• En katt ligger i solfläcken på en matta medan en brun hund vilar vid kanten av ljuset.
    Citat och kloka ord

    Hunden och katten på mattan i solfläcken

    Katten valde solfläcken. Jag fick plats vid kanten.

    Jag hade sett den ljusa rutan på mattan redan från dörren. Där brukade det bli varmt när solen kom åt genom fönstret. Jag gick fram i lugn takt, stannade för att nosa på något på vägen och kom därför lite senare än katten. När jag nådde mattan låg hon redan mitt i ljuset med framtassarna prydligt framför sig.

    Jag stannade och tittade på henne. Hon öppnade ögonen en liten bit och såg tillbaka. Det var ett ganska tydligt besked om var hon hade tänkt vara just nu. Jag hade också kunnat tänka mig den platsen, men det fanns en kant kvar där min framtass fick ljus på sig. Jag nosade på mattan och satte mig där en stund.

    Du tittade upp när jag kom in. Jag mötte din blick, sedan såg jag på katten igen. Hon hade redan lagt ner huvudet. Det verkade inte bli något större samtal om fördelningen. Jag flyttade ena tassen närmare min andra och undersökte om det gick att lägga sig bekvämt utan att komma för nära hennes utsträckta ben.

    Det gick, om jag vred mig lite. Jag lade mig längs kanten av mattan med huvudet vänt mot rummet. Min rygg hamnade strax utanför ljuset, men nosen och framtassarna fick en del av värmen. Katten låg kvar. Hon behövde inte resa sig för min skull, och jag kunde se dig från min plats. Det fanns flera saker som var bra med läget.

    Det hade inte alltid varit lika enkelt att hitta den där kanten. Jag kunde bli så intresserad av vad katten gjorde att jag kom lite för nära. Hon kunde gå därifrån när jag helst ville fortsätta undersöka henne. Då fick jag stå kvar med min nyfikenhet och en tom plats framför nosen. Det blev sällan mer sällskap av att jag skyndade efter.

    Nu låg hon kvar när jag lade mig. Jag kunde höra en liten rörelse i hennes andning och se örat vända sig när något lät ute på gården. Det fanns mycket att upptäcka utan att röra sig närmare. Jag behövde inte stoppa nosen i varje detalj. Det gick att vara intresserad från min egen plats och ändå dela en stund med henne.

    Du reste dig för att hämta något. Jag lyfte huvudet direkt och följde dig med blicken. Katten rörde knappt på sig. Det var tydligen mitt uppdrag att kontrollera vart du tog vägen medan hon höll reda på värmen. När du kom tillbaka viftade jag lite med svansen mot mattan. Hon öppnade ena ögat vid ljudet och blundade sedan igen.

    Jag kan bli glad ganska tydligt. Det kan röra sig i hela bakdelen när någon kommer tillbaka till mig. Katten gör mindre av den sortens väsen, åtminstone när hon ligger i en solfläck. Om jag försökte få henne att hälsa precis som jag gör skulle jag nog få vänta länge. Jag börjar känna igen hennes små svar i stället, som när hon väljer att ligga kvar nära.

    Den här dagen kom ett sådant litet svar när hon vände på huvudet och sträckte ut ena frambenet åt mitt håll. Hon nådde inte fram till mig, och jag flyttade mig inte. Ändå hade avståndet förändrats lite. Jag såg på tassen en stund och lade sedan ner hakan igen. Vi kunde ligga så utan att göra mer av det.

    Du satte dig nära mattan med något i händerna. Jag drog in benen lite så att du kunde komma åt din plats. Då hamnade jag längre in i ljuset. Katten lyfte huvudet och såg efter vad jag gjorde, men lade sig sedan till rätta igen. Ingen av oss behövde lämna rummet. Vi hade bara ordnat oss lite annorlunda kring samma varma ruta.

    Jag tyckte om att du såg oss båda där. Din hand nådde mig en kort stund när du satte dig. Sedan lät du den vila hos dig själv. Katten fick ligga som hon ville och jag behövde inte resa mig för att få din uppmärksamhet. Vi var ganska upptagna med att ha det behagligt på varsin sida om ljuset.

    Efter en stund blev solfläcken smalare på kattens sida. Hon reste sig, sträckte på kroppen och tog ett par steg. Jag följde rörelsen med ögonen. Det fanns nu en ledig plats där jag först hade velat ligga, men jag låg ganska bra där jag var. Hakan hade hittat rätt vinkel mot mattan och benen behövde inte ordnas om just då.

    Katten satte sig vid fönstret en stund innan hon gick vidare. Jag såg henne försvinna genom dörröppningen och hörde sedan något litet ljud från nästa rum. Vi behövde tydligen inte vara tillsammans hela tiden bara för att det hade gått bra att dela mattan. Hon hade ett eget ärende nu. Jag var fortfarande upptagen med min viloplats och dina stilla rörelser bredvid.

    Du såg ner på mig och log. Jag viftade en gång med svansen. Hela den ursprungliga platsen var ledig, och ändå hade jag inte flyttat mig. Kanske hade det blivit mer med kanten än att den var det enda som fanns kvar. Här hade jag kommit till ro. Jag visste hur golvet kändes under sidan och kunde höra dig utan att lyfta huvudet.

    När katten kom tillbaka hade ljuset hunnit flytta sig ännu mer. Hon nosade på mattan, gick förbi mig på lite avstånd och lade sig på en annan plats. Jag öppnade ögonen och såg vad hon valde. Sedan sträckte jag ut den framtass som legat vikt under mig. Solen nådde den igen, fast jag nästan inte hade rört mig alls.

    Du bläddrade till nästa sida och rummet blev stilla. Katten hade fått sin nya plats. Jag låg kvar på min gamla kant, som nu fått lite mer ljus. Framtassen blev varm i den nya ljusremsan. Jag drog den närmare nosen och somnade innan någon av oss hann välja om.