-
Lydnad 2027: runt koner i startklass
Att skicka hunden ifrån sig kan vara ett större steg än de fem meter som står i regelboken. Hittills har mycket i startklassens arbete samlats nära föraren eller på vägen tillbaka till denne. Från den 1 januari 2027 tillkommer Sändande runt koner: hunden ska lämna sidan, runda en grupp koner och återvända till sin utgångsposition. För ett nytt tävlingsekipage blir det en uppgift där hunden behöver förstå ett mål ute på planen utan att människan följer med.
Gruppen består av tre till sex koner och står cirka fem meter från startlinjen. Hunden ska inte se när konerna ställs ut. Det är en betydelsefull del av förberedelsen. En hund som bara har sprungit efter den människa som nyss gått ut och ställt något på marken kan ha lärt sig en annan ledtråd än den som finns på tävlingen. Där behöver hunden kunna uppfatta kongruppen som uppgiftens mål redan när ekipaget kommer till starten.
Utvägen och hemvägen är samma uppgift
Föraren sänder på tävlingsledarens anvisning, men hunden ska vänta på förarens eget kommando. Att starta direkt på tävlingsledarens ord ger högst åtta. Sedan ska hunden göra ett varv och komma tillbaka till sittande vid vänster sida. Ett extra inkallningskommando sätter också ett tak på åtta. Det visar vad den färdiga uppgiften omfattar: återkomsten är med från början, inte en separat räddningsaktion när hunden blivit kvar där ute.
Både medsols och motsols väg är tillåten. Hunden behöver alltså inte byta ett väl förstått håll bara för att en annan hund i träningsgruppen rundar annorlunda. Den önskade vägen ska vara kort, men inte pressad tätt intill konerna. Ungefär femtio till hundra centimeter anges som önskvärt, med hänsyn till hundtyp och tempo. En större hund behöver få plats att vända med sin kropp. Den kortaste tänkbara linjen är inte automatiskt den rimligaste rundningen.
Det ger föraren något konkret att titta efter: fortsätter hunden runt hela gruppen med en begriplig väg, eller skär den in mellan konerna? En passage mellan dem ger tre betygsenheters avdrag. Beröring eller vält kon ger en till tre, beroende på kraften. Två varv ger högst åtta. Den ivriga hund som tycks erbjuda ett extravarv har inte fått en bonusuppgift; även ett enda tydligt varv behöver kunna få sitt slut.
När regelboken själv behöver ett klarare svar
Den publicerade boken har motstridiga skrivningar om hundar som vänder eller inte rundar. På ena sidan anges betygstak efter omdirigering före konerna och efter vändning i jämnhöjd med dem. På nästa sida står vändning före konerna och utebliven rundning under underkännande. Det går därför inte att ge ett entydigt besked för alla sådana gränsfall enbart genom att välja den formulering som verkar rimligast. Här behövs SBK:s klargörande. Föraren ska få veta att osäkerheten finns.
Det nya momentet har koefficient två och kan ge tjugo poäng. Samtidigt sänks apporteringens och helhetsintryckets koefficienter från tre till två, så klassens maxpoäng är fortfarande tvåhundra. Det är således ett omfördelat program. En miss i konmomentet behöver sättas i relation till hela resultatet, inte omedelbart uppfattas som att allt är förstört. Förstaprisgränsen är etthundrasextio poäng.
För den som ska debutera kan ännu en ny uppgift förstås kännas som ännu en sak att hinna bli färdig med. Men tävlingsdagen blir mer begriplig om föraren vet vad hunden faktiskt förväntas kunna: hitta gruppen utan utplacering som hjälp, vänta på rätt signal, runda och komma hem. Då finns det något tydligt att förbereda och något konkret att glädjas åt när hunden löser det. Fem meter kan rymma en ganska stor gemensam framgång.
-
Rallylydnad 2027: fem nya moment från stå
Föraren stannar och hunden står kvar vid sidan. Just den bilden får större plats i Rallylydnaden 2027 genom fem nya moment. Sedan skiljer sig vägarna åt: ekipaget kan vända och gå direkt vidare, vända och stanna igen eller låta hunden gå runt föraren. För hunden behöver skillnaderna finnas i tydliga signaler. För människan börjar arbetet med att faktiskt läsa hela uppgiften, särskilt det sista ordet som talar om hur rörelsen ska sluta.
De nya numren är 225 och 226 i fortsättningsklass samt 323, 324 och 325 i avancerad klass. Gemensamt är att det första stillaståendet sker med stående hund. En hund som av vana sätter sig varje gång föraren stannar behöver därför kunna skilja den invanda halten från det nya beskedet. Det är en förståelse att förbereda före starten. På banan får föraren kommunicera positivt, men inte ställa hunden rätt genom medveten beröring.
Vända tillsammans och fortsätta
I 225 står hunden vid sidan före en helomvändning åt höger. Därefter fortsätter ekipaget direkt framåt i motsatt färdriktning. I 226 sker samma följd åt vänster. Vändningen får göras på stället eller som en snäv båge. Den valmöjligheten ger utrymme i vägen, men hunden ska följa väl genom hela svängen. Det finns inget andra stående efter helomvändningen i de här två momenten. Tempot återgår till det som gällde före uppgiften.
Höger och vänster är olika rörelser för hunden även när slutresultatet ser ut som samma halva varv. Med hunden till vänster hamnar den på utsidan i högervändningen och på insidan i vänstervändningen. Föraren behöver därför kunna ge plats för hundens kropp och anpassa sin egen rörelse inom momentets ram. En prydlig mänsklig vändning är inte tillräcklig om hunden samtidigt tappar sin möjlighet att följa med på ett begripligt sätt.
Vända tillsammans och stå igen
323 och 324 börjar också i stående och innehåller en helomvändning åt höger respektive vänster. Här ska vändningen däremot ske på stället och följas av en ny halt med stående hund. Först när det andra ståendet finns går ekipaget vidare. Den tydliga skillnaden mot 225 och 226 ligger alltså både i svängens form och avslutningen. Ett fint halvt varv som följs av omedelbar gång utelämnar en del av uppgiften i avancerad klass.
För hunden är slutet viktigt. Den ska kunna stå igen även om kroppen nyss varit i rörelse, utan att ett sittande blir standardsvaret på förarens stopp. Föraren behöver se att positionen verkligen har intagits innan fortsättningen börjar. Någon egen sekundregel ska inte läggas till, men själva ståendet får inte försvinna i brådskan mot nästa skylt. Det är en bestämd del av kedjan och kan därför behöva en egen tydlig signal.
Hunden runt, människan kvar
I 325 är det hunden som går ett helt varv runt föraren, med början framför. Den kommer tillbaka till samma sida, vänder nosen i färdriktningen och står innan ekipaget går vidare. Här byter alltså inte båda färdriktning genom en gemensam helomvändning. Det är en annan rörelseuppgift trots den gemensamma inledningen. Föraren måste kunna vara den fasta punkt som hunden rundar, i stället för att själv vrida med och förändra vägen.
Vid banvandringen kan de fem momenten sorteras genom tre frågor: vem rör sig, hur går vändningen och vad händer när den är klar? Det hjälper människan att ge hunden ett besked i taget. En utebliven eller felaktig position kan ge tio poängs avdrag för fel moment, och medveten beröring diskvalificerar. Men den viktigaste förberedelsen är begripligheten: hunden ska få veta när ståendet gäller, när rörelsen börjar och när nästa stående behövs. Då blir de nya skyltarna något ekipaget kan förstå tillsammans, även när föraren har tävlingsnerver i benen.
-
Lydnad 2027: öppet hinder i klass 2
Hindret står synligt på planen, men hunden ska först springa förbi det. Apporten ligger också där, men får inte hämtas än. I klass 2:s moment 2.8 behöver hunden hålla ihop flera besked som kommer i följd: runt konerna, tillbaka, stanna, vänta, hämta och hoppa hem. Från 2027 blir hindret öppet i stället för täckt, och domaren väljer stå eller ligg vid stoppet. Förändringen berör därför både vad hunden ser och vilket svar föraren behöver kunna be om mitt i kedjan.
Kongruppen står cirka femton meter från hindret. Föraren väljer startpunkt fem till sju meter framför hindret, som är förskjutet ungefär två och en halv meter åt sidan från linjen mot konerna. Träapporten ligger sex meter bakom hindret, sett från starten. Domaren bestämmer höger eller vänster placering och alla får samma upplägg. Avstånden förklarar varför en hund kan behöva passera nära lockande materiel utan att den ännu är uppgiften.
Stoppet är en övergång, inte slutet på sändandet
Hunden ska först runda hela kongruppen. När den är på återväg och har passerat konerna med minst två meter ger föraren självständigt stoppkommandot, innan hunden passerar linjen i höjd med apporten. Domarens val av stå eller ligg ska då kunna följas. Tidigare var positionen stå. Den som bara har förberett hunden på att varje rundning följs av ett stående behöver alltså bygga förståelse för även det andra beskedet, så att hunden kan lyssna på det som faktiskt sägs.
Föraren ska sedan invänta tävlingsledarens ord att kommendera innan hunden sänds till apporten. Det finns en mänsklig frestelse att skynda på när hunden väl har stannat fint. Men den väntan ingår i uppgiften. Springer hunden direkt till apporten utan att behålla positionen och invänta kommandot blir högsta betyget sju. Ett korrekt stopp är därför mer än att hunden råkar sakta till just där; positionen måste kunna hållas tills nästa del tillåts.
Ett öppet hinder ändrar bilden på hemvägen
Efter upptaget ska hunden hoppa över hindret med apporten. Det öppna hindret har en rivbar bom eller bräda, i stället för den tidigare täckta konstruktionen. Hunden möter därmed en annan visuell bild. Hopphöjden följer mankhöjden avrundad till närmaste fem centimeter, högst femtio. Föraren får ge hoppkommandot efter att apporten tagits upp och innan hoppet börjar. Handtecken är tillåtet i vissa andra delar av momentet, men inte vid just hoppkommandot.
Skillnaden mellan utväg och hemväg måste vara begriplig. Hoppar hunden på vägen mot konerna underkänns momentet. Hämtar den apporten men passerar vid sidan av hindret kan den få högst fem om resten är korrekt. Hoppar den utan att apportera underkänns uppgiften. Det är tre olika förlopp, och de behöver beskrivas olika efter en start. Att säga att hunden hade problem med hindret berättar för lite för att föraren ska förstå vad som brast.
Även en riven bom och ett vält hinder får olika följder. Beröring eller riven bom i hoppet ger två betygsenheters avdrag; ett vält helt hinder underkänner momentet. Med koefficient fyra betyder ett i övrigt tiomässigt genomförande och två enheters avdrag trettiotvå poäng av fyrtio. Det kan kännas surt när så mycket fungerat, men en noggrann genomgång kan samtidigt visa hur stor del av kedjan hunden faktiskt löste.
Det användbara efteråt är att kunna gå tillbaka genom förloppet utan att göra allt till ett enda misslyckande. Såg hunden konerna? Lyssnade den på rätt position? Kunde den vänta och sedan skilja apporten från hemvägen över hindret? Föraren har också egna tidpunkter och signaler att granska. Den nya regelboken kräver en uppdaterad uppgift, och hunden förtjänar en förklaring som gör varje led möjligt att förstå.
-
Agility 2027: förslaget om A-hindret
När A-hindrets topp höjs förändras vägen både upp och ned. Det är den konkreta innebörden av Svenska Agilityklubbens förslag inför 2027: från 160 till 170 centimeter, med samma tillåtna längd på ramperna. Föraren som har fått en trygg passage på träningsplanen behöver därför förstå mer än det nya höjdmåttet. Hunden ska möta en brantare ramp, ta sig över nocken och kunna fullfölja nedfarten även när människan redan tänker på nästa hinder.
Förslaget är ännu inte en publicerad slutlig regelbok. I det underlag som finns hos Svenska Agilityklubben är höjningen motiverad med anpassning till internationella regler och utfallet av en extra remiss. Det är viktigt för den som försöker planera nästa säsong: ett förslag visar vad som kan komma, medan officiella starter fortfarande följer den gällande regelboken. Att läsa in sig är en förberedelse. Att själv börja ändra tävlingshindret i förväg är en annan sak.
Det är lutningen som förändras
Varje sida ska enligt förslaget fortfarande vara 265–275 centimeter lång. När två lika långa sidor ställs med högre topp blir de brantare och avståndet mellan deras nederkanter minskar. De extra centimetrarna läggs alltså inte som en förlängning längst ned. Det färgade kontaktfältet på nedfarten har fortfarande en egen uppgift: hunden ska beröra det med åtminstone någon del av en tass. Den uppgiften försvinner inte för att redskapets form ändras.
Föreställ dig ett ekipage där föraren är van att kunna lämna hunden på A-hindret och röra sig långt mot nästa hinder. Om en ändrad passage gör tajmningen annorlunda kan föraren hamna fel i sin egen plan även när hunden följer de signaler den har lärt sig. Då är det värdefullt att kunna beskriva vad som faktiskt hände. Var föraren redan på väg bort? Var hunden kvar i sin uppgift? Gav människan en ny signal innan den förra var färdig?
Sådana frågor ger ett mer användbart träningssamtal än att bara säga att hunden slarvade med kontakten. De gör det också möjligt att skilja ett missförstånd mellan hund och förare från problem med själva utrustningen. Stabilitet, halkfri yta och hela, rätt placerade stegpinnar är fortfarande krav. Ett nytt höjdmått ersätter inte genomgången av det hinder hunden faktiskt ska använda.
En tass säger något annat än en säkerhetsstudie
Kontaktfältsbedömningen behöver vara begriplig för den som står vid sidan. På uppfarten krävs beröring av rampen; på nedfarten krävs beröring av det färgade fältet. Ett missat nedfartsfält ger fem fel. Det är beskrivningen av en tävlingsprestation, och säger inte ensamt varför hunden tog ett visst steg eller hoppade som den gjorde. Ett resultat kan därför behöva följas av en lugn genomgång av hela passagen, snarare än ännu en snabb repetition för att få bort besvikelsen.
Det finns också en gräns för vad remissmaterialet kan besvara. Stöd för en viss höjd är ett ställningstagande i regelarbetet. Det bevisar inte att alla hundar får mindre belastning, större trygghet eller lättare kontaktfält av samma höjning. Den som argumenterar för eller emot förslaget behöver skilja sådana påståenden från de belagda uppgifterna om mått och beslutsprocess. Omsorg om hunden blir inte starkare av att vi lovar mer än underlaget visar.
För föraren återstår ett arbete som känns igen från annan tävlingsförberedelse: att kunna sin uppgift så väl att hunden får begripliga besked när förutsättningarna ändras. Det kan finnas både förväntan och oro inför en ny säsong. Båda känslorna får plats. Men när ekipaget väl närmar sig rampen behöver människans uppmärksamhet finnas hos hunden och vägen över hindret, inte fastna i diskussionen som pågick utanför planen.
-
Bruks 2027: apportering i appellklass
Hunden ser sin människa gå bort och vända sig om. Mellan dem ligger en apport. Från 2027 är det en ny uppgift i bruksprovets appellklass: hunden ska hämta föremålet på vägen fram till föraren och lämna det i handen. För ekipaget blir det ett möte mellan två saker som var för sig kan vara välbekanta, att komma när människan kallar och att bära ett föremål. Nu behöver hunden förstå hur de hör ihop.
Apporteringen finns i den fastställda regelboken för bruksprov 2027–2031. Det tidigare appellprogrammet saknar detta moment. För den som har förberett sin första bruksstart efter det äldre programmet tillkommer alltså ett nytt innehåll. Att upptäcka det i god tid ger möjlighet att förstå uppgiften ordentligt, i stället för att försöka lägga till en hastigt färdig apportering strax före tävlingsdagen.
Föremålet ligger på vägen till föraren
Föraren lämnar hunden sittande vid startpunkten, går ungefär tre meter och lägger ned träapporten. Därefter går föraren ytterligare ungefär tio meter och vänder sig mot hunden. De står då cirka tretton meter från varandra. På kommando ska hunden hämta apporten och komma med den. Föremålet kastas alltså inte från den plats där föraren sedan väntar.
Det gör skillnad för vad hunden behöver uppfatta. Först ska den stanna kvar medan människan går och lägger ut föremålet. Sedan ska den börja arbeta, men ta med apporten innan den kommer ända fram. En hund kan springa glatt och snabbt till sin förare och ändå ha lämnat en viktig del av uppgiften bakom sig. Då behöver genomgången handla om vad hunden förstått av sambandet mellan signal, föremål och förflyttning, inte bara om hur fort den kom.
Träapporten ska också bäras genom den sista delen av återkomsten. Hunden får sätta sig framför föraren eller direkt vid sidan och lämnar på kommando. Om avlämningen sker framför ska den därefter inta utgångsställning vid vänster sida. Det ger föraren ett val av ingång, men också ett ansvar att veta vilken avslutning som förberetts. För hunden behöver beskedet om när föremålet ska lämnas vara lika begripligt som beskedet att börja hämta.
Det sista steget är fortfarande en del av arbetet
Det kan vara frestande att tänka att momentet i praktiken är färdigt när hunden kommer med apporten i munnen. Regeltexten gör avlämningen betydelsefull. Om hunden släpper föremålet på marken bredvid föraren är högsta betyget sju. Tugg sänker också betyget; vid ihållande kraftigt tugg anges att det bör bli högst sex. De här gränserna beskriver bedömningen av utförandet, men förklarar inte ensamma varför hunden ändrade grepp eller släppte.
För ett oerfaret ekipage kan just återkomsten rymma mycket förväntan. Föraren vill gärna visa glädje, hunden är nära och föremålet ska fortfarande hållas kvar. Därför är det värt att se hela avslutningen som en sammanhängande del av uppgiften. En god tanke med förberedelsen är att människan vet hur den ska ta emot, så att nästa besked inte byts ut mot flera spontana rörelser och ord när hunden redan är framme.
Momentet har koefficient två, vilket innebär att betyget multipliceras med två till poäng. Men den mest användbara frågan efter ett försök är ofta mer konkret än poängsumman: satt hunden kvar, valde den apporten, bar den fram och förstod den avlämningen? Då går det att uppskatta det som fungerade och urskilja vad som behöver bli tydligare. Den nya apporteringen kan bli en fin uppgift tillsammans när hunden får förstå hela vägen, från det första kvarstannandet till det sista föremålet i förarens hand.
-
Bruks 2027: platsliggande i koppel
Att stå kvar och se sin hund ligga bland andra hundar kan kännas länge, även när klockan bara mäter tre minuter. I appellklassens nya bruksregler för 2027 förändras uppställningen tydligt. Hundarna ska vara kopplade och föraren stå ungefär en och en halv meter framför sin hund. Tidigare var avståndet omkring femton meter och hunden okopplad. Människan kommer alltså mycket närmare, men hundens uppgift att ligga kvar och förarens ansvar att känna reglerna finns fortfarande där.
Ändringen är fastställd i regelboken för 2027–2031. Mellan hundarna ska det vara omkring sex meter, mot tidigare ungefär sju. Liggtiden är fortsatt tre minuter. Det är viktigt för förberedelsen: det kortare föraravståndet innebär inte att ett nytt moment har fått kortare varaktighet. Hunden ska kunna vara kvar i sin position genom hela den angivna tiden, med de andra ekipagen som en del av situationen.
Föraren är nära och synlig
Förarna lägger hundarna på tävlingsledarens anvisning och går sedan ungefär en koppellängd bort. Där står de vända mot och synliga för hundarna. Klockan för de tre minuterna börjar när förarna har intagit sina anvisade platser. Bedömningen börjar däremot redan vid ordern om nedläggning. Den första delen av uppställningen behöver alltså också fungera, även om tidtagningen ännu inte har kommit i gång.
Den som står nära kan lättare se små förändringar hos sin egen hund. Det kan kännas skönt att finnas där, men också väcka lust att hjälpa med ett nytt ord, en gest eller en förändrad hållning. Efter att hundarna lagts och lämnats får de enligt momentbeskrivningen inte påverkas. Närheten ska därför förberedas som en del av tävlingsuppgiften, med en förare som vet vad den ska göra medan den väntar.
Kopplet är en utrustningsregel, inte en beskrivning av hur hunden lär sig att ligga kvar. Föraren behöver fortfarande förstå vad hunden klarar i grupp och hur situationen kan förberedas med omsorg. En hund som ändrar position ger anledning att se på hela förloppet: uppställningen, avståndet, omgivningen och vad människan gjorde. Att bara konstatera att kopplet fanns på förklarar väldigt lite av det som hände.
Kortare avstånd och tydligare betygsgränser
Bedömningen skärps på två punkter. En hund som sätter sig får högst betyg sex, jämfört med tidigare åtta. En hund som ställer sig underkänns; tidigare kunde den få högst fem. Föraren behöver känna till den förändringen så att resultatet går att förstå. Den egna närvaron på kort avstånd gör alltså inte sittande eller stående till tillåtna varianter av momentet.
Koefficienten sänks samtidigt från fyra till två. Ett helt korrekt moment kan därmed ge tjugo poäng i stället för fyrtio. Det är en ändrad viktning i programmet, och ska hållas isär från hur viktig situationen kan vara för hund och förare. Att momentet ger färre poäng betyder inte att en orolig gruppsituation blir mindre angelägen att hantera genomtänkt.
Om en störning gör att gruppen måste avbrytas finns regler för vilka hundar som får fortsätta och hur återstående tid räknas. De berörda förarna behöver invänta tävlingsledningens besked. För hundarna som får återuppta momentet återstår den tid som fanns kvar vid avbrottet, inte automatiskt tre nya minuter. Det kan vara svårt att hålla reda på detta när man är upptagen av sin egen hund, vilket gör en tydlig genomgång före start värdefull.
Förberedelsen inför 2027 handlar därför om mer än att flytta föraren närmare i en gammal träningsuppställning. Ekipaget behöver få ihop nedläggning, väntan på kort avstånd och återgång. När människan känner sin egen del av uppgiften finns bättre möjlighet att vara lugn och begriplig genom de tre minuterna. Hunden ska möta samma genomtänkta omsorg även när föraren står så nära att det känns som om man nästan redan är tillbaka.