-
Hund med en blå dragleksak
Jag tog leksaken du glömde på gräset. Sedan kunde du sluta leta efter min belöning i fickan.
Du har förberett dig. Det märks på hur noggrant du stänger påsen innan vi går ut på gräsplanen. Jag har också förberett mig, genom att stå alldeles intill dörren och vara redo långt innan du hittar den andra skon. Nu är vi här och du har något i handen som du tror att jag ska bli glad för. Jag nosar, tar emot och tittar sedan bort mot det blå som ligger några steg från oss. Du följer min blick, men vänder den ganska snart tillbaka till fickan. Där har du tydligen tänkt hitta svaret.
Du plockar upp en ny bit och försöker igen. Jag ser handen, hör dig och flyttar mig dit du visar. Det är inte det som är bekymret. Men när du sträcker fram belöningen stannar jag med nosen nära utan att ta den genast. Du ser förvånad ut. Förra gången gick det fortare, och jag tror att du har räknat med att det ska vara så i dag också. Jag har ingen sådan plan med mig. Däremot har jag fortfarande ganska god koll på var du lade leksaken när vi kom.
Till slut går jag dit. Du hinner börja rota efter ännu en bit innan jag står framför dig igen med det blå i munnen. Jag håller upp huvudet och väntar. Nu ser du vad jag har. Du stoppar handen i fickan en sista gång, men den kommer upp tom när du böjer dig mot mig. Där är du ju. Jag flyttar vikten bakåt lite när fingrarna når leksakens andra ände, och du skrattar till. Det här hade jag kunnat hjälpa dig att komma på tidigare, om du hade frågat med händerna i stället för påsen.
Vi leker en kort stund. Du drar inte undan den precis när jag ska få tag, och jag behöver inte jaga din hand för att komma med. Det finns plats för oss båda i leken. När du släpper står jag kvar med leksaken och tittar på dig. Du väntar också. Jag hade kunnat gå undan med det jag fått, men efter en liten sväng kommer jag tillbaka och trycker det blå mot din hand. Jag ville visst inte bara ha saken. Jag ville få dig att hålla i den andra änden igen.
Nu ser din kropp annorlunda ut. Axlarna är inte lika höga och munnen gör det där som brukar komma före skrattet. Du har slutat kasta snabba blickar mot påsen som om något viktigt kunde ha hamnat på botten. Jag har ingen uppfattning om hur mycket allt där inne kostade eller hur länge du stod och valde. Jag vet att det blå känns bra mellan tänderna och att du har börjat röra dig tillsammans med mig. Det gör ganska stor skillnad för en stund som först såg ut att bli fylld av letande i fickor.
Du tar tillbaka leksaken och ber mig följa några steg. Jag hänger med, ser upp och väntar på att handen ska öppna sig. Sedan kommer den ner till mig och vi får tag i varsin del igen. Jag är snabbare med den här gången. Du verkar nöjd, men du håller inte på så länge att vi tappar bort det roliga i att vi nyss hittade varandra. När vi stannar känner jag gräset mot tassarna och låter munnen vila. Du sätter dig på huk i stället för att genast börja om från början.
Jag går ett litet varv runt dig med leksaken. Du låter mig göra det. Det finns något ganska härligt med att få bära en sak man tycker om utan att någon hela tiden försöker ta tillbaka den. Jag stannar framför ditt knä och väntar tills du tittar upp. Då kommer jag närmare. Du tar försiktigt tag, och så är vi där igen, i den där stunden när du förstår vad jag erbjuder utan att jag behöver ställa mig mellan dig och fickan en gång till.
En stund senare släpper jag leksaken i gräset och går undan för att lukta vid kanten av planen. Du står kvar med den i handen. Jag märker att du väntar, och efter en stund tittar jag tillbaka. Du har inte börjat vifta för att få mig att skynda mig. Jag får undersöka färdigt. När jag kommer tillbaka lägger du ner leksaken mellan oss och låter mig välja om jag vill ta upp den. Det gör jag, men först efter att ha nosat på din sko. Även den har tydligen varit med om saker sedan sist.
Jag tror att det blir lättare för oss när du hinner se sådant. Att jag kommer tillbaka, att jag räcker fram något, att jag ibland behöver stå stilla innan jag vill börja röra mig igen. Du har många ord för det vi gör här. Jag har tassar, blickar och en ganska tydlig förmåga att placera en blöt leksak där din hand brukar vara. Det är inte särskilt elegant, men när du väl förstår brukar det fungera. I dag tog det bara en liten omväg genom fickan innan vi hittade rätt.
Nästa gång kanske jag tar biten direkt. Då får du gärna se glad ut för det också. Jag försöker inte lova dig att jag alltid kommer att välja samma sak, lika lite som jag tror att du alltid vill göra samma sak när vi går ut. Ibland springer du med mig. Ibland står du länge och tittar på något som inte ens rör sig. Jag får anpassa mig en del efter dig med. Därför tycker jag att det är trevligt när du ibland låter mig visa vad jag gärna vill göra tillsammans med dig just nu.
När vi ska gå plockar du upp påsen och stoppar ner den. Det blå får jag bära till kanten av planen. Jag går med huvudet lite högre än vanligt, mest för att det inte ska slå mot frambenen. Du håller handen öppen intill mig när vi stannar, och jag lämnar över innan vi fortsätter. Den luktar av mig nu. Du torkar av fingrarna mot byxorna och ser road ut. Jag tycker också att vi fick en ganska bra stund till slut. Framför allt var det skönt när du slutade leta efter det roliga på ett ställe där jag inte hade lagt det.