men sedan apporterar den rätta är betygstaket sju. Två upptag av fel pinne underkänner momentet. Den skillnaden ska inte blandas ihop med lätt beröring i undersökningen. Ett upptag visar att hunden har börjat genomföra ett val. Därför berättar det något annat än att den kontrollerat två dofter nära varandra och sedan valt rätt utan att ta upp den första pinnen.

Föraren får inte ge kommandon medan hunden är vid pinnarna. Det innebär att människans önskan att rädda situationen måste få stanna hos människan. Ett nytt ord om vilken pinne som borde väljas underkänner uppgiften. När hunden väl har hittat rätt återstår dessutom apporteringen och avlämningen. Ett bra doftval är en viktig framgång, men hela momentet omfattar också vägen tillbaka med föremålet.

Den nya skrivningen ändrar inte hundens nos eller gör alla tveksamheter till godtagbar noggrannhet. Den ger en mer precis beskrivning av vad bedömningen ska kunna rymma. Föraren får anledning att fråga vad hunden gjorde, i stället för att enbart räkna hur snabbt föremålet kom upp. En genomtänkt kontroll kan vara en del av ett bra arbete. Det är en värdefull skillnad i en gren där människan måste stå kvar och lita på ett sinne hon själv inte kan använda på samma sätt.