-
Caroline Olsson är Årets eldsjäl 2025
Caroline Olsson från Borlänge Brukshundklubb har fått Agriastipendiets utmärkelse Årets eldsjäl 2025. Vid Svenska Brukshundklubbens kongress uppmärksammades mottagarna, och nyheten publicerades den 20 maj 2026. Prisåret och utdelningsåret är alltså olika. För Borlänge finns här en person att gratulera och en insats som blivit synlig utanför den egna klubben. Det är fint när föreningslivet också stannar upp för dem som får andras hunddagar att bli möjliga.
Agriastipendiet är ett samarbete mellan Svenska Brukshundklubben och Agria och omfattar fyra kategorier: eldsjäl, klubb, utbildare och tjänstehundsekipage. På utdelningsfotot håller Caroline en värdecheck på femtusen kronor, med både hennes namn och prisåret 2025 angivna. Det är ett tydligt erkännande. Bakom ett sådant ögonblick finns också en viktig fråga för varje förening: hur ser vi människors arbete innan de en dag står på en scen?
Från en uppgift på programmet till en dag som fungerar
I Borlängeklubbens program för Majtrippeln i Rallylydnad den 24–25 maj 2025 var Caroline angiven som domare i flera klasser. Hon stod också som kontakt för frågor före tävlingsdagen. Det ger ett konkret exempel på hennes plats i klubbens verksamhet. Ett namn i ett program kan vara det som en tävlande letar efter när något är oklart, eller den person som ska bedöma det hund och förare har förberett länge.
För den som kommer till en tävling upptas tankarna lätt av det egna ekipaget. Hunden ska ha det bra, starten ska hittas och uppgifterna ska finnas kvar i minnet. Det är fullt begripligt. Samtidigt vilar dagen på att andra har gjort sitt arbete och fortsätter göra det medan vi själva är upptagna. En tydlig upplysning kan minska förvirring. En genomtänkt ordning kan ge tid att ta hand om hunden. Sådant behöver fungera också för den som tävlar första gången.
Domaruppgiften har sin egen betydelse i det sammanhanget. Den tävlande behöver kunna förstå vad som bedömts och skilja mellan ett missat moment och hela dagens erfarenhet. Ett protokoll kan följa med hem efter att rosetterna packats ned. Därför spelar kunnandet bakom bedömningen roll för hur hundens och förarens fortsatta arbete blir förstått. Det är ett ansvar som inte syns enbart i den stund då poängen läses upp.
Uppskattning behöver också finnas i vardagen
En utmärkelse kan sätta ord på något som annars tas för givet. Den kan få fler att se att en fungerande klubb inte uppstår av sig själv. Men uppskattning behöver inte vänta på en nominering eller ett stipendium. Den kan finnas i att någon frågar hur uppgiften gick, erbjuder avlösning eller tar ansvar för en liten del nästa gång. Det är konkreta sätt att låta ett tack få betydelse även efter applåden.
Det finns samtidigt en öm punkt i ordet eldsjäl. Det kan uttrycka stor värme, men får inte bli ett annat ord för en människa som alltid förväntas orka. En förening behöver ge fler möjlighet att lära sig uppgifter och bära dem tillsammans. Den erfarna personen kan behövas som stöd utan att för den skull behöva göra allt själv. Ett pris blir då ett tillfälle att uppskatta kunnandet och fundera på hur det kan få växa hos fler.
För hundarna märks föreningsarbetet i de tillfällen som faktiskt blir av: en genomförbar tävling, en aktivitet med ordning omkring ekipagen och människor som kan hjälpa föraren förstå nästa uppgift. Caroline Olssons utmärkelse ger Borlänge Brukshundklubb anledning att glädjas. Ett varmt grattis till henne. Och ett tack får gärna följas av något så enkelt som en annan människa som säger att den också kan ta en del nästa gång.
-
Knivstas klubbmästare i bruks och lydnad
Therese Kvarnström fick en framgångsrik dag när Knivsta Brukshundklubb avgjorde klubbmästerskapet i bruks och lydnad den 8 november 2025. Hon vann lydnaden med Blizz och kom tvåa med Ray. I bruks blev det ytterligare en förstaplats, där tillsammans med Ray. Klubbens egen rapport från samma kväll ger oss därför anledning att gratulera till flera fina placeringar med två hundar.
Mia Dunder och Jack blev trea i lydnaden. I bruks redovisas Linda Burström på andra plats med både Bella och Lennox. Det är alltså två andraplatser i den resultatlistan. Rapporten anger inga poäng, och vi återger placeringarna som klubben har publicerat dem. Marita dömde lydnaden och Heidi bruksdelen. Efter tävlandet avslutades dagen med våfflor enligt klubbens tradition.
Att samma förare återkommer med olika hundar får mig att tänka på hur personligt hundträning är. Varje hund behöver få bli förstådd utifrån sina förutsättningar. En uppgift som känns självklar med den ena kan behöva delas upp annorlunda med den andra. Vi människor har ofta en bild av hur vi vill göra, men i samarbetet behöver också hundens sätt att lära få plats.
Det kan kräva en hel del tålamod av oss. Om vi nyss har lyckats med en övning är det lätt att bära med sig samma förväntan till nästa hund. Då behöver vi stanna upp och se vem vi faktiskt har framför oss. Kanske behöver den hunden mer tid, en tydligare början eller en annan belöning. Uppmärksamheten på sådana skillnader är en viktig del av omsorgen i träningen.
En tävlingsdag kan också väcka starka känslor hos människan. Man kan längta efter att få visa vad man och hunden har arbetat med och samtidigt vara rädd för att glömma något enkelt. När något lyckas kommer lättnaden. När det blir fel kan besvikelsen kännas större än man hade räknat med. Då är det värdefullt att ha människor omkring sig som kan glädjas med en och som också kan möta en motig stund med vänlighet.
För hunden behöver vår omtanke följa med genom hela dagen. Det får finnas tid att gå undan, vila och vara tillsammans utan en ny uppgift att klara. När vi själva gärna vill prata om det som hände behöver vi fortfarande se hur hunden har det. Den omsorgen hör lika mycket till hundsporten som träningen inför starten. Vi kan vara stolta över ett resultat och samtidigt lägga undan våra egna tävlingsfunderingar en stund.
Och så var det våfflorna. Det finns något väldigt mänskligt och trivsamt i att en mästerskapsrapport får sluta där. Hundfolk behöver tydligen också en väl vald belöning efter dagens arbete. En sådan avslutning ger plats åt dem som tävlat, dömt eller hjälpt till att träffas en stund till. Där kan en fråga få ett svar och ett samtal fortsätta när själva tävlingen är över.
Den gemenskapen är värd att vara rädd om. En klubb behöver utrymme för både den som satsar mycket och den som fortfarande försöker förstå hur allt fungerar. Det kan vara ett stort steg att starta på hemmaplan för första gången. Om vi ser till att människor blir väl mottagna får fler möjlighet att hitta in i hundsporten och känna att de kan fortsätta lära sig.
Vi gratulerar Therese med Blizz och Ray, Mia med Jack och Linda med Bella och Lennox till placeringarna. Tack också till alla som gjorde klubbmästerskapet möjligt. Det är roligt att få uppmärksamma en lokal tävlingsdag där både resultaten och samvaron får sin plats. Hundarnas olika samarbeten med sina människor är det som gör en sådan dag värd att följa.
-
Väsby växer under jubileumsåret
Väsby Brukshundklubb firar sjuttio år samtidigt som allt fler söker sig till dess verksamhet. I ett reportage från den 25 maj beskrivs hur medlemsantalet efter pandemin har vuxit från omkring trehundra till närmare sexhundra. Bakom siffran finns hundar och människor som behöver någonstans att börja, fortsätta och ibland prova en helt annan väg än den de först tänkt sig. En större klubb är en nyhet i antal. Dess betydelse visar sig också i vad som får plats på träningsplanen.
Vid medlemskvällen i maj fanns omkring sextio hundar på plats. Under utomhussäsongen ordnade klubben onsdagsaktiviteter där olika hundsporter växlade mellan veckorna. Nose Work, Rallylydnad och hoopers delade utrymme i programmet med lydnad, bruks och agility. Klubben hade omkring femton utbildade instruktörer. Ordföranden Malena Rågfeldt lyfte bredden och välkomnandet av alla raser som tänkbara skäl till att människor sökte sig dit. Det är hennes bedömning av tillströmningen, inte en fastställd förklaring till varje nytt medlemskap.
Ett jubileum kan också handla om den som kommer nu
Historien började med en liten grupp som träffades med sina hundar på 1950-talet. Verksamheten startade 1955 och klubben bildades formellt 1956. Sjuttioårsfirandet under 2025 räknas från starten. Den skillnaden är värd att bevara, så att två årtal inte i onödan blir en motsägelse. Samtidigt handlar ett jubileum om mer än att veta vilket år föreningen fick sitt namn. Det väcker frågan om hur nästa hundmänniska ska kunna känna sig hemma där.
Den som kommer för första gången kan bära på ganska vardagliga funderingar. Var ska vi stå? Är min hund för livlig, för långsam eller för ovan? Får vi vara med även om vi aldrig tänkt tävla? Ett välkomnande behöver kunna besvara sådant i handling. Någon visar vägen, förklarar uppgiften och ger ekipaget tid att hitta sitt sammanhang. För människan kan det vara skillnaden mellan att våga fråga och att gå hem med känslan av att alla andra redan visste.
Även hunden behöver få komma in i miljön på ett sätt som fungerar. Fler deltagare betyder fler rörelser och fler hundar att förhålla sig till. En stor gemenskap behöver därför kunna rymma utrymme mellan ekipagen, väntan vid sidan och olika sätt att delta. Att vara välkommen måste inte innebära att stå tätt eller hälsa på alla. I en hundklubb är det rimligt att gemenskap också kan se ut som att någon hjälper till att ordna lite mer plats.
Bredden ger fler vägar att fortsätta
För den som ännu inte vet vilken aktivitet som passar blir växlingen mellan grenar intressant. Ett sök med nosen, en skyltbana och en uppgift över hinder ställer olika frågor till hund och förare. Att kunna prova ger möjlighet att upptäcka vad båda tycker om att arbeta med. Det behöver inte vara ett val för resten av hundlivet. Intresset kan förändras, och ett ekipage kan vilja fortsätta tillsammans även när dess tidigare aktivitet inte längre är den självklara.
När medlemsantalet växer behöver också arbetet bakom kvällarna få utrymme. Instruktörer, förberedelser och mottagandet av nya deltagare blir viktiga delar av samma verksamhet. Många medlemmar betyder inte automatiskt många människor som redan kan ta ansvar för en aktivitet. Den som får en begriplig liten uppgift och någon att fråga kan däremot få en väg in också i föreningsarbetet. En klubb kan växa i både antal och delaktighet, men det senare behöver tas om hand.
Nyheten från Väsby rymmer därför både en lång historia och ett pågående hundliv. Sjuttio år ger anledning att minnas dem som började. De nya medlemmarna ger anledning att tänka på hur fortsättningen ska kännas. En träningskväll behöver inte sluta med något stort resultat för att ha varit värdefull. Ibland räcker det att hund och människa hittat en uppgift de vill återvända till, och att någon på klubben känner igen dem nästa gång.
-
Spårframgångar i Knivsta och Uppsala
Det blev flera fina resultat för Upplands hundekipage när Knivsta Brukshundklubb arrangerade spårtävling den 1 september 2024. Heidi Hammarling och Blackneck’s D’Riva, Knivsta BK, vann lägre klass med 551 poäng. I högre klass blev Bodil Olsson och Aussie Actions Red Xotic Xl -Cola, Uppsala BK, etta med 521,25 poäng. Båda ekipagen blev uppflyttade enligt klubbens resultatrapport, som publicerades dagen efter tävlingen.
I lägre klass kom Marie Dahlerus med Blackneck’s D’Eive, Knivsta BK, tvåa på 481 poäng. Trea blev Catharin Jansson med Ringlets Paisley, Tyresö BK, på 449,75 poäng. Även de blev uppflyttade. I högre klass gick andraplatsen till Anna Ivaska med Sugarwind’s Cookie Rookie, Knivsta BK, på 518 poäng. De blev också uppflyttade. Per-Eric Carlborg och Bohlsta Trollets Bagheera, Knivsta BK, kom trea med 483,5 poäng.
Det är roligt att få uppmärksamma sådana framgångar nära oss. En placering och ett poängtal berättar hur provet slutade, men för den som tränar kan ett resultat bära på mycket mer. Det kan finnas en övning som länge har varit svår, en ny miljö att våga starta i eller en förhoppning om att träningen ska hålla också när det gäller. Vilken betydelse dagen hade för varje deltagare känner bara ekipagen själva till.
Just därför vill jag vara försiktig med att fylla resultatlistan med känslor åt dem som står där. Vi kan gratulera till det som faktiskt är redovisat och samtidigt ge plats åt tanken att varje hund och förare har sin egen väg. En uppflyttning kan vara något man har längtat efter. För någon annan kan ett genomfört prov vara ett viktigt steg även när placeringen blev en annan än den man hoppats på.
Spårarbete väcker också en fin fråga om förtroende. Hunden arbetar med sin nos, medan människan behöver lära sig att läsa hunden och ge den utrymme att arbeta. Det är lätt att vilja hjälpa när man själv är osäker. I träningen får vi fundera över när hjälpen gör uppgiften begripligare och när vår egen brådska kommer emellan. Där finns ett samarbete som är värt omsorg långt innan en tävlingsdag kommer in i bilden.
Den som blir inspirerad av en resultatlista behöver därför få börja där den egna hunden befinner sig. Att se duktiga ekipage kan ge lust att prova, och den lusten mår bra av rimliga förväntningar. En kort uppgift som hunden får möjlighet att förstå kan vara en god början. Man behöver också våga fråga någon kunnig om hjälp och berätta vad som faktiskt känns svårt, i stället för att försöka dölja det.
Det gäller även oss som står bredvid och följer träningen. Ett vänligt bemötande gör skillnad när någon är ny eller nervös. Vi kan glädjas åt den som lyckas utan att göra den andres besvikelse mindre värd. Ett ekipage som haft en motig dag behöver kunna komma tillbaka till klubben med känslan av att fortfarande höra till. Hunden följer med samma människa hem, oavsett vilken rad de fick i resultatlistan.
Klubbens rapport innehåller också ett tack till funktionärerna. Det tacket vill jag gärna stanna vid. För att en förare ska kunna starta behöver andra människor ta ansvar för arrangemanget. Deras insats ger fler möjlighet att använda sin träning i ett gemensamt sammanhang. Att tacka, hjälpa till när man kan och visa hänsyn till dem som arbetar hör också till en bra tävlingsdag.
Vi gratulerar de placerade ekipagen från Knivsta, Uppsala och Tyresö. Särskilt roligt är det att flera får fortsätta till nästa klass. Förhoppningen är att framgångarna också ska väcka nyfikenhet hos någon som ännu bara funderar på att börja. Det finns mycket att upptäcka när hundens nos får en uppgift och människan ger sig tid att lära tillsammans med den.
-
Trygg träning för Gävles och Valbos hundar
En träningskväll med hunden borde få börja med förväntan inför det man ska göra tillsammans. För Gävle och Valbo brukshundklubbar finns också en oro kring själva träningsplatsen. P4 Gävleborg rapporterar den 14 maj 2023 att hallen som klubbarna använder återkommande drabbas av inbrott och skadegörelse. Lokalen saknar dessutom vatten och avlopp. Trots att klubbarna har vänt sig till kommunen syns enligt reportaget ännu ingen lösning. Från Valbo brukshundklubb framförs en önskan om att alla ska kunna känna sig trygga när de tränar.
Det är sorgligt att en plats där människor vill göra något bra tillsammans med sina hundar ska förknippas med sådan oro. En fungerande träningslokal kan rymma många olika mål. Någon vill börja förstå hur en övning ska läras in. Någon behöver hjälp att få kontakt med sin hund bland andra ekipage. En annan har tränat länge och vill finslipa något svårt. Alla behöver kunna ägna uppmärksamheten åt hunden och arbetet framför sig.
För hunden är människans närvaro en viktig del av den stunden. Vi behöver se när uppgiften blev begriplig, när en paus behövs och när det är dags att göra övningen enklare. Det är sådant vi vill kunna lägga vår omsorg på under träningen. Om man samtidigt måste fundera på om lokalen går att använda som tänkt, blir det ännu en sak att hålla reda på. De praktiska villkoren följer med ända fram till mötet mellan hund och människa.
Den som tränar i en klubb är också en del av ett sammanhang. Det kan betyda att någon ser den lilla förbättring man själv nästan hade missat, eller hjälper till när man har fastnat. En hundägare som känner sig missmodig kan behöva få höra att det går att börja om med en mindre uppgift. Sådana samtal får lättare plats när det finns någonstans att träffas regelbundet. En lokal ger utrymme åt både övningarna och människorna runt dem.
Bakom en klubbkväll finns dessutom arbete som sällan syns när själva träningen väl börjar. Utrustning ska kunna förvaras, tider behöver samordnas och någon måste ta ansvar för platsen. Vid skadegörelse tillkommer frågor som ingen hade tänkt använda sin fritid till. Vem undersöker vad som har hänt? Vad behöver ordnas innan nästa grupp kommer? Det är rimligt att känna både ilska och uppgivenhet när ett gemensamt engagemang möts på det sättet.
Det gör också frågan om stöd viktig. När klubbar ber om hjälp behöver deras behov tas på allvar och kunna diskuteras konkret. Hur kan platsen bli säkrare? Vilka grundläggande funktioner behöver finnas? Vad går att göra nu, och vad kräver en längre plan? Det korta reportaget ger inget underlag för att bedöma kommunens ekonomi eller alla tänkbara lösningar. Däremot visar det tydligt att klubbarna har ett problem som de vill få hjälp att lösa.
För mig väcker nyheten en önskan om att hundsportens vardag ska få större uppmärksamhet. Tävlingsresultat är roliga att läsa om, men möjligheten att träna börjar långt före en resultatlista. Den börjar med att en plats finns och fungerar, att någon orkar hålla verksamheten igång och att en ny deltagare kan känna sig välkommen. Där får också hundägaren som aldrig siktar på ett mästerskap en möjlighet att lära sig mer.
Gävles och Valbos hundmänniskor ska kunna samlas kring det de kom dit för: hundarna. Det är den önskan som stannar kvar efter nyheten. Att få öppna dörren, hälsa på de andra och ge sin hund en stund av uppmärksamhet och meningsfull träning. En trygg träningsplats ger ett gemensamt engagemang bättre förutsättningar att fortsätta, också nästa vecka.