-
Hjärtat har inga fönster.
Du viker ihop ett papper och lägger det under boken på bordet. Jag följde din hand med blicken, men jag hann inte fram för att nosa på det. Nu sitter du kvar. Ute har det blivit mörkt och i fönstret syns en svag bild av dig och lampan. Jag går fram till glaset och tittar ut. Sedan vänder jag tillbaka mot dig. Du brukar säga något när jag kommer, men den här gången dröjer det.
Jag såg dig le när du öppnade dörren för en stund sedan. Jag sprang fram och fick båda dina händer om mina kinder. Det var skönt, och du lät glad när du sa mitt namn. Nu har du blivit tyst. Jag vet inte vad som stod på papperet eller vad du tänker på när du stryker med tummen längs bordskanten. Jag kan ha varit med om din glädje i hallen och ändå inte känna till allt som finns hos dig den här kvällen.
Du ser mig stå vid ditt ben och sträcker fram handen. Jag stoppar nosen i den. Det är ett sådant möte som jag förstår, din hand och min nos, den välbekanta lukten och fingrarna som stannar en liten stund. Jag kan tycka om det utan att veta varför ditt ansikte såg annorlunda ut nyss. Det finns mycket av dig som jag möter varje dag. Det finns också sådant som jag aldrig kommer att kunna nå på samma sätt som jag når din hand.
Ibland berättar du saker för mig medan vi är ensamma. Jag hör hur rösten går upp och ned och känner igen när du talar till mig. Orden räcker längre än jag kan följa. Du kan säga något om förr och sedan skratta till, medan jag ligger kvar och lyssnar. Jag har ingen egen bild av den tiden. Ändå tycker jag om att få vara här medan du minns den. Jag behöver inte ha varit med från början för att vilja ligga nära dig nu.
Du frågar ibland vad jag tänker på också. Då tittar jag upp, och kanske tycker du att mitt ansikte ger ett tydligt svar. Ibland väntar jag faktiskt på att du ska öppna skåpet. Ibland har jag hört något ute som du inte lagt märke till. Och ibland ligger jag bara här med nosen mot tassen. Det är något stilla med att du tittar på mig en stund och sedan låter mig fortsätta. Du kan tycka om mig även de gånger du inte riktigt vet vad jag har för mig.
Nu drar du ut stolen lite och jag lägger mig vid sidan av den. Vi hör samma ljud från rummet och ändå har vi inte samma kväll inuti oss. Jag har mitt, och du har något som fick dig att vika ihop papperet och bli sittande. Jag kan inte leta fram det åt dig med nosen. Men jag kan ligga här utan att du måste lägga undan det för att kunna vara med mig.
När du efter en stund böjer dig ned hittar du ett torrt löv som fastnat i pälsen bakom mitt öra. Du håller upp det framför mig. Där har jag tydligen burit omkring på en del av promenaden utan att veta om det. Du skrattar och jag lyfter huvudet, glad över rösten som jag känner igen. Sedan blir du tyst igen. Skrattet var fint att få höra, även om det inte berättar allt om hur du har det.
Du låter handen vila mot min sida. Jag ligger kvar och känner den medan jag blir sömnig. Papperet får ligga under boken, och du får tänka färdigt på det som upptar dig. Jag kommer kanske aldrig att förstå just den här stunden som du gör. När du rör på handen öppnar jag ändå ögonen och ser upp på dig. Jag är glad att det är du som sitter här.