-
Hunden och dammsugaren
”Jag kan flytta på mig. Tala bara om vart.”
Du drar fram den ur skåpet och jag lyfter huvudet från mattan. Först säger du att här var det visst dags igen. Sedan tittar du på mig, som om jag kunde lämna en förklaring till allt det som ligger på golvet. Jag har legat här en bra stund utan att samla ihop någonting särskilt. Det måste jag få säga. Om det råkar finnas lite av mig kvar där jag har vilat är det väl ett ganska tydligt tecken på att jag varit hemma.
Du ställer dammsugaren i hallen och börjar dra ut sladden. Jag känner igen ordningen. Snart kommer ljudet, sedan rör sig det långa röret över mattan och till sist behöver jag flytta mig. Jag reser mig redan nu. Det är lättare att välja en annan plats innan allt har börjat brumma. Jag går till dörröppningen och stannar där. Därifrån ser jag både dig och vägen in till rummet där min bädd ligger. Det verkar vara en rimlig plats för den som blivit tillfälligt av med sin matta.
Men du behöver igenom med maskinen. Jag ser det först när hjulen kommer närmare. Då tar jag ett steg åt sidan samtidigt som du gör samma sak. Vi hamnar framför varandra igen. Du suckar, sedan ser du ner och börjar skratta lite. Jag viftar försiktigt med svansen. Det var skönt att det blev den rösten. Jag försöker faktiskt hjälpa till, även om jag uppenbarligen har valt den enda plats i hela huset som du tänker använda just nu.
Den här gången stannar du innan du sätter igång. Du flyttar bädden en liten bit inne i det andra rummet och visar mig vägen dit. Jag följer med, nosar i kanten och går ett varv innan jag lägger mig. Här kan jag se dig genom öppningen utan att behöva stå i den. När du går tillbaka ligger jag kvar med huvudet högt. Jag vet åtminstone var jag får plats nu. Du har inte bara sagt att jag ska bort. Du har gjort det lättare att förstå vart jag kan gå.
Ljudet börjar. Öronen vrider sig genast åt hallen. Jag ser slangen röra sig och följer den med blicken tills du försvinner in i vardagsrummet. Bädden ligger stilla under bröstet. Du kommer tillbaka i dörröppningen när du vänder och upptäcker att jag tittar. Då säger du mitt namn med din vanliga röst. Jag rör lite på svansen men ligger kvar. Du verkar nöjd med det svaret. Det är skönt när jag kan svara utan att behöva gå fram till något jag hellre betraktar härifrån.
Sedan kommer du till hörnet där min leksak ligger. Du stänger av och tar upp den. Jag reser huvudet högre. Det är den mjuka med ena örat borta, och du har faktiskt hållit den i precis rätt höjd för att jag ska märka saken. Du kommer in och lägger den bredvid bädden. Jag tar den försiktigt och vänder den mellan tassarna. Nu har jag fått med mig mer av mitt rum hit, fast du fortfarande håller på med golvet där ute.
När ljudet börjar igen blir jag liggande med leksaken nära nosen. Jag behöver inte ha bestämt mig för att tycka om dammsugaren för att kunna ha det ganska bra på min plats. Jag kan lyssna en stund, följa dina ben när du passerar och sedan undersöka sömmen vid leksakens andra öra. Det finns fler saker i rummet än ljudet. Någonstans utanför fönstret hörs en fågel när du stänger av nästa gång. Jag vrider huvudet dit. Det har hunnit bli en helt vanlig juniförmiddag också, mitt i allt ditt arbete.
Du öppnar fönstret en liten bit och luften rör sig genom rummen. Jag känner något från gräset där ute och lägger hakan på kanten av bädden. Du får fortsätta en stund till. Jag har inte räknat hur många gånger du dragit röret över mattan, men jag hoppas att den visar tillräcklig tacksamhet efteråt. Du har trots allt ägnat den mer uppmärksamhet än den brukar få. Själv tycker jag att den var fullt möjlig att ligga på redan innan vi började.
Till slut blir det tyst på ett annat sätt. Du drar ur sladden, rullar in den och ställer undan röret. Jag väntar tills hjulen har slutat röra sig innan jag går fram. Maskinen luktar varmt och dammigt. Du låter den stå stilla medan jag nosar på ena sidan, sedan bär du in den i skåpet. Jag behöver inte hälsa mer än så. Jag är mest intresserad av att se vad som hänt med platsen där jag låg när hela företaget började.
Mattan luktar annorlunda. Jag går över den långsamt, nosar vid kanten och hittar leksakens gamla plats. Du har flyttat tillbaka stolen, och i hörnet ligger inte längre den lilla smula som jag hade tänkt undersöka senare. Det är en förlust jag får försöka leva med. Du kommer in med min bädd och sätter den där den brukar stå. Jag följer med och rättar till tyget en aning. Allt behöver tydligen inte ordnas av samma person för att ett rum ska bli färdigt.
När du sätter dig med koppen lägger jag mig på mattan igen. Du ser på mig och säger att nu blir det väl snart likadant. Jag sträcker ut frambenen och låter hela sidan sjunka ner. Det känns bra här. Golvet är rent, leksaken finns nära och jag har fått hitta tillbaka utan att bli bortkörd från varje plats jag försökte välja. Du lutar dig ner och kliar mig på bröstet. Om du tänker börja om en annan dag kan vi gärna behålla den delen av ordningen: visa mig var jag får vara, så kan du ta hand om mattan under tiden.