• En ljus hund ligger på en mönstrad matta på golvet bredvid ett svart piano i ett rum med sommargrönska utanför fönstret.
    Citat och kloka ord

    Hunden på mattan vid pianot

    ”Du får spela om. Jag lyssnar här.”

    Du drar fram pallen och sätter dig vid pianot. Jag kommer efter, fast jag redan vet att det inte finns något att hämta där under. Ingen boll har rullat in sedan sist. Jag lägger mig på mattan en bit från dina fötter, där jag kan sträcka ut benen utan att vara i vägen. Du slår an några toner. Jag lyfter huvudet, ser på dig och lägger ner det igen. Nu börjar vår stund. Du spelar. Jag håller reda på att vi är här.

    Den första melodin känner jag igen. Inte så att jag skulle kunna hjälpa dig när du kommer av dig, men jag vet hur det brukar låta innan du stannar. Där någonstans blir det tyst. Du tittar ner på händerna och provar några toner till. Sedan börjar du om från en plats längre bak. Jag spetsar ett öra. Nu är vi där igen. Det verkar vara ett litet stycke musik som du ännu inte har bestämt hur du vill ta dig igenom.

    I början satte du dig gärna en kort stund och reste dig så fort det gick fel. Pallen skrapade mot golvet och jag kom upp på tassarna för att se vart vi skulle. Ibland blev det ingenstans. Du gick bara och satte dig i stolen på andra sidan rummet. Jag följde med dit också. Jag tyckte att det var lite märkligt att du lämnade något du nyss hade velat göra, när det fortfarande fanns gott om tid innan kvällspromenaden. Men jag har förstått att människor ibland blir arga på sig själva utan att någon annan har hunnit lägga sig i.

    Nu sitter du kvar. Du flyttar ett finger och provar igen. Jag känner igen din lilla suck, men den får sällskap av några nya toner. Det händer något medan du letar. Du lyssnar på det som kom ur pianot, tittar efter och försöker en gång till. Jag behöver inte veta vilken ton som saknades för att märka att du har blivit mer upptagen av musiken än av att resa dig och gå därifrån. Min svans ligger stilla på mattan. Den behövs inte till just det här arbetet.

    Jag har också saker som inte sitter på första försöket. Ibland går jag åt ett annat håll än du tänkte när vi tränar. Då brukar det hjälpa om du visar lite tydligare nästa gång. Jag blir inte klokare av att du står långt bort och ser besviken ut. Här vid pianot är det du som försöker förstå vad handen ska göra. Jag hoppas att du får ha samma tålamod med den som jag gärna vill att du har med mig. Den verkar åtminstone göra sitt bästa för att hitta rätt bland alla tangenterna.

    Genom fönstret hörs någon som går förbi ute på gården. Jag ser upp och följer ljudet en stund. Du slutar spela medan jag lyssnar. När stegen försvinner tittar jag tillbaka på dig. Du sänker händerna mot tangenterna igen och fortsätter i samma stilla takt. Jag kan somna här utan att först behöva hålla reda på när något plötsligt ska bli högljutt. Om jag vill gå finns dörren öppen bakom mig. Just nu tycker jag om platsen jag har valt.

    En sida i nothäftet viker sig framåt. Du försöker hålla den på plats med ena handen och spela med den andra. Det går sådär. Jag följer det hela med öppna ögon, för nu verkar det som om papperet vill vara med och bestämma. Till slut tar du en klämma ur lådan. Sidan sitter kvar. Du skrattar lite åt alltihop och stryker mig över sidan när du böjer dig ner för att hämta något som föll på golvet. Jag viftar på svansen. En ganska bra paus, om någon frågar mig.

    Det finns ingen publik i rummet. Ingen som väntar på att du ska bli färdig eller jämför dig med någon som kan mer. Ändå ser jag hur du ibland drar ihop axlarna efter en ton som du inte ville spela. När du märker det släpper du ner händerna i knät en stund. Jag rullar över på andra sidan och låter ryggen vila mot mattan. Här har vi visst båda saker att lägga lite mer bekvämt innan vi fortsätter.

    Så kommer melodin längre än den gjorde nyss. Du tar dig förbi stället där du alltid har stannat. Dina händer fortsätter och jag lyfter huvudet när du börjar skratta mitt i musiken. Där blev du glad. Jag reser mig och kommer närmare, för det där skrattet brukar vara trevligt att dela. Du låter mig stå bredvid ditt knä och lägger handen mot min bringa. Jag vet inte vad som blev rätt. Jag vet bara att något lossnade för dig, och att du ville ha mig nära när det gjorde det.

    Sedan spelar du fel igen. Du skrattar den här gången också och provar om den lilla biten. Jag går tillbaka till mattan. Det känns som om kvällen har fått lite mer plats nu. Du behöver inte hinna bli någon annan innan du får tycka om det du håller på med. Jag kan ligga här med ena baktassen utsträckt och ett öra vänt mot dig. Du kan sitta där med nothäftet på glänt och leta efter fortsättningen.

    När du till slut fäller ner händerna och säger att vi ska gå ut har jag hunnit slumra en stund. Jag sträcker på mig ordentligt innan jag följer med till hallen. Du är på gott humör. Musiken blev inte färdig i kväll heller, men pallen står kvar och häftet har sin klämma. Vi kan komma tillbaka. Jag har ingen brådska att få höra ett helt stycke utan avbrott. Jag tycker om att vara med medan du lär dig det.