• En hund sitter på hallmattan och hälsar på en människa som har kaninöron på ett hårband.
    Citat och kloka ord

    Människan med kaninöron i hallen

    Du kom hem med kaninöron på huvudet. Jag kände igen dig ändå.

    Jag hörde nyckeln innan jag såg dig. Det var den vanliga lilla följden av ljud: skrapet vid låset, dörren som tog emot och din väska som ställdes ner. Jag reste mig och gick mot hallen. Sedan stannade jag. Ovanför ditt huvud fanns något långt och ljust som inte brukade följa med dig hem.

    Du stod kvar innanför dörren med två stora öron ovanpå dina egna. Det ena lutade framåt och det andra pekade upp. Jag höll huvudet lite åt sidan. Här fanns något nytt att undersöka, men nästan allt annat var välbekant. Dina skor stod på mattan och din hand höll fortfarande i nycklarna. När du sade mitt namn fick svansen fart igen.

    Jag började nerifrån. Det var ju där skorna fanns. Jag nosade vid byxbenet och följde sedan handen som kom ner mot mig. Samma händer som hade satt på mig kopplet på morgonen. Samma lukt från jackans ärm. Du böjde dig lite och då följde de främmande öronen med. Jag flyttade mig ett steg för att se dem bättre innan jag kom fram till dig igen.

    Du tog av dig det som satt på huvudet och höll det stilla i handen. Nu kunde jag nosa på det också. Det luktade tyg, plast och sådant som jag inte hade någon större användning för. Inget rörde sig av egen kraft. Jag tittade upp på ditt huvud, där allt åter hade blivit som vanligt. Du log, lade undan öronen och fortsatte ta av dig jackan.

    Det är lustigt vad som kan hända med människor när de varit borta en stund. Ni kommer tillbaka med väskor, mössor, stora paraplyer och ibland något som skramlar bakom benen. Jag får börja med att reda ut vad som hör till er och vad som bara följer med. Det går lättare när ni står stilla en stund och låter mig upptäcka resten själv.

    Du försökte inte komma närmare med öronen medan jag stod och tittade. Det tyckte jag om. Jag kunde vara nyfiken utan att genast behöva tycka om allt. När saken låg på hyllan var den redan mindre viktig för mig. Du fanns ju här nu, med båda händerna fria och en röst som lät som om dagen hade varit ganska rolig.

    Jag gick och hämtade en leksak åt dig. Den mjuka med det slitna hörnet fick följa med till hallen. Du tog emot ena änden och jag höll kvar den andra. Det var en välbekant syssla som vi kunde börja med direkt, utan att någon av oss behövde låna nya öron. Jag drog bakåt några steg och du följde med in från dörren.

    På väg genom rummet såg du din spegelbild och började skratta. Du hade tydligen glömt att håret stod åt olika håll där bandet hade suttit. Jag stannade när du gjorde det och höll leksaken stilla. Du försökte släta till håret med ena handen medan den andra fortfarande höll i vår lek. Det blev en ganska omständig förflyttning fram till mattan.

    Där släppte du taget och satte dig på huk. Jag bar leksaken runt dig, vände och kom tillbaka. Du klappade mig över sidan och lät mig hålla kvar det jag hade i munnen. Jag hade inget annat att visa dig just då. Du hade haft ditt märkvärdiga på huvudet. Jag hade min leksak. Nu kunde vi båda ha kommit hem från det vi hade hållit på med.

    Senare ringde det på dörren. Personen som kom in hade också något med sig, en påse som prasslade när den ställdes undan. Jag gick fram tillsammans med dig men fick stanna vid din sida medan skorna togs av. Ingen lutade sig över mig. När det blev lugnare i hallen gick jag närmare och nosade på den hand som vilade vid benet.

    Ni pratade och skrattade när du pekade mot hyllan. De långa öronen kom fram igen, nu i gästens hand. Jag tittade till, såg hur de veks och lade sedan uppmärksamheten på något annat. Den saken hade redan blivit undersökt. Den som satt bredvid mig hade däremot en ärm som var värd att nosa på en gång till, och handen fick gärna klia lite bakom mitt vanliga öra.

    Jag behöver inte förstå allt som gör en dag särskild för er. Ibland räcker det att jag får vara med på ett sätt som känns bekant. Jag kan följa med genom hallen, vila på min plats och komma fram när ni har händerna lediga. Jag har ingen användning för ett band på huvudet för att kunna dela en glad stund med dig.

    När ni satte er gick jag till bädden med leksaken. Därifrån kunde jag höra rösterna och se dina fötter under stolen. Du satt kvar en bra stund utan att resa dig för att hämta fler saker. Jag lade huvudet ner och somnade till. Det var ett behagligt ljud när samtalet fortsatte i närheten, med små uppehåll där ingen verkade ha bråttom.

    Jag vaknade när du reste dig. De långa öronen hade hamnat på din stol och du fick lyfta undan dem innan du kunde flytta den. Du höll upp dem och såg på mig, som om vi delade en liten hemlighet. Jag viftade på svansen från bädden. Sedan kom du fram med dina alldeles vanliga händer, böjde dig ner och kliade mig en stund. Öronen fick ligga kvar där du lagt dem.