• En hund står i lekställning på vardagsrumsmattan och tittar mot en person som håller en boll bakom ryggen.
    Citat och kloka ord

    Aprilskämtet på vardagsrumsmattan

    Du låtsades kasta bollen. Jag tittade på handen du gömde bakom ryggen.

    Du tog fram bollen och ställde dig på vardagsrumsmattan. Jag reste mig genast. Det var den sortens ärende som sällan behövde förklaras särskilt länge. Soffan kunde få ha min varma plats för sig själv en stund. Jag ställde mig framför dig, böjde frambenen och väntade på att du skulle göra din del.

    Armen gick framåt. Jag hann ta ett steg åt samma håll, men något saknades. Inget studsade. Inget rullade. Bakom dig fanns däremot en hand som inte hade varit där nyss. Jag vände tillbaka huvudet och tittade på den sidan av din kropp. Du började skratta. Jag väntade fortfarande på bollen, men nu verkade det finnas ett litet hinder på vägen: du tyckte tydligen att din hand hade blivit osynlig.

    Jag gick runt dig. Du vred dig med mig. Vi tog ett halvt varv på mattan innan du gav upp och visade vad du hade. Där låg den, precis som jag hade misstänkt. Du skrattade igen, böjde dig ner och rullade den över golvet. Nu gick det bättre. Jag hämtade den och kom tillbaka med svansen i rörelse. Ditt lilla påhitt hade åtminstone fått ner dig på min nivå.

    Du satte dig på mattan och stannade där. Det var den bästa delen. När du står upp får jag hålla reda på händerna långt däruppe, och ibland ser du knappt vad jag kommer med. Här kunde jag lägga bollen intill ditt knä. Du behövde bara se ner för att upptäcka den. Vi var klara med hemliga kast och kunde börja leka tillsammans.

    Det finns mycket som får dig att skratta när jag är med. Ibland är det mina öron som har hamnat åt olika håll efter sömnen. Ibland försöker jag bära två leksaker samtidigt och måste lägga ner den ena för att ta upp den andra. Jag kan hålla på ganska länge innan jag kommer fram till att munnen faktiskt har en begränsning. Du brukar vänta ut hela försöket med ett vänligt ansikte.

    Jag förstår förstås inte alltid vad du ser. Jag är upptagen med något annat. Men jag märker hur du blir när du har roligt. Axlarna sjunker, rösten ändras och du stannar gärna kvar. Då kan det bli plats för sådant som annars skjuts upp. En leksak som får pipa ordentligt. En stund på golvet. En promenad där du upptäcker min invit och tar några lekfulla steg innan vi fortsätter.

    Den här morgonen gjorde bollen oss båda ivriga. Jag hann före när du rullade den en kort bit, och nästa gång skickade du den lite snett så att jag fick vända. När jag kom tillbaka tog du inte genast emot. Du hade tappat en strumpa som vikt sig under foten och satt och drog i den. Jag stod där med mitt viktiga ärende medan du försökte få ordning på ditt. Sedan tappade du balansen bakåt och skrattade åt dig själv.

    Jag släppte bollen och gick fram för att nosa vid din arm. Du låg ju inte där förut. Du sträckte fram handen, jag fick en klapp och sedan satte du dig upp igen. Det behövdes ingen stor förklaring. Jag kunde undersöka det som hade förändrats och upptäcka att du fortfarande var samma människa, bara lite närmare golvet än du hade tänkt dig.

    När jag sedan behöll bollen i munnen väntade du. Jag stod nära, men jag ville inte lämna ifrån mig den just då. Du lät händerna ligga stilla i knät. Efter en stund lade jag den mellan oss. Det gjorde nästa vända enkel. Jag behövde inte hålla hårdare för att få ha kvar det roliga, och du behövde inte försöka lura ut den ur munnen på mig.

    Vi kan ha mycket glädje av varandra utan att förstå samma skämt. Du såg en hund som genomskådade ditt låtsaskast. Jag såg handen där bollen fanns. Sedan fick vi båda en stund som var lätt att fortsätta i. När du rullade iväg den kunde jag följa efter, komma tillbaka och börja om. Jag visste vad jag kunde göra för att vara med.

    Det är svårare när jag ser allvarlig ut och du tror att jag bara är lustig. När jag backar från något som överraskat mig behöver jag få se vad det är. När jag vänder bort huvudet kan jag behöva lite utrymme. Du brukar bli stilla då. Ditt skratt får vänta medan jag tar reda på om jag vill komma närmare. Jag tycker om att du kan ändra dig när du ser mig tydligare.

    I dag fanns inget sådant bekymmer. Jag kom tillbaka självmant efter varje liten rullning. Du lät bollen vila när jag gick bort till vattenskålen, och när jag återvände var du fortfarande på mattan. Jag valde den mjuka leksaken ur korgen och bar fram den i stället. Du tog emot mitt nya förslag utan att försöka övertyga mig om att vi måste fortsätta med det förra.

    Leksaken var ganska lång och jag råkade trampa på ena änden. Jag fick stanna, flytta foten och ta om greppet. Du log men hjälpte mig inte genast. Det var bra, för jag hade inte bett om det. Jag ville få med mig hela saken fram till dig, och när jag lyckades fanns din hand där. Vi höll varsin ände en liten stund innan du släppte och jag bar iväg med bytet.

    Du reste dig till slut och plockade undan bollen. Jag följde rörelsen med blicken, men den här gången fanns inget att avslöja. Den låg öppet på sin plats. Jag tog leksaken med mig till bädden och lade hakan bredvid den. När du gick förbi sträckte jag ut en framtass mot din fot. Du stannade, böjde dig ner och kliade mig vid örat. Ditt första kast kom aldrig iväg. Ändå blev det en ovanligt bra morgon på mattan.