• Skiss över en ljudfigurants triangelformade väg med cirka trettio meter långa sidor intill patrullstigen.
    Tänkvärda hundnytt

    Bruks 2027: ljud, vind och materiellega

    Föraren ser skog, ris och en stig att följa. Hunden kan samtidigt ha fått vittring av något som människan ännu inte har en aning om. I patrullens ljud- och vindarbete är den skillnaden själva förutsättningen för samarbetet. Från den 1 januari 2027 får uppgiften ett nytt inslag: en av de två vindfiguranterna ersätts av en materiellega. Där ligger ingen person och väntar. Det är materiel, ungefär stor som en ryggsäck, med tydlig människovittring som hunden ska kunna uppmärksamma.

    Förändringen betyder att samma slags upptäckt kan leda till två olika mål ute i terrängen. Hunden arbetar med vittringen; föraren behöver kunna avläsa dess riktning även när fyndet inte består av en människa. Materiellegan är en avsiktligt förberedd del av provet. Den ska inte förväxlas med en valfri väska längs en promenadstig eller beskrivas som om varje kvarglömt föremål nu vore en tävlingsuppgift.

    Hunden visar det som människan inte ser

    I lägre klass placeras vindfiguranten cirka fyrtio till femtio meter från patrullsträckan och materiellegan tjugo till tjugofem meter bort. Högre och elit har längre avstånd enligt sina klassbeskrivningar. Materiel och figurant ligger på motsatta sidor och är väl förskjutna längs sträckan. Hundarna ska möta samma placeringar. Det ger sammanhang åt den nya uppgiften: materiellegan ligger närmare, men kräver fortfarande att hundens signal blir begriplig för föraren och synlig för domaren.

    För högsta betyg ska riktningen tydligt kunna avläsas i hundens kroppshållning. Att hunden sätter sig eller strävar ut mot vittringen bedöms likvärdigt. Det finns alltså inte ett enda kroppsläge som automatiskt gör en markering finare än en annan. Föraren måste se vad den egna hunden faktiskt visar. Om vindförhållandena leder till markering av både figurant och materiellega grundas vindbetyget på den bästa markeringen. Att hunden uppfattar båda är inte i sig ett fel.

    Vid ljud- och vindmarkering ska föraren gå ned i låg ställning och med handen visa riktning och vilken sorts markering hunden gör. Minst ett knä ska vara i marken, alternativt sitter föraren. Uteblir den låga ställningen underkänns markeringarna. Det är en viktig ansvarsfördelning: hunden kan ha upptäckt rätt, men människans sätt att redovisa upptäckten ingår också i provet. Det vore orättvist att beskriva hela misslyckandet som att hunden inte kunde sin uppgift.

    Mer tid kräver fortfarande eftertanke

    Patrulleringstiden ökar med tre minuter i alla klasser: till tjugoen minuter i lägre, tjugofyra i högre och tjugosju i elit. Sträckorna är fortfarande cirka sexhundra, sjuhundra och åttahundra meter. Den extra tiden ger större utrymme inom provets ram, men klockan stannar inte för de ordinarie markeringarna. Föraren måste fördela tiden mellan förflyttning, halter och det som hunden upptäcker. Mer brådska gör inte nödvändigtvis mer information synlig.

    Ljudfiguranten rör sig i en triangel. För högsta betyg ska hunden börja markera före första vinkeln och följa rörelsen tills personen åter når utgångspunkten. Samma person kan under andra förutsättningar även ge underlag för en vindmarkering. Reglerna medger uttryckligen båda bedömningarna om hunden först vindmarkerar en stillastående ljudfigurant och senare ljudmarkerar rörelsen. Hundens sinnesintryck håller sig förstås inte prydligt innanför människans momentrubriker.

    Föraren behöver därför kunna stanna upp utan att fastna och fortsätta utan att dra hunden förbi viktig information. Den nya materiellegan gör den avvägningen mer påtaglig. Det finns inte alltid en synlig person som i efterhand bekräftar det hunden reagerade på. Ett väl genomfört patrullarbete bygger på att människan tar hundens signaler på allvar och samtidigt redovisar dem korrekt. Där möts regelkunskap och tillit, i något så vardagligt som att faktiskt hinna lyssna.

  • En hund med tjänstetecken springer över en fallen stam i skogen
    Tänkvärda hundnytt

    Bruks 2027: kortare rapportsträckor

    En rapporthund försvinner mellan träden på väg till sin andra förare. Den människa som nyss skickade hunden kan inte följa med och reda ut varje tvekan längs vägen. Just där finns något av grenens särskilda nerv: hunden arbetar självständigt, men uppgiften håller ihop två människor. Från den 1 januari 2027 blir rapportsträckorna i lägre, högre och elitklass kortare. Det förändrar arbetets omfattning, samtidigt som de nya tidsgränserna gör att föraren behöver tänka om kring vad ett resultat faktiskt säger.

    I lägre klass minskar den sammanlagda löpsträckan från cirka 2 600 till 1 800 meter. Högre klass går från 4 100 till 2 900 meter och elitklass från 6 700 till 4 500 meter. Förändringen ligger i sträckorna mellan stationerna och deras förlängningar. Lägreklasshunden springer först omkring 700 meter från B till A och sedan cirka 1 100 meter från A till C. Den andra föraren har då gått vidare från B. Hunden återvänder alltså till en människa vars station har flyttats.

    Kortare väg, men också kortare maxtid

    För hunden betyder förändringen mindre sammanlagd löpsträcka inom provet. Därifrån går det däremot inte att dra slutsatsen att varje start blir lätt eller att varje individ belastas på samma sätt. Terräng, väder, kondition och hur hunden hanterar stationsarbetet spelar fortfarande roll. Maxtiden sänks samtidigt från 18 till 13 minuter i lägre, från 24 till 17 i högre och från 36 till 27 i elitklass. Det är de sammanräknade rapporttiderna som avses, inte hela dagen med utmarsch och väntan.

    Den skillnaden är viktig när man försöker förstå hundens uthållighet. Reglerna ger fortfarande hunden möjlighet till minst femton minuters vila på station före nästa sändande. En hund som just har kommit fram ska därför inte bedömas av föraren som om uppgiften bara bestod i att omedelbart vända och springa igen. Att kunna landa på stationen, tas emot under kontroll och vänta på nästa tillåtna start hör till rapportarbetets helhet. Även människor behöver klara den väntan utan att göra den mer laddad än nödvändigt.

    Stoppuret ger ett tak, inte hela omdömet

    Tidsbedömningen utgår från skillnaden mot snabbaste hund, med särskilda jämförelsetider när även den hunden är långsammare än gränsen. De nya jämförelsetiderna är åtta minuter i lägre, tio i högre och sexton i elitklass. Lägre, högre och elit får dessutom samma tidsdifferenstabell. En skillnad upp till en minut och trettio sekunder medger högsta betyg tio. Nästa intervall, till tre minuter, ger högst nio och en halv.

    Tänk ett lägreklassexempel där snabbaste hunden har sju minuter och en annan åtta minuter och fyrtio sekunder. Skillnaden blir en minut och fyrtio sekunder. Den senare hunden kan då få högst nio och en halv, även om mottagandet ser mycket fint ut. Stationsuppträdande och andra brister kan sänka betyget ytterligare. Överskrids tretton minuter kan hunden inte godkännas. En snabb tid och ett gott stationsarbete är således två saker som måste rymmas i samma prestation.

    För den som förberett hunden efter det äldre upplägget blir den praktiska frågan vilken del som behöver uppdateras: sträcklängden, förståelsen av tiderna eller förväntningarna på protokollet. Att bara jämföra gamla och nya sluttider riskerar att bli orättvist mot hunden. Provet har ju bytt måttstock. En långsammare passage kan fortfarande behöva granskas, men en siffra utan rätt banlängd och rätt regelperiod berättar för lite.

    Appellklassens två femhundrameterssträckor och sju minuters maxtid behålls. Alla rapporthundar får alltså inte en förkortning. Grenens kärna finns också kvar: hunden ska lämna en trygg människa på signal, lösa vägen och komma fram till den andra. Det är en prestation med mer innehåll än det ögonblick då någon trycker på stoppuret.

  • Rallylydnadsskylten sättande under gång och inkallning
    Tänkvärda hundnytt

    Rallylydnad 2027: sättande under gång, 410

    Hunden går vid sidan när föraren ber om sitt. Sedan fortsätter människan framåt och hunden blir kvar en kort stund, innan den kallas ikapp. Det är grunduppgiften i Rallylydnadens nya mästarmoment 410 inför 2027: Sättande under gång, kalla in. Det viktiga ligger i övergångarna. Hunden ska kunna lämna den gemensamma rörelsen för ett eget sittande och senare hitta tillbaka till samma sida medan föraren fortfarande går.

    Sättandet ska ske ur gång. Om föraren först gör en gemensam halt och sedan lämnar hunden blir början en annan uppgift, även om slutbilden med sittande hund bakom människan kan se likadan ut. Hunden behöver alltså kunna förstå sittkommandot trots att förarens ben fortsätter. Föraren behöver i sin tur veta vad den egna kroppen faktiskt visar. Ett omedvetet stopp kan ha blivit en del av hundens ledtråd utan att människan själv tänkt på det.

    Väntan gäller tills inkallningen kommer

    Föraren går tre till fem meter framåt i banans riktning. Avståndet ska vara markerat. När markeringen passerats kallas hunden in. Det finns ingen angiven extra väntan på ett bestämt antal sekunder och ingen tävlingsledare som därefter ger ett nytt kommendera. Rallylydnadsbanan genomförs självständigt. Föraren behöver därför ha sett markeringen på banvandringen och veta när den egna inkallningssignalen ska komma.

    För hunden behöver den sittande uppgiften hålla även när avståndet till föraren växer. Att människan fortsätter bort är inte i sig en signal att följa efter. Samtidigt ska hunden kunna lämna sittandet när inkallningen verkligen kommer. Det är två färdigheter som ligger nära varandra i tid men behöver vara åtskilda i förståelsen. Ett kvarstannande som blir så osäkert att hunden inte vågar eller förstår att ansluta löser inte hela momentet heller.

    Samma sida, gemensam rörelse

    Inkallningen går till den sida hunden hade när den lämnades. Vid vänsterhandling ska den tillbaka till vänster, vid högerhandling till höger. Något sidbyte ingår inte. Föraren fortsätter framåt, och när hunden har kommit in vid sidan fortsätter ekipaget tillsammans i normalt tempo. Efter inkallningsmoment återgår banans tempo enligt den nya generella formuleringen till normalt, även om ett annat tempo gällde före uppgiften.

    Det finns inget nytt sittande hos föraren efter återkomsten. Avslutningen består i att hunden ansluter under rörelse. Det gör slutet annorlunda än i exempelvis 204 och 217, där hunden kallas till en stillastående förare och ska sätta sig. Föraren behöver ha den skillnaden klar, så att hunden inte får ett extra stopp av vana. Ett moment med sittande i början behöver inte ha sittande i slutet.

    Nummer 410 har återanvänts med nytt innehåll. En gammal momentlista som visar siffran räcker därför inte som underlag för vad som ska göras 2027. Den aktuella beskrivningen måste följa med. Det är särskilt viktigt för den som länge tävlat och känner sig hemma bland numren. Förtrogenhet är en tillgång, men ett välkänt nummer kan också få människan att sluta läsa precis där nyheten börjar.

    Positiv kommunikation är fortfarande en del av Rallylydnaden. Föraren behöver alltså inte bli stram och tyst för att sättandet ska räknas som arbete. Däremot måste beskeden gå att förstå: sätt dig medan jag går, stanna kvar och anslut när jag kallar. Om hunden missar gäller det att se vilken övergång som blev oklar. Den nya skylten blir meningsfull först när den leder till en gemensam uppgift som hunden kan följa genom både avståndet och återkomsten, med en människa som vet vart nästa steg ska gå.

  • En schäfer med munkorg arbetar mot en figurant på en gräsplan
    Tänkvärda hundnytt

    Bruks 2027: dubbelretning i elitklass

    Namnet dubbelretning säger ganska lite till den som inte redan känner svenskskyddet. I elitklass innebär momentet att hund och förare transporterar en passiv figurant samtidigt som en annan person inleder den händelse hunden ska avvisa. Hunden måste alltså kunna uppmärksamma något nytt utan att transportuppgiften dessförinnan faller sönder. Från 2027 preciseras den andra figurantens agerande, och beskrivningen tar uttryckligen hänsyn till om hunden redan har upptäckt personen. Den skillnaden är avgörande för att förklara ändringen rätt.

    Den nya regeltexten anger två steg. Vid det andra steget ska figuranten slå med käppen, höja armen och samtidigt öka farten. Men om hunden redan har observerat figuranten och vänt sig mot denne ska käppslaget utebli; då höjs enbart armen enligt undantaget. Det är alltså inte ett identiskt förlopp som ska spelas upp oavsett hundens observation. Den som återger bara huvudregeln och utelämnar undantaget beskriver en annan situation än den slutliga regelboken.

    Hundens observation har betydelse

    För föraren gör detta hundens uppmärksamhet viktig redan före själva ingripandet. Den egna uppgiften är att transportera den passiva figuranten på föreskrivet sätt. Den andra figuranten står i en grupp om minst tre personer, med utgångsläge cirka sex meter bakom och något till höger om föraren. Tävlingsledaren ger tecken att börja. Händelsen ingår i ett organiserat prov med bestämda roller och ska förstås inom den ramen, inte som en uppmaning att skapa överraskande konfrontationer i vardagen.

    För hunden blir uppgiften att skifta uppmärksamhet när något förändras omkring ekipaget. Föraren kan däremot inte ta över hundens självständiga del genom att visa vad den ska upptäcka. För högsta betyg ska hunden avvisa överfallet utan hjälp. Hjälper sänker betyget och kan i grövre fall underkänna momentet. Det är en skillnad mellan att ha lärt hunden uppgiften och att under provet börja styra fram svaret. Även en välmenande hjälp kan ändra vad som faktiskt visas.

    Transporten och avslutet hör till samma moment

    Bedömningen börjar med den inledande transporten och slutar efter halten. Om hunden till exempel drar sig bakom föraren så att den föreskrivna placeringen försvinner ska domarna kunna stoppa dubbelretningen och underkänna momentet. Man kan därför inte bedöma prestationen genom att bara titta på den sekund då hunden vänder sig mot den andra figuranten. Förutsättningarna för att den delen alls ska utföras måste först finnas kvar.

    Efter avväpning och kontroll vid sidan fortsätter ekipaget på tävlingsledarens tillsägelse omkring femton meter med båda figuranterna. Sedan kommer halten. Hunden behöver därmed återgå till ett ordnat arbete, och föraren måste komma ihåg avslutningen även efter ett intensivt händelseförlopp. Den mänskliga lättnaden när det svåra tycks vara över kan komma före momentets faktiska slut. Protokollet omfattar även det som händer efter lättnadens första andetag.

    De allmänna reglerna för korgangrepp får också tydligare gränser 2027. Angrepp riktat mot knä eller nedanför ger högst fem och angrepp riktat mot ansiktet underkänns. För andra angrepp utanför bålen är normalgränsen högst åtta. Samtidigt ska domaren se vart hunden siktar: en arm som kommer emellan ett angrepp riktat mot bålen bör inte ensam ge avdrag. Den skillnaden behöver följa med när förloppet återges efteråt.

    En stark reaktion säger således inte ensam hur väl dubbelretningen genomfördes. Placeringen före händelsen, hundens självständighet, riktningen och återgången till kontroll måste också finnas med. Föraren får mer användbar kunskap av en sådan genomgång än av ett allmänt omdöme om att hunden var modig eller het. Den noggrannheten visar respekt för hundens arbete: se vilken uppgift den faktiskt löste, var samspelet brast och vad människan själv behöver förstå bättre.

  • Rallylydnadsskylten helt om båda höger
    Tänkvärda hundnytt

    Rallylydnad 2027: svängar, snurrar och sidosteg

    Föraren går åt ett håll, hunden gör ett varv och båda ska hitta tillbaka till en gemensam väg. Många rörelser i Rallylydnaden kräver att deltagarna tillfälligt gör olika saker utan att samarbetet går förlorat. I 2027 års regelbok preciseras flera sådana moment. Det handlar bland annat om var svängen sker, när hunden ska vara tillbaka och om människan får sänka tempot. Små tillägg kan göra stor skillnad för en hund som annars förväntas hinna förstå medan förarens fötter redan är på väg vidare.

    Olika rörelser behöver olika utrymme

    I fortsättningsklassens 211 och 212, Sväng höger respektive vänster, sitt, anges nu nittio graders sväng på stället. Den äldre möjligheten till en mjuk båge finns inte kvar. Ekipaget vänder och stannar direkt, varpå hunden sitter vid sidan. Något första sittande före svängen ingår inte. Föraren behöver därmed kunna skilja dessa uppgifter från skyltar som uttryckligen börjar med sitt. Att lägga till ett invant stopp kan ändra hela momentet även om hunden utför varje position prydligt.

    I snurrarna 215 ut från föraren och 409 in mot föraren gör hunden ett helt varv medan människan fortsätter rakt fram. Den nya texten tillåter föraren att sänka tempot under rörelsen. När hunden är tillbaka vid sidan med nosen i färdriktningen fortsätter de tillsammans i tidigare tempo. För hunden kan det ge en mer genomförbar övergång än om människan rusar vidare innan varvet är färdigt. Tillåtelsen gäller sänkt tempo, inte en oangiven halt.

    Samma möjlighet att sänka tempot anges i 313, sidbyte framför under gång. Föraren håller sin raka väg medan hunden byter sida framför. Här hjälper det att känna till sin egen tendens: vrider människan med hunden, stannar hon eller fortsätter hon faktiskt framåt? Den nya formuleringen ger utrymme i takten men behåller rörelsens riktning. Föraren kan därför anpassa utan att göra en annan uppgift.

    Samtidig start kräver inte identisk snurrfart

    I mästarklassens 417 och 418 gör både hund och förare ett helt varv åt höger respektive vänster. Från 2027 anges att båda börjar samtidigt men inte behöver genomföra rotationen i samma takt. Hunden får invänta föraren. Det är en konkret lättnad i beskrivningen för ekipage där hundens vändning är betydligt snabbare än människans. Samarbetet ska hålla genom varvet; varje grad behöver inte passeras i perfekt synkronisering.

    Det förtydligandet ska samtidigt stanna i rätt moment. Det skapar inte fria väntestopp på andra ställen. Efter varvet fortsätter ekipaget i banans riktning. Föraren behöver förstå vilken del som ska vara samtidig och vilken som får ta olika lång tid. Det är skillnaden mellan ett gemensamt påbörjat arbete och två deltagare som av en slump råkar snurra nära varandra.

    Rätt rörelse behöver börja på rätt plats

    Sidostegen 118, 207, 216, 218, 319, 320, 419 och 420 får uttryckligt besked om utförande framför skylten. Vid åttorna 131, 206 och 421 ska skylten stå vid sidan av eller framför startkonen. I 421 sker sidbytet bakom under gång, mellan konerna på sträckan där skärningspunkten passeras andra gången. Den placeringen behöver föraren ha med sig från banvandringen, så att hunden slipper få ett hastigt nytt besked när människan plötsligt inser att bytet borde ha skett tidigare.

    Även starten i 310, Sitt, skicka över hinder, preciseras: hunden kan skickas före förarens start eller båda kan starta samtidigt. Människan går förbi vid sidan. Gemensamt för dessa tillägg är att de gör förarens möjligheter och ansvar mer synliga. Det är inte hunden som ska lösa att människan läst fel, tappat startplatsen eller gått för fort genom en snurr. En genomtänkt rörelse hos föraren kan ge hunden precis det utrymme som behövs för att samarbetet ska flyta vidare.

  • En trefärgad hund ligger på gräset vid förarens ben
    Tänkvärda hundnytt

    Bruks 2027: platsliggande med skott

    Fem minuter kan kännas korta från kanten av en appellplan och betydligt längre när den egna hunden ligger där ute. Ett öra vrids, huvudet lyfts och föraren försöker avgöra om hunden bara lyssnar eller håller på att lämna sin uppgift. I platsliggande med skott finns dessutom ljud som hunden behöver kunna hantera medan föraren står på avstånd eller är dold. Inför 2027 skärps bedömningen av hundens position. Det gör det särskilt viktigt att förstå vad ett sittande eller stående faktiskt får för följd.

    Från den 1 januari får en hund som sätter sig högst betyg sex. Ställer den sig underkänns momentet. Tidigare var motsvarande gränser åtta respektive fem. Det är där den tydliga förändringen finns. Liggtiden är fortfarande fem minuter i lägre, högre och elitklass, och hunden är okopplad. Appellklassens nya platsliggande med koppel ska därför inte blandas in som om samma hjälp eller närhet följde med till skottmomentet.

    Ett positionsbyte får större följder

    För hunden är det ingen skillnad mellan ett regelår och nästa. Den behöver fortfarande förstå uppgiften och ha förutsättningar att stanna i den. Föraren däremot måste justera sin läsning av resultatet. Ett sittande som tidigare kunde rymmas inom ett åttabetyg kan nu som bäst ge sex, och ytterligare fel kan sänka det mer. Ett stående kan inte längre räddas av att hunden sedan lägger sig och ligger resten av tiden. Den nya underkännandegränsen har redan passerats.

    Det gör inte varje rörelse till samma slags problem. En hund kan sätta sig lugnt, krypa framåt eller resa sig med tydlig oro. Bedömningen följer reglerna, men förarens fortsatta arbete behöver också ta hänsyn till vad som faktiskt hände. Att hunden inte låg kvar säger i sig inte varför. Om ljudet väckte oro hjälper det föga att i efterhand bara tala om missade poäng. Hundens reaktion behöver förstås innan man bestämmer vad som ska förändras i förberedelsen.

    Avståndet växer genom klasserna

    I lägre klass står föraren trettio meter bort. Hundarna ligger med cirka sex meters mellanrum och fyra skott avlossas omkring fyrtio till sextio meter från gruppen. Högre klass har ungefär fem meter mellan hundarna, femtio meter till förarna och trettio till femtio meter till skytten. I elitklass är förarna utom åsyn och skytten omkring tjugo till fyrtio meter bort. Skotten kommer efter ungefär en, två, tre och fyra minuter. Klasskillnaderna behöver finnas med när två platsligganden jämförs.

    Den synliga föraren kan vara en del av hundens invanda sammanhang. I elitklass måste uppgiften hålla även när den bilden försvinner. Samtidigt finns andra hundar i närheten. Föraren ska efter lämnandet inte påverka sin hund under liggtiden. Att stå på anvisad plats innebär alltså ett ansvar att låta den bedömda uppgiften vara hundens, hur gärna man än vill hjälpa i det ögonblick den ser sig om. Ett avbrott på domarnas order måste också kunna ske ordnat.

    I elitklass höjs dessutom momentets koefficient från två till tre. Ett slutbetyg sex ger då arton poäng, medan tio ger trettio. Det innebär att platsliggandet får större vikt i elitlydnadens totalsumma. Förändringen ska inte beskrivas som att alla klasser fått högre koefficient: lägre har fem och högre fyra. Det är både betygstaket och klassens viktning som avgör hur resultatet slår.

    Vid ett tekniskt avbrott får de hundar som ska fortsätta återuppta den återstående tiden; det börjar inte automatiskt en ny femminutersperiod. Hundar som orsakat störningen eller redan underkänts deltar inte igen. För den väntande föraren kan sådana avbrott kännas snopna och svåra. Då hjälper en begriplig ordning: veta varför momentet stoppades, vilken tid som återstår och vad hunden faktiskt bedöms för. Omsorgen om hunden börjar med att se det verkliga förloppet, också när protokollet gör en besviken.

  • En svartvit hund springer med en träapport i munnen
    Tänkvärda hundnytt

    Lydnad 2027: när apporten tappas

    Apporten faller, hunden vänder ned huvudet och tar upp den igen. Föraren hinner kanske känna både ett hugg av besvikelse och lättnad innan hunden fortsätter hemåt. Inför 2027 ändras betygstaken för just tappad apport i lydnadsboken för startklass, klass 1 och klass 2. Eget återupptag ger högst sju i stället för åtta. Behöver föraren kommendera hunden att ta upp föremålet igen blir taket fem i stället för sju. En liten händelse får därmed större följd i resultatet.

    Skillnaden mellan de två fallen ligger i hur arbetet återupptas. Hunden som själv plockar upp visar att den fortsätter sin uppgift utan ett nytt besked. Den andra behöver förarens signal. Båda har tappat, men förloppen bedöms olika. Ett betygstak betyder samtidigt högsta möjliga betyg, inte ett löfte om den siffran. Ytterligare självständiga fel i momentet kan göra slutresultatet lägre. Föraren behöver därför se hela vägen fram till avlämningen.

    Var och när föremålet faller spelar roll

    En apport som hamnar bredvid föraren är ett särskilt beskrivet fall. Kan föraren ta upp den utan att flytta sig och hunden intar korrekt utgångsposition är taket fem, liksom tidigare. Om tappandet i stället beror på ett förarmisstag efter lossningskommandot är taket sju. Det är således viktigt att inte göra varje föremål på marken till samma fel. Människans egen hantering kan vara en del av orsaken och ska finnas med i beskrivningen.

    Inte heller ett omtag är automatiskt ett tappande eller tuggande. Hunden får förbättra sitt grepp utan att det i sig ger avdrag. Tuggande är en annan bedömningsfråga, med två till tre enheters avdrag och strängare följder vid kraftigare bearbetning. Föraren som försöker förstå en förlorad poäng behöver därför kunna urskilja vad käkarna och föremålet faktiskt gjorde. En allmän upplevelse av att greppet såg oroligt ut är mindre användbar än en konkret beskrivning.

    Samma misstag ska inte bli två av vana

    Den nya allmänna bedömningstexten förklarar att felet ska värderas utan ett automatiskt extra avdrag bara för att ett nytt kommando behövs till följd av det. Exemplet gäller en hund som inte lägger sig på liggkommandot. Det missade svaret ska bedömas, men behovet att tala igen ska inte mekaniskt göra samma händelse till ytterligare ett separat fel. Det innebär inte att alla extra kommandon har blivit fria.

    Vid tappad apport beskriver tabellen redan skillnaden mellan eget upptag och upptag efter kommando. Den specifika regeln behöver därför läsas innan allmänna avdrag läggs ihop. Ett nytt, fristående misstag kan fortfarande påverka betyget. Grundavdragen för extra kommando är också kvar: en enhet i startklass och klass 1 samt två i klass 2, när momentet inte anger något annat. De talen är inte nya för 2027 och ska inte räknas upp som en ytterligare förändring.

    Den allmänna raden om att hunden agerar självständigt under ett moment ändras däremot från högst två till högst tre enheters avdrag. Det kan först låta märkligt bredvid den mer gynnsamma bedömningen av eget återupptag. Men uppgifterna är olika. Att på eget initiativ börja nästa del innan signalen kom är något annat än att själv återta en tappad apport i det särskilt beskrivna fallet. Den specifika situationen avgör vilken regel som hör dit.

    För hunden kommer tappandet före människans tolkning av det. När den åter tar föremålet och fortsätter finns ett utfört arbete att se, även när betyget sjunker mer än förr. Föraren behöver kunna vara besviken på resultatet utan att låta det sudda ut hundens fortsättning eller den egna rollen. Den nya regeln blir begriplig först när båda sakerna ryms: vad händelsen kostar enligt bedömningen och vad den faktiskt berättar om greppet, signalerna och vägen hem.

  • En schäfer med munkorg arbetar mot en figurant på en gräsplan
    Tänkvärda hundnytt

    Bruks 2027: transporter i svenskskydd

    Det kan se händelsefattigt ut när ett ekipage transporterar en figurant över planen. Hunden går vid vänster sida, människorna förflyttar sig och inget ingripande sker. Ändå pågår ett krävande arbete: hunden ska hålla sin plats hos föraren och samtidigt vara uppmärksam på personen framför. Från 2027 får elitklassens transporter i svenskskydd en ny följd av avstånd. Förändringen gör den stillsamma delen värd att titta närmare på, eftersom samspelet måste fungera även när avståndet till figuranten växlar.

    Den nya ordningen är ungefär en meter, tre meter och en meter snett bakom figuranten. Elitekipaget börjar nära. Efter cirka tjugofem meter beordras föraren att falla tillbaka till tre meter och efter ytterligare ungefär tjugofem meter att åter närma sig inför överfallet. Tidigare följde elit högreklassens beskrivning, där transporten börjar omkring tre meter bakom och senare går in på en meter. Det nya är alltså hela följden och dess två växlingar, inte bara det kortaste avståndet.

    Föraren ändrar avstånd, hunden behåller uppgiften

    När människan framför kommer närmare får hunden fortfarande inte lämna sin position och ta saken i egna tassar. Den ska gå lugnt vid förarens vänstra sida som vid fritt följ. Det kräver att föraren själv kan uppfatta tävlingsledarens besked och genomföra avståndsbytet utan att placeringen faller sönder. En förflyttning som människan uppfattar som liten kan ändra hundens bild av situationen. Därför behöver förberedelsen omfatta övergången mellan avstånden, inte bara en väl inövad transport på en enda distans.

    Uppmärksamhet betyder samtidigt inte att hunden måste stirra oavbrutet på figuranten. Reglerna medger högsta betyg utan en sådan obruten blick. Om hunden påtagligt släpper uppmärksamheten vid mer än enstaka tillfälle bör den däremot inte få högre än sju. Föraren behöver alltså förstå två krav samtidigt: följsam placering och intresse för figurantens rörelser. Att belöna enbart intensivt framåtfokus i sin egen bedömning kan göra att en förlorad position passerar obemärkt.

    En markerad sträcka gör förloppet tydligare

    I högre och elitklass ska överfallet från 2027 utföras mellan två markeringar med fem till tio meters mellanrum. Platsen meddelas föraren och figuranten före transporten. Markeringarna beskriver var händelsen ska börja; de befriar inte ekipaget från rätt transportplacering. Om hunden går i jämnhöjd med eller snett framför figuranten ska domarna kunna stoppa överfallet, och det momentet underkänns. Att befinna sig i rätt del av planen räcker således inte.

    För hunden innebär det att transporten måste hålla hela vägen fram. För föraren betyder det att man inte kan börja mentalt lämna följandet i väntan på den mer dramatiska delen. Också ett för stort eget avstånd bakom figuranten kan påverka betyget, eftersom det ger hunden extra reaktionstid. Den markerade zonen gör arrangemanget tydligare, medan ansvaret för ekipagets faktiska placering ligger kvar.

    Transport I och II har samma nya avståndsföljd i elitklass men genomförs med olika utrustning. I den första delen har hunden munkorg och figuranten saknar skyddsärm; i den andra bär figuranten skyddsärm. Högre klass behåller sin ordning från tre meter till en. Lägre klass går omkring tre meter bakom under transporten. Det är därför viktigt att läsa sin egen klass, även när momentnamnen ser likadana ut i programmet.

    I elitklass fortsätter transporten omkring femton meter efter överfallet och avslutas med halt. Själva överfallstiden ingår inte i transportbedömningen. Hunden behöver alltså kunna återgå till ett ordnat följande efter att situationen har ändrats. Just den återgången säger mycket om arbetets helhet. En stark reaktion i ett enda ögonblick kan dra publikens blick, men ett begripligt samarbete syns också i stegen före och efter.

  • En svartvit hund med tjänstetecken springer ut i skogsterräng
    Tänkvärda hundnytt

    Bruks 2027: figuranterna i söket

    Föraren står på mittstigen och skickar hunden ut i terrängen. En bit därifrån finns en människa som hunden ska hitta och berätta om. I bruksreglerna för 2027 ändras figurantplaceringarna åt olika håll i olika klasser. Appellklass får två öppet placerade figuranter. Lägre och högre klass får två helt dolda och en öppen, när den tidigare halvdolda placeringen ersätts. För ekipaget förändras därmed vad som kan synas, samtidigt som samarbetet kring fyndet måste fungera hela vägen.

    Det är fastställda ändringar för perioden 2027–2031. En figurant är den person hunden söker efter. Öppet placerad beskriver hur personen sitter eller ligger när söket genomförs. Det betyder inte att hunden får följa med och se utplaceringen. Hunden ska fortfarande söka i terrängen och föraren ska kunna ta emot en markering som gör det möjligt att hitta fram till rätt person.

    Appellklassens fynd ska fortfarande berättas om

    I appellklass sitter den ena figuranten och den andra ligger. Båda ska nu vara öppet placerade, ungefär 40–50 meter från mittlinjen på var sin sida. Tidigare var den ena inte fullt synlig. Ändringen gör den delen av appelluppgiften mer avgränsad, men tar inte bort markeringen. Att hunden kommer fram till personen är ett fynd; att föraren får veta var personen är kräver också en fungerande fortsättning.

    En skallmarkerande hund stannar vid figuranten och skäller vägledande tills föraren kommer fram. En rullmarkerande hund återvänder med sökrullen och visar sedan vägen tillbaka med föraren efter sig. De här olika arbetssätten behöver inte beskrivas som om de vore nya 2027. Men de förklarar varför en öppnare figurantplacering inte gör hela momentet färdigt så snart hunden har fått syn på någon.

    Föraren som förbereder en appellstart behöver därför följa kedjan från skick till avslutat fynd. Vet hunden vad den ska göra efter att ha hittat? Kan människan uppfatta och följa markeringen? Det är lätt att all förväntan hamnar i det första lyckade fyndet, särskilt när ekipaget är nytt i grenen. Den efterföljande delen förtjänar samma uppmärksamhet, eftersom det är den som för samman hundens information med föraren på stigen.

    När personen är helt dold

    I lägre klass finns tre figuranter på ett område som är hundra meter brett och hundra meter långt. Två ska enligt de nya reglerna vara helt dolda och en öppet placerad. Högre klass följer samma figurantupplägg i ett längre område. Föraren kan alltså behöva lita på ett arbete vars fyndplats inte går att bekräfta med en snabb blick från mittstigen.

    Regeltexten beskriver söket som vindarbete i kuperad och betäckt terräng. Hunden ska använda vittringen och en arbetshastighet som passar förhållandena. Det är inte ett krav på spikraka linjer oberoende av marken. Förarens uppgift är att dirigera genomsökandet, men också förstå att terrängens form påverkar hur arbetet kan följas. En dold figurant gör det ännu viktigare att skilja hundens sökarbete från människans önskan om en prydlig bild från stigen.

    Tidtagningen gäller effektiv söktid och gör uppehåll under avhämtning och påvisning. Efter avbrottet startar den när funktionärerna har återanslutit. Föraren behöver invänta den ordningen, även när ett lyckat fynd skapat lust att genast skicka ut hunden igen. Ett tydligt återupptagande hjälper människan att veta när nästa del verkligen börjar.

    Förändringarna kan därför väcka olika förväntningar: en mer öppen introduktion i appellklass och fler helt dolda personer längre upp. Gemensamt är att hundens fynd behöver få en begriplig fortsättning. När föraren förstår hur markeringen och påvisningen ska tas emot kan hundens arbete bli användbart även på den plats där människan själv ännu inte ser vem som väntar.

  • Ritning av en rak agilitytunnel med sextio centimeters diameter
    Tänkvärda hundnytt

    Agility 2027: förslaget om tunneln

    Från sidan av agilitybanan ser man hur tunneln ligger. Hunden ska ta sig genom den. Den skillnaden blir viktig när Svenska Agilityklubbens förslag inför 2027 beskriver böjningen tydligare: tunneln får inte ha en alltför skarp knäck eller böjas åt flera håll. Insidan bör också vara ljus. Föraren ska fortfarande kunna visa rätt ingång och möta hunden på andra sidan, men själva passagen behöver vara genomtänkt även där människan inte följer hunden med blicken.

    Det publicerade underlaget är ett förslag, och den slutliga regelboken saknas ännu. Motiveringen kopplar ändringarna till säkerhet och till internationella regler och riktlinjer. Hindret föreslås samtidigt byta namn från rund tunnel till tunnel. Den tidigare platta tunneln har redan tagits bort ur regelverket. Namnbytet ska alltså inte få det att låta som om ett nytt sätt att stänga in hunden eller en ny hindertyp införs.

    Två öppningar berättar inte hela historien

    En tunnel kan ha en till synes bra ingång och utgång men ändå vara illa lagd däremellan. Förslaget säger att en böj ska fördelas jämnt över längden. En tvär L- eller V-liknande knäck är exempel på det som ska undvikas. En S-form, där röret böjs åt mer än ett håll, tillåts inte enligt den föreslagna lydelsen. Det räcker därför inte att vrida öppningarna till önskade riktningar och lämna resten av röret hoptryckt.

    För den som bygger banan innebär det att hela tunneln behöver granskas. Har insidan hållits så utsträckt som möjligt? Ligger röret stabilt längs sin längd? Finns tillräckligt med sandsäckar eller motsvarande stöd utan att fastsättningen skapar en ny risk? Det är konkreta kontroller av hundens väg, snarare än bara ett sätt att få tunnelns utsida att stanna på den plats som ritningen anger.

    En ljus insida är formulerad som en rekommendation. Förslaget använder bör, medan andra delar om konstruktion och placering är bindande krav i den föreslagna texten. Den skillnaden behöver behållas när ändringarna förklaras. Det går att vilja förbättra förutsättningarna utan att påstå att varje mörk tunnel redan är förbjuden eller att en ljus duk ensam löser alla problem med placeringen.

    Vad får hunden veta vid utgången?

    Föraren har en annan uppgift än banbyggaren. Under banvandringen behöver man planera vad hunden ska möta när den kommer ut. Var finns nästa hinder, var befinner sig människan och när behöver nästa riktningsbesked kunna uppfattas? Om föraren har planerat sin egen väg men inte hundens fortsättning kan det uppstå ett glapp just vid utgången. Då blir tunnelns form och ekipagets kommunikation två delar av samma förlopp.

    Om hunden vänder och kommer ut ur samma öppning efter att någon del av kroppen varit inne anges vägran i förslaget. Det är en bedömningspunkt, inte en förklaring till varför hunden vände. Föraren som vill förstå behöver se mer: vad hände vid ingången, hur låg tunneln och vilka signaler gavs? Det går inte att läsa hundens avsikt ur felpoängen. Ett nytt försök behöver därför bygga på att situationen blir tydligare, inte bara på människans önskan att få det ogjort.

    Tunneln kan vara en del av fartglädjen i ett lopp. Just därför behöver de vuxnas planering hålla hela vägen genom den. Förslaget flyttar uppmärksamhet till sådant som kan försvinna bakom en välplacerad öppning: knäckar, stöd, insida och utrymme runt hindret. För hunden är det dessa faktiska förhållanden som finns där. Föraren kan förbereda sin fortsättning bättre när man tar sig tid att förstå dem.