-
Hunden på mattan på den inglasade balkongen
Jag behöver ingen ny lek just nu. Din plats bredvid min räcker bra.
Du kommer ut på den inglasade balkongen med en kopp i handen och sätter dig utan att tända lampan. Jag följer med och ställer mig vid ditt knä. Här ligger mattan som jag tycker om, den som är lite skrynklig vid ena kanten hur många gånger du än drar den rak. Jag trampar över den och lägger mig. Från min plats ser jag både dig och ljuset som fortfarande finns kvar mellan husen.
Det har varit ganska mycket rörelse inne. Du har burit saker, öppnat skåp och gått tillbaka efter något som du glömde första gången. Jag har följt med i flera av svängarna. Nu blir du sittande, och det tar en stund innan jag verkar tro att du faktiskt tänker stanna här. Jag lyfter huvudet när du flyttar koppen. Men du sätter bara ner den på bordet och låter handen falla mot armstödet igen.
Jag går fram och lägger nosen under fingrarna. De rör sig över pannan en kort stund och stannar sedan. Då flyttar jag mig en liten bit så att handen hamnar närmare örat. Det brukar hjälpa den att komma ihåg vad den höll på med. Du märker det och skrattar till, trött men vänligt. Jag får några långsamma strykningar till innan jag vänder mig om och går tillbaka till mattan.
Du har lagt en kudde på stolen bredvid. Jag tittar på den, sedan på dig. Det kommer ingen inbjudan, så jag nöjer mig med att lägga ena framtassen över kanten på min egen hopvikta filt. Det är faktiskt ganska bra där nere också. Din fot finns inom räckhåll och mattan ger efter under bröstet. Jag behöver inte ligga högst för att vara med i den här stunden.
Utanför rör sig några fåglar mellan grenarna. Jag ser dem genom glaset och följer en av dem tills den försvinner bakom huset. Sedan vänder jag huvudet tillbaka mot dig. Du sitter med koppen nära och blicken någonstans längre bort än min nos. Jag vet inte vad du tänker på. Jag märker bara att rörelserna har blivit långsammare och att du inte reser dig varje gång något låter inne i rummet.
En stund senare börjar du prata lågt. Det är inga ord som betyder sitt eller kom, och jag behöver inte försöka hitta en uppgift i händerna. Jag lyfter öronen och ser på dig. Du sträcker ner handen igen, den här gången så långt att jag kan nosa utan att resa mig. Jag låter hakan vila intill fingrarna. När du drar undan handen får jag ha huvudet kvar där jag lagt det.
När ljuset blir svagare drar du filten över dina knän. Jag rullar över lite på sidan och kommer åt din toffel med tassen. Du tittar ner men flyttar inte foten genast. Vi kan tydligen dela på den lilla biten golv. Jag har haft fullt upp med mitt tidigare i dag, med dofter och lek och sådant som du bara såg delar av. Nu tycker jag om att inte behöva vara på väg någonstans mer.
När du till sist reser dig ligger jag kvar en kort stund. Du lämnar balkongdörren öppen in mot rummet och jag hör hur du ställer koppen i köket. Sedan kommer du tillbaka efter filten och böjer dig ner mot mig. Jag sträcker på benen innan jag följer med. Det finns inget särskilt vi måste ta med oss från kvällen. Men jag vill gärna hitta den där platsen nära din fot igen, nästa gång du sätter dig och blir kvar.