-
Rallylydnad 2027: svängar, snurrar och sidosteg
Föraren går åt ett håll, hunden gör ett varv och båda ska hitta tillbaka till en gemensam väg. Många rörelser i Rallylydnaden kräver att deltagarna tillfälligt gör olika saker utan att samarbetet går förlorat. I 2027 års regelbok preciseras flera sådana moment. Det handlar bland annat om var svängen sker, när hunden ska vara tillbaka och om människan får sänka tempot. Små tillägg kan göra stor skillnad för en hund som annars förväntas hinna förstå medan förarens fötter redan är på väg vidare.
Olika rörelser behöver olika utrymme
I fortsättningsklassens 211 och 212, Sväng höger respektive vänster, sitt, anges nu nittio graders sväng på stället. Den äldre möjligheten till en mjuk båge finns inte kvar. Ekipaget vänder och stannar direkt, varpå hunden sitter vid sidan. Något första sittande före svängen ingår inte. Föraren behöver därmed kunna skilja dessa uppgifter från skyltar som uttryckligen börjar med sitt. Att lägga till ett invant stopp kan ändra hela momentet även om hunden utför varje position prydligt.
I snurrarna 215 ut från föraren och 409 in mot föraren gör hunden ett helt varv medan människan fortsätter rakt fram. Den nya texten tillåter föraren att sänka tempot under rörelsen. När hunden är tillbaka vid sidan med nosen i färdriktningen fortsätter de tillsammans i tidigare tempo. För hunden kan det ge en mer genomförbar övergång än om människan rusar vidare innan varvet är färdigt. Tillåtelsen gäller sänkt tempo, inte en oangiven halt.
Samma möjlighet att sänka tempot anges i 313, sidbyte framför under gång. Föraren håller sin raka väg medan hunden byter sida framför. Här hjälper det att känna till sin egen tendens: vrider människan med hunden, stannar hon eller fortsätter hon faktiskt framåt? Den nya formuleringen ger utrymme i takten men behåller rörelsens riktning. Föraren kan därför anpassa utan att göra en annan uppgift.
Samtidig start kräver inte identisk snurrfart
I mästarklassens 417 och 418 gör både hund och förare ett helt varv åt höger respektive vänster. Från 2027 anges att båda börjar samtidigt men inte behöver genomföra rotationen i samma takt. Hunden får invänta föraren. Det är en konkret lättnad i beskrivningen för ekipage där hundens vändning är betydligt snabbare än människans. Samarbetet ska hålla genom varvet; varje grad behöver inte passeras i perfekt synkronisering.
Det förtydligandet ska samtidigt stanna i rätt moment. Det skapar inte fria väntestopp på andra ställen. Efter varvet fortsätter ekipaget i banans riktning. Föraren behöver förstå vilken del som ska vara samtidig och vilken som får ta olika lång tid. Det är skillnaden mellan ett gemensamt påbörjat arbete och två deltagare som av en slump råkar snurra nära varandra.
Rätt rörelse behöver börja på rätt plats
Sidostegen 118, 207, 216, 218, 319, 320, 419 och 420 får uttryckligt besked om utförande framför skylten. Vid åttorna 131, 206 och 421 ska skylten stå vid sidan av eller framför startkonen. I 421 sker sidbytet bakom under gång, mellan konerna på sträckan där skärningspunkten passeras andra gången. Den placeringen behöver föraren ha med sig från banvandringen, så att hunden slipper få ett hastigt nytt besked när människan plötsligt inser att bytet borde ha skett tidigare.
Även starten i 310, Sitt, skicka över hinder, preciseras: hunden kan skickas före förarens start eller båda kan starta samtidigt. Människan går förbi vid sidan. Gemensamt för dessa tillägg är att de gör förarens möjligheter och ansvar mer synliga. Det är inte hunden som ska lösa att människan läst fel, tappat startplatsen eller gått för fort genom en snurr. En genomtänkt rörelse hos föraren kan ge hunden precis det utrymme som behövs för att samarbetet ska flyta vidare.
-
Lydnad 2027: när apporten tappas
Apporten faller, hunden vänder ned huvudet och tar upp den igen. Föraren hinner kanske känna både ett hugg av besvikelse och lättnad innan hunden fortsätter hemåt. Inför 2027 ändras betygstaken för just tappad apport i lydnadsboken för startklass, klass 1 och klass 2. Eget återupptag ger högst sju i stället för åtta. Behöver föraren kommendera hunden att ta upp föremålet igen blir taket fem i stället för sju. En liten händelse får därmed större följd i resultatet.
Skillnaden mellan de två fallen ligger i hur arbetet återupptas. Hunden som själv plockar upp visar att den fortsätter sin uppgift utan ett nytt besked. Den andra behöver förarens signal. Båda har tappat, men förloppen bedöms olika. Ett betygstak betyder samtidigt högsta möjliga betyg, inte ett löfte om den siffran. Ytterligare självständiga fel i momentet kan göra slutresultatet lägre. Föraren behöver därför se hela vägen fram till avlämningen.
Var och när föremålet faller spelar roll
En apport som hamnar bredvid föraren är ett särskilt beskrivet fall. Kan föraren ta upp den utan att flytta sig och hunden intar korrekt utgångsposition är taket fem, liksom tidigare. Om tappandet i stället beror på ett förarmisstag efter lossningskommandot är taket sju. Det är således viktigt att inte göra varje föremål på marken till samma fel. Människans egen hantering kan vara en del av orsaken och ska finnas med i beskrivningen.
Inte heller ett omtag är automatiskt ett tappande eller tuggande. Hunden får förbättra sitt grepp utan att det i sig ger avdrag. Tuggande är en annan bedömningsfråga, med två till tre enheters avdrag och strängare följder vid kraftigare bearbetning. Föraren som försöker förstå en förlorad poäng behöver därför kunna urskilja vad käkarna och föremålet faktiskt gjorde. En allmän upplevelse av att greppet såg oroligt ut är mindre användbar än en konkret beskrivning.
Samma misstag ska inte bli två av vana
Den nya allmänna bedömningstexten förklarar att felet ska värderas utan ett automatiskt extra avdrag bara för att ett nytt kommando behövs till följd av det. Exemplet gäller en hund som inte lägger sig på liggkommandot. Det missade svaret ska bedömas, men behovet att tala igen ska inte mekaniskt göra samma händelse till ytterligare ett separat fel. Det innebär inte att alla extra kommandon har blivit fria.
Vid tappad apport beskriver tabellen redan skillnaden mellan eget upptag och upptag efter kommando. Den specifika regeln behöver därför läsas innan allmänna avdrag läggs ihop. Ett nytt, fristående misstag kan fortfarande påverka betyget. Grundavdragen för extra kommando är också kvar: en enhet i startklass och klass 1 samt två i klass 2, när momentet inte anger något annat. De talen är inte nya för 2027 och ska inte räknas upp som en ytterligare förändring.
Den allmänna raden om att hunden agerar självständigt under ett moment ändras däremot från högst två till högst tre enheters avdrag. Det kan först låta märkligt bredvid den mer gynnsamma bedömningen av eget återupptag. Men uppgifterna är olika. Att på eget initiativ börja nästa del innan signalen kom är något annat än att själv återta en tappad apport i det särskilt beskrivna fallet. Den specifika situationen avgör vilken regel som hör dit.
För hunden kommer tappandet före människans tolkning av det. När den åter tar föremålet och fortsätter finns ett utfört arbete att se, även när betyget sjunker mer än förr. Föraren behöver kunna vara besviken på resultatet utan att låta det sudda ut hundens fortsättning eller den egna rollen. Den nya regeln blir begriplig först när båda sakerna ryms: vad händelsen kostar enligt bedömningen och vad den faktiskt berättar om greppet, signalerna och vägen hem.
-
Bruks 2027: transporter i svenskskydd
Det kan se händelsefattigt ut när ett ekipage transporterar en figurant över planen. Hunden går vid vänster sida, människorna förflyttar sig och inget ingripande sker. Ändå pågår ett krävande arbete: hunden ska hålla sin plats hos föraren och samtidigt vara uppmärksam på personen framför. Från 2027 får elitklassens transporter i svenskskydd en ny följd av avstånd. Förändringen gör den stillsamma delen värd att titta närmare på, eftersom samspelet måste fungera även när avståndet till figuranten växlar.
Den nya ordningen är ungefär en meter, tre meter och en meter snett bakom figuranten. Elitekipaget börjar nära. Efter cirka tjugofem meter beordras föraren att falla tillbaka till tre meter och efter ytterligare ungefär tjugofem meter att åter närma sig inför överfallet. Tidigare följde elit högreklassens beskrivning, där transporten börjar omkring tre meter bakom och senare går in på en meter. Det nya är alltså hela följden och dess två växlingar, inte bara det kortaste avståndet.
Föraren ändrar avstånd, hunden behåller uppgiften
När människan framför kommer närmare får hunden fortfarande inte lämna sin position och ta saken i egna tassar. Den ska gå lugnt vid förarens vänstra sida som vid fritt följ. Det kräver att föraren själv kan uppfatta tävlingsledarens besked och genomföra avståndsbytet utan att placeringen faller sönder. En förflyttning som människan uppfattar som liten kan ändra hundens bild av situationen. Därför behöver förberedelsen omfatta övergången mellan avstånden, inte bara en väl inövad transport på en enda distans.
Uppmärksamhet betyder samtidigt inte att hunden måste stirra oavbrutet på figuranten. Reglerna medger högsta betyg utan en sådan obruten blick. Om hunden påtagligt släpper uppmärksamheten vid mer än enstaka tillfälle bör den däremot inte få högre än sju. Föraren behöver alltså förstå två krav samtidigt: följsam placering och intresse för figurantens rörelser. Att belöna enbart intensivt framåtfokus i sin egen bedömning kan göra att en förlorad position passerar obemärkt.
En markerad sträcka gör förloppet tydligare
I högre och elitklass ska överfallet från 2027 utföras mellan två markeringar med fem till tio meters mellanrum. Platsen meddelas föraren och figuranten före transporten. Markeringarna beskriver var händelsen ska börja; de befriar inte ekipaget från rätt transportplacering. Om hunden går i jämnhöjd med eller snett framför figuranten ska domarna kunna stoppa överfallet, och det momentet underkänns. Att befinna sig i rätt del av planen räcker således inte.
För hunden innebär det att transporten måste hålla hela vägen fram. För föraren betyder det att man inte kan börja mentalt lämna följandet i väntan på den mer dramatiska delen. Också ett för stort eget avstånd bakom figuranten kan påverka betyget, eftersom det ger hunden extra reaktionstid. Den markerade zonen gör arrangemanget tydligare, medan ansvaret för ekipagets faktiska placering ligger kvar.
Transport I och II har samma nya avståndsföljd i elitklass men genomförs med olika utrustning. I den första delen har hunden munkorg och figuranten saknar skyddsärm; i den andra bär figuranten skyddsärm. Högre klass behåller sin ordning från tre meter till en. Lägre klass går omkring tre meter bakom under transporten. Det är därför viktigt att läsa sin egen klass, även när momentnamnen ser likadana ut i programmet.
I elitklass fortsätter transporten omkring femton meter efter överfallet och avslutas med halt. Själva överfallstiden ingår inte i transportbedömningen. Hunden behöver alltså kunna återgå till ett ordnat följande efter att situationen har ändrats. Just den återgången säger mycket om arbetets helhet. En stark reaktion i ett enda ögonblick kan dra publikens blick, men ett begripligt samarbete syns också i stegen före och efter.
-
Agility 2027: förslaget om tunneln
Från sidan av agilitybanan ser man hur tunneln ligger. Hunden ska ta sig genom den. Den skillnaden blir viktig när Svenska Agilityklubbens förslag inför 2027 beskriver böjningen tydligare: tunneln får inte ha en alltför skarp knäck eller böjas åt flera håll. Insidan bör också vara ljus. Föraren ska fortfarande kunna visa rätt ingång och möta hunden på andra sidan, men själva passagen behöver vara genomtänkt även där människan inte följer hunden med blicken.
Det publicerade underlaget är ett förslag, och den slutliga regelboken saknas ännu. Motiveringen kopplar ändringarna till säkerhet och till internationella regler och riktlinjer. Hindret föreslås samtidigt byta namn från rund tunnel till tunnel. Den tidigare platta tunneln har redan tagits bort ur regelverket. Namnbytet ska alltså inte få det att låta som om ett nytt sätt att stänga in hunden eller en ny hindertyp införs.
Två öppningar berättar inte hela historien
En tunnel kan ha en till synes bra ingång och utgång men ändå vara illa lagd däremellan. Förslaget säger att en böj ska fördelas jämnt över längden. En tvär L- eller V-liknande knäck är exempel på det som ska undvikas. En S-form, där röret böjs åt mer än ett håll, tillåts inte enligt den föreslagna lydelsen. Det räcker därför inte att vrida öppningarna till önskade riktningar och lämna resten av röret hoptryckt.
För den som bygger banan innebär det att hela tunneln behöver granskas. Har insidan hållits så utsträckt som möjligt? Ligger röret stabilt längs sin längd? Finns tillräckligt med sandsäckar eller motsvarande stöd utan att fastsättningen skapar en ny risk? Det är konkreta kontroller av hundens väg, snarare än bara ett sätt att få tunnelns utsida att stanna på den plats som ritningen anger.
En ljus insida är formulerad som en rekommendation. Förslaget använder bör, medan andra delar om konstruktion och placering är bindande krav i den föreslagna texten. Den skillnaden behöver behållas när ändringarna förklaras. Det går att vilja förbättra förutsättningarna utan att påstå att varje mörk tunnel redan är förbjuden eller att en ljus duk ensam löser alla problem med placeringen.
Vad får hunden veta vid utgången?
Föraren har en annan uppgift än banbyggaren. Under banvandringen behöver man planera vad hunden ska möta när den kommer ut. Var finns nästa hinder, var befinner sig människan och när behöver nästa riktningsbesked kunna uppfattas? Om föraren har planerat sin egen väg men inte hundens fortsättning kan det uppstå ett glapp just vid utgången. Då blir tunnelns form och ekipagets kommunikation två delar av samma förlopp.
Om hunden vänder och kommer ut ur samma öppning efter att någon del av kroppen varit inne anges vägran i förslaget. Det är en bedömningspunkt, inte en förklaring till varför hunden vände. Föraren som vill förstå behöver se mer: vad hände vid ingången, hur låg tunneln och vilka signaler gavs? Det går inte att läsa hundens avsikt ur felpoängen. Ett nytt försök behöver därför bygga på att situationen blir tydligare, inte bara på människans önskan att få det ogjort.
Tunneln kan vara en del av fartglädjen i ett lopp. Just därför behöver de vuxnas planering hålla hela vägen genom den. Förslaget flyttar uppmärksamhet till sådant som kan försvinna bakom en välplacerad öppning: knäckar, stöd, insida och utrymme runt hindret. För hunden är det dessa faktiska förhållanden som finns där. Föraren kan förbereda sin fortsättning bättre när man tar sig tid att förstå dem.
-
Bruks 2027: figuranterna i söket
Föraren står på mittstigen och skickar hunden ut i terrängen. En bit därifrån finns en människa som hunden ska hitta och berätta om. I bruksreglerna för 2027 ändras figurantplaceringarna åt olika håll i olika klasser. Appellklass får två öppet placerade figuranter. Lägre och högre klass får två helt dolda och en öppen, när den tidigare halvdolda placeringen ersätts. För ekipaget förändras därmed vad som kan synas, samtidigt som samarbetet kring fyndet måste fungera hela vägen.
Det är fastställda ändringar för perioden 2027–2031. En figurant är den person hunden söker efter. Öppet placerad beskriver hur personen sitter eller ligger när söket genomförs. Det betyder inte att hunden får följa med och se utplaceringen. Hunden ska fortfarande söka i terrängen och föraren ska kunna ta emot en markering som gör det möjligt att hitta fram till rätt person.
Appellklassens fynd ska fortfarande berättas om
I appellklass sitter den ena figuranten och den andra ligger. Båda ska nu vara öppet placerade, ungefär 40–50 meter från mittlinjen på var sin sida. Tidigare var den ena inte fullt synlig. Ändringen gör den delen av appelluppgiften mer avgränsad, men tar inte bort markeringen. Att hunden kommer fram till personen är ett fynd; att föraren får veta var personen är kräver också en fungerande fortsättning.
En skallmarkerande hund stannar vid figuranten och skäller vägledande tills föraren kommer fram. En rullmarkerande hund återvänder med sökrullen och visar sedan vägen tillbaka med föraren efter sig. De här olika arbetssätten behöver inte beskrivas som om de vore nya 2027. Men de förklarar varför en öppnare figurantplacering inte gör hela momentet färdigt så snart hunden har fått syn på någon.
Föraren som förbereder en appellstart behöver därför följa kedjan från skick till avslutat fynd. Vet hunden vad den ska göra efter att ha hittat? Kan människan uppfatta och följa markeringen? Det är lätt att all förväntan hamnar i det första lyckade fyndet, särskilt när ekipaget är nytt i grenen. Den efterföljande delen förtjänar samma uppmärksamhet, eftersom det är den som för samman hundens information med föraren på stigen.
När personen är helt dold
I lägre klass finns tre figuranter på ett område som är hundra meter brett och hundra meter långt. Två ska enligt de nya reglerna vara helt dolda och en öppet placerad. Högre klass följer samma figurantupplägg i ett längre område. Föraren kan alltså behöva lita på ett arbete vars fyndplats inte går att bekräfta med en snabb blick från mittstigen.
Regeltexten beskriver söket som vindarbete i kuperad och betäckt terräng. Hunden ska använda vittringen och en arbetshastighet som passar förhållandena. Det är inte ett krav på spikraka linjer oberoende av marken. Förarens uppgift är att dirigera genomsökandet, men också förstå att terrängens form påverkar hur arbetet kan följas. En dold figurant gör det ännu viktigare att skilja hundens sökarbete från människans önskan om en prydlig bild från stigen.
Tidtagningen gäller effektiv söktid och gör uppehåll under avhämtning och påvisning. Efter avbrottet startar den när funktionärerna har återanslutit. Föraren behöver invänta den ordningen, även när ett lyckat fynd skapat lust att genast skicka ut hunden igen. Ett tydligt återupptagande hjälper människan att veta när nästa del verkligen börjar.
Förändringarna kan därför väcka olika förväntningar: en mer öppen introduktion i appellklass och fler helt dolda personer längre upp. Gemensamt är att hundens fynd behöver få en begriplig fortsättning. När föraren förstår hur markeringen och påvisningen ska tas emot kan hundens arbete bli användbart även på den plats där människan själv ännu inte ser vem som väntar.
-
Agility 2027: förslaget om däcket
Föraren kan gå runt däcket under banvandringen, se öppningen från olika håll och ändra sin plan. Hunden får lösa passagen i rörelse. I förslaget inför agilityns regelperiod 2027 blir därför konstruktionen mer avgränsad: bara det ramlösa däcket tillåts, och ringen ska ha minst två färger fördelade över minst fyra fält. Avsikten är ökad säkerhet och tydligare synbarhet. Det handlar om att hunden ska möta en klar uppgift, även när nästa sväng redan upptar förarens tankar.
Förslaget finns publicerat tillsammans med motiveringar och senare återkoppling, men den slutliga nya regelboken har ännu inte publicerats. Klubben som planerar utrustning och föraren som förbereder nästa säsong behöver därför skilja den föreslagna ändringen från vad som redan gäller. Däckets delbarhet är dessutom en befintlig säkerhetsfunktion. Den ska inte beskrivas som en uppfinning som kommer först 2027.
En ring med stöd, utan den gamla ramen
Ramlöst betyder att den stora omgivande ramen och dess överliggare försvinner. Ringen hålls fortfarande av två sidostolpar och markstöd. Det måste alltså finnas stöd som gör hindret stabilt. För hunden blir den avsedda passagen ringens öppning. För arrangören är den praktiska frågan vilken konstruktion som står på planen, inte bara om själva ringen går att dela.
En klubb kan därför inte bedöma ett äldre ramdäck enbart genom att kontrollera ringens diameter. Om förslaget genomförs är den omgivande ramen också en del av det som behöver åtgärdas. Samma genomgång bör omfatta att ringen sitter rätt, att höjden mäts på rätt ställe och att hela hindret står som avsett. Den som bär ut ett välbekant redskap ur förrådet behöver få möjlighet att upptäcka skillnaden före tävlingsdagen.
Höjden mäts till den lägsta punkten på ringens insida. För extra large föreslås intervallet bli 50–55 centimeter, med sänkt högsta höjd från 60. Däckets egen höjduppgift ska användas; den ska inte ersättas med tabellen för vanliga hoppbommar. En felaktig mätpunkt kan annars ge hunden en annan uppgift än den som arrangören tror sig ha byggt.
Den raka vägen behöver börja före språnget
Förslaget anger att banans naturliga linje ska ge en rak ansats mot däcket. Föraren behöver ändå planera hur den egna rörelsen passar ihop med den linjen. En människa som vänder bort blicken och kroppen mot nästa hinder kan lämna ett besked som kommer tidigt i förhållande till hundens hopp. Det går att prata om den tajmningen utan att lägga hela förklaringen till en missad passage hos hunden.
Bedömningen skiljer också mellan olika händelser. Delas däcket när hunden hoppar igenom blir det fem fel. Delas det utan att hunden hoppar igenom anges diskvalificering. Det är alltså inte själva delningen som ensam berättar vad domaren bedömde. Den som granskar ett lopp behöver även se vilken väg hunden tog. Så blir det möjligt att förstå resultatet utan att blanda ihop att säkerhetsfunktionen löste ut med att hunden utförde rätt passage.
Det kan kännas snopet när en enda öppning blir platsen där hela loppet faller isär. Men just där finns också något konkret att arbeta vidare med: utrustningens placering, ansatsens riktning och förarens besked genom hoppet. Färgkravet och den ändrade konstruktionen är förslag på hur hindret ska bli tydligare. Ekipagets del av förberedelsen är att göra vägen lika tydlig. Då får hunden en sammanhängande uppgift att följa, med människan kvar i samarbetet även när hindret ser enkelt ut från sidan.
-
Rallylydnad 2027: vändningarna i 424 och 425
Efter tre kvartsvarv pekar ekipaget åt ett helt annat håll än vid början. Hunden har hunnit sitta, stå, sitta och ligga, och föraren ska fortfarande veta var nästa skylt finns. De nya mästarmomenten 424 och 425 i Rallylydnaden 2027 innehåller flera delar på liten yta. Utmaningen är att låta varje del få sin betydelse, även när människan har fullt upp med att hålla ordning på både riktning och positioner.
I båda momenten börjar ekipaget med halt och hunden sittande vid sidan. Första nittiograderssvängen följs av stående hund, andra av sittande och tredje av liggande. I 424 går alla tre svängar åt höger, i 425 åt vänster. Vändningarna sker på stället och föraren stannar efter var och en. När hunden ligger går ekipaget vidare i det tempo som gällde före momentet. Det är den faktiska ordningen att ha med sig genom hela uppgiften.
En position behöver bli klar före nästa sväng
För hunden handlar momentet om att följa föraren genom en vändning och därefter ta en bestämd position. Det räcker inte att kroppen hastigt passerar genom stående medan nästa rörelse redan har börjat. Föraren behöver se att den efterfrågade positionen finns innan kedjan fortsätter. Någon bestämd sekundräkning anges inte. Tydligheten ligger i utförda positioner, inte i att människan lägger till en egen lång väntetid mellan alla delar.
Det första ståendet kan kräva särskild uppmärksamhet hos ett ekipage där halt ofta följts av sitt. Hunden har nyss suttit före svängen och behöver nu ett annat besked efter den. Nästa gång är det sitt igen och därefter ligg. Föraren kan alltså inte förlita sig på att samma stopp alltid ger samma hundposition. Rösten och det tillåtna kroppsspråket behöver göra nästa uppgift begriplig utan att hunden ställs eller trycks rätt med händerna.
Höger- och vänsterföljden ställer också olika rörelsekrav. Med hunden på vänster sida blir den innanför föraren i vänstervändningen och utanför i högervändningen. Föraren behöver kunna vända på stället och samtidigt ge hunden möjlighet att följa väl. Om människan vrider iväg medan hunden blir kvar har ekipaget inte genomfört svängen tillsammans. Hundens storlek och sätt att röra sig behöver finnas i människans planering, inte upptäckas först när fötter och tassar konkurrerar om samma lilla yta.
Tre svängar betyder en ny fortsättning
Tre nittiograderssvängar blir tvåhundrasjuttio grader. Något fjärde kvartsvarv för att återfå den ursprungliga färdriktningen ingår inte. Momenten utförs framför skylten och leder vidare åt sitt nya håll. Föraren behöver se det på banvandringen. Att först vid sista liggandet upptäcka att nästa skylt står någon annanstans kan lätt skapa ett extra stopp eller en påhittad sväng som hunden sedan förväntas följa.
Även avfärden behöver vara känd. När hunden ligger fortsätter ekipaget; ett nytt sittande före gången står inte i beskrivningen. Den lilla vanan kan annars smyga in eftersom många andra moment slutar med sittande vid sidan. En utebliven eller felaktig position kan ge tio poängs avdrag för fel moment. Mindre precisionsbrister har sina egna bedömningspunkter. Därför behöver genomgången efteråt kunna säga vilken position eller rörelse som faktiskt blev fel.
Det kan bli lite mänsklig gymnastik innan alla kvartsvarv sitter. Hunden ska ändå slippa bära följderna av att föraren tappat ordningen. När människan kan sin väg går det att ge ett besked i taget och se hundens svar innan nästa del börjar. Då blir den långa skylten fyra begripliga positioner med tre gemensamma vändningar emellan. Precisionen kan få växa ur ett samarbete som båda hinner vara med i.
-
Lydnad 2027: nosarbetet i vittringsprovet
Sex nästan likadana träpinnar ligger på marken. Föraren vet att en av dem bär den egna vittringen, men kan inte hjälpa hunden att välja när nosarbetet väl pågår. Då kan några sekunders kontroll kännas ovanligt långa. Inför 2027 nyanseras beskrivningen av klass 2:s vittringsprov: en kort dubbelkontroll behöver inte sänka betyget om hunden arbetar systematiskt och effektivt. Det är en ändring som hjälper människan att se skillnad mellan ett noggrant sökande och ett arbete som faktiskt har tappat sin riktning.
Uppgiften är fortfarande att hitta förarens pinne och apportera den. Vid starten håller föraren det märkta föremålet i handen omkring tio sekunder. Hunden får inte lukta på eller röra pinnen då. Funktionären lägger sedan ut den utan egen beröring tillsammans med fem andra som hanteras med handen. Varje ekipage får sex nya pinnar. Skillnaderna i hanteringen förklarar varför föraren måste följa förberedelsen: hundens uppgift där ute bygger på den doftinformation som faktiskt har lämnats.
En nos behöver få undersöka
Hunden får lukta och vidröra föremålen lätt under sökandet. Det är något annat än att knuffa, flytta eller peta på dem. Den nya texten anger en halv till en betygsenhets avdrag för sådan förflyttning eller petande. Föraren behöver således titta på vad kontakten innebär. Att hundens nos kommer mycket nära träet är inte i sig samma händelse som att pinnarna börjar flyttas runt på marken.
Även en kort återkontroll måste ses i sitt sammanhang. Regeln säger inte att hunden alltid bör undersöka allt två gånger eller att en viss extra runda är det korrekta mönstret. Den säger att en kort dubbelkontroll inte nödvändigtvis sänker betyget när arbetet är systematiskt och effektivt. Upprepade försäkringar kan däremot ge avdrag. Skillnaden ligger i arbetets kvalitet, inte i ett krav att hunden alltid måste fatta sitt beslut vid första noskontakten.
Hunden får arbeta omkring trettio sekunder från sökkommandot om arbetet är aktivt och målinriktat. Föraren behöver därför kunna ge hunden utrymme utan att tolka varje liten paus som ett misslyckande. Samtidigt är tiden ingen garanti för att ett passivt eller uppgivet letande ska få fortsätta hur länge som helst. Det är hundens verkliga arbete som behöver följas, och där har människans förväntningar inte alltid samma takt som nosen.
Att lyfta är ett annat beslut än att lukta
Tar hunden upp fel pinne en gång men sedan apporterar den rätta är betygstaket sju. Två upptag av fel pinne underkänner momentet. Den skillnaden ska inte blandas ihop med lätt beröring i undersökningen. Ett upptag visar att hunden har börjat genomföra ett val. Därför berättar det något annat än att den kontrollerat två dofter nära varandra och sedan valt rätt utan att ta upp den första pinnen.
Föraren får inte ge kommandon medan hunden är vid pinnarna. Det innebär att människans önskan att rädda situationen måste få stanna hos människan. Ett nytt ord om vilken pinne som borde väljas underkänner uppgiften. När hunden väl har hittat rätt återstår dessutom apporteringen och avlämningen. Ett bra doftval är en viktig framgång, men hela momentet omfattar också vägen tillbaka med föremålet.
Den nya skrivningen ändrar inte hundens nos eller gör alla tveksamheter till godtagbar noggrannhet. Den ger en mer precis beskrivning av vad bedömningen ska kunna rymma. Föraren får anledning att fråga vad hunden gjorde, i stället för att enbart räkna hur snabbt föremålet kom upp. En genomtänkt kontroll kan vara en del av ett bra arbete. Det är en värdefull skillnad i en gren där människan måste stå kvar och lita på ett sinne hon själv inte kan använda på samma sätt.
-
Rallylydnad 2027: banan, kopplet och bedömningen
Det går att ha övat varje skylt och ändå bli osäker precis vid banans kant. När ska kopplet tas av? Vad händer om ett moment misslyckas? Måste ett dåligt försök betyda att hela starten är över? Rallylydnadens regelbok för 2027 innehåller ändringar som rör den ramen omkring övningarna. De förtjänar en egen förklaring eftersom de påverkar hur föraren tar hand om både sin plan och sin hund genom hela banan.
En känd början ger mindre att improvisera
I klasser med lös hund ska kopplet tas av efter att domaren hälsat ekipaget välkommet in på banan. Den äldre formuleringen om att koppla loss strax före inträdet ska alltså inte längre styra rutinen. Hund och förare går in tillsammans och följer anvisningarna till starten. Efter att banområdet lämnats kopplas hunden direkt. Det avtagna kopplet ska finnas med hos föraren och hållas dolt under genomförandet. Att ha rutinen klar gör att den egna uppmärksamheten kan vara hos hunden.
Nybörjarklassen genomförs fortfarande med löst hängande koppel. Där får sele användas med fästet vid manke eller rygg. Den nya boken tar uttryckligen upp felaktig utrustning bland diskvalificeringsgrunderna. Föraren behöver således kontrollera det som hunden faktiskt har på sig före starten. En invand vardagsutrustning blir inte automatiskt rätt tävlingsutrustning, och det är människans uppgift att reda ut det utan att hunden hamnar mitt i en stressad ommöblering.
Ett försök och en överhoppad uppgift är olika saker
Diskvalificeringsraden anger nu att ekipaget passerar en skylt utan att försöka utföra momentet. Den äldre formuleringen om att inte genomföra övningen har ändrats. Det behöver läsas tillsammans med tiopoängsavdraget för ett felaktigt utfört moment. Ett försök där något blir fel är alltså inte samma sak som att gå förbi uppgiften utan försök. Föraren får en tydligare grund att förstå varför ett misslyckande kan ge avdrag medan ett annat förlopp diskvalificerar.
Det innebär ingen rätt att välja bort moment eller byta ordning. Fel ordning är fortfarande en diskvalificeringsgrund. Någon allmän regel om ett visst antal tillåtna omtag ska inte heller hittas på. Ändringen handlar om hur försöket och passagen beskrivs. Föraren behöver kunna möta ett misstag utan att vare sig ge upp i onödan eller börja skapa en egen bana. Den förståelsen kan påverka hur lugnt nästa besked till hunden blir.
Formuleringen om hund ur kontroll har också ändrats. Den äldre hänvisningen till mer än halva banan är borta; hund ur kontroll anges nu som diskvalificeringsgrund. Den gamla tidsmässiga föreställningen ska därför inte användas som tillåtelse att fortsätta länge med ett samarbete som har försvunnit. Det är bättre att se vad hunden och föraren faktiskt klarar i situationen än att försöka räkna hur stor del av banan som återstår innan problemet skulle räknas.
Banans omfattning förändras också
Nybörjarklass får tolv till fjorton moment mot tidigare tolv till femton. Fortsättningsklass får fjorton till sexton i stället för tretton till sjutton. Avancerad får sexton till arton i stället för femton till sjutton. Mästarklass behåller arton till tjugo. Start och mål bedöms men räknas inte in i antalen. Maximalt ett, två respektive tre språng anges för fortsättningsklass, avancerad och mästarklass. En ribba som rivits och ska användas igen ändrar inte vägen: hunden ska passera mellan stöden.
Banskissen ska vara uppsatt senast trettio minuter före start, och grupper vid uppdelad banvandring bör inte överstiga femton tävlande. Föraren får därmed tydliga hållpunkter för sin förberedelse. Efter inkallningsmoment återgår ekipaget till normalt tempo. Mästarklassens diplom kräver minst tre kvalificerande resultat för minst två domare och gäller hund som inte kan få championat, alltså oregistrerad hund med tävlingslicens. De uppgifterna beskriver olika delar av ramen; ingen av dem ersätter själva samarbetet på banan. När ramen är känd blir det lättare att ge hunden begripliga uppgifter även den dag då nerverna följer med in.
-
Lydnad 2027: positioner under marsch
Föraren säger sitt och fortsätter gå. Hunden stannar, men blir stående. Något fungerade: den uppfattade att den skulle bryta följandet. Något annat blev fel: positionen motsvarade inte beskedet. I lydnadens klass 1 höjs betygstaket för just det förloppet från fem till sex inför 2027, om resten är korrekt. Det är en ändrad värdering av ett begränsat misstag. Stående har inte blivit ett valfritt svar på ett sittkommando, men felet får ett annat möjligt utfall i protokollet.
Klass 1:s moment innehåller en position som domaren bestämmer före tävlingen: sitt, ligg eller stå. Alla får samma uppgift. Positionen kommenderas efter ungefär fem meters marsch och föraren fortsätter bort utan att stanna. Hunden behöver kunna skilja det egna beskedet från människans fortsatta rörelse. Det kan se enkelt ut när det fungerar, men hunden lämnas kvar medan just den person den nyss följde fortsätter vidare.
Att stanna rätt och att stanna kvar är två delar
En annan ändring gäller hunden som först tar rätt position men sedan byter efter att föraren vänt vid markeringen. Taket höjs från sju till åtta. Byter hunden däremot före förarens vändning underkänns momentet. Tidpunkten är alltså avgörande. Föraren behöver efteråt kunna skilja det första svaret på kommandot från det som hände under väntan. Ett allmänt konstaterande att hunden inte höll positionen berättar inte tillräckligt om vilket led som brast.
Även människans rörelse måste hålla ihop. Stannar föraren före eller under kommandot underkänns klass 1-momentet. Kraftiga eller långvariga kroppshjälper kan ge avdrag, och den nya skalan för hand- och kroppssignaler går från en till fem enheter i stället för tre till fem. Det är ingen tillåtelse att bygga idealutförandet på en extra gest. Hunden ska kunna ta positionen på det avsedda beskedet medan föraren fortsätter sin marsch.
Klass 2 har en annan bedömningsmodell
I klass 2 ska hunden utföra två av de tre positionerna i en ordning som domaren väljer. De ligger på två sträckor som möts i en rät vinkel. Föraren lämnar, passerar och hämtar med hunden under fortsatt marsch. Här kan en enskild position underkännas utan att hela momentet genast får noll. Minst en av de två behöver dock lyckas för att momentet ska kunna godkännas. En missad position ger högst sju för momentet.
Den nya uttryckliga punkten säger att positionen underkänns om hunden först intar rätt ställning och sedan byter. Det gör kvarstannandet tydligt som en del av varje deluppgift. Fel position från början, mer än en kroppslängds förflyttning eller ett extra positionskommando kan också underkänna den enskilda positionen. Föraren ska därför inte använda klass 1:s höjda sex- eller åttatak som svar på vad som händer i klass 2. Reglerna beskriver olika upplägg.
Skillnaden märks också när hunden följer med i stället för att stanna. I klass 2 finns ett tak på sex om den stannar på extra kommando innan föraren har vänt. Har den inte stannat före helt om anges hela momentet som underkänt. Föraren behöver således förstå både hundens svar och sin egen plats i förloppet. Fria följet, raka positioner och korrekt väg genom hörnet hör också till det som bedöms, inte bara själva ställandet, sittandet eller läggandet.
För den som ser en hund välja fel kan ett ändrat betygstak kännas som en ganska liten nyhet. För ett tävlande ekipage kan det ändå påverka resultatet efter en lång tids förberedelse. Den användbara lärdomen ligger i precisionen: hunden behöver förstå vilken position som avses, att den ska hålla och när den får följa med igen. Föraren behöver kunna ge det beskedet utan att stanna och hjälpa. Där finns något konkret att arbeta vidare med, oavsett vilken siffra domaren till sist skriver.