• En hund går bredvid en människa i elrullstol på en vårstig, med kopplet fritt från hjulen.
    Citat och kloka ord

    Koppelpromenaden med elrullstolen

    Dina hjul och mina tassar hittade samma väg.

    Jag stod vid din sida när dörren öppnades. Du hade kopplet i ena handen och lät stolen stå stilla medan jag såg ut. Gångvägen låg framför oss, med en kant av gräs som jag redan kände igen. När du visade att vi kunde börja tog jag de första stegen, och dina hjul kom efter med sitt välbekanta ljud.

    Det var inte någon särskild utflykt. Vi skulle gå vår runda, stanna på några ställen och komma hem igen när vi var färdiga. Jag hade ganska tydliga tankar om den första gräsfläcken. Du lät mig gå dit och stannade med stolen en bit ifrån kanten. Kopplet fick hänga mellan oss medan jag nosade. Vi behövde inte röra oss hela tiden för att ha börjat promenaden.

    Jag hör när du är nära även utan att se på dig. Hjulen rör sig mot underlaget och ibland kommer det lilla ljudet från stolen när du ändrar riktning. På gruset låter det annorlunda än på den släta delen av vägen. Jag har lärt mig mycket av det, precis som jag känner igen hur din hand ser ut när den kommer ner för att hälsa på mig.

    När jag var färdig vid gräset gick jag tillbaka mot din sida. Du började inte köra innan jag hade kommit undan från platsen framför hjulet. Vi har haft många små stunder där vi behövt reda ut var vi båda ska vara. Jag kan inte bara gå tvärs framför dig varje gång en doft lockar från andra sidan. Du hjälper mig att få en väg dit utan att vi hamnar i varandra.

    På den bredare gångvägen kunde jag gå med lite mer avstånd. Kopplet låg fritt från hjulen och du höll det i handen. Jag fick plats att se mig omkring, men inte så mycket att jag kunde försvinna bakom dig och trassla in vår promenad. När jag ville byta sida stannade du. Jag gick fram där du visade, och sedan kunde vi fortsätta med ordning på både mig och linan.

    En människa kom emot oss med en väska. Jag såg upp, men vi behövde inte hälsa. Du höll oss på vår sida och lät personen gå förbi. Efteråt vände jag huvudet mot dig och fick ett leende. Vi kunde vara ute bland andra utan att varje möte blev en uppgift som jag måste göra något av. Det fanns redan gott om saker att hålla reda på tillsammans med dig.

    Du stannade vid en öppen plats där gräset kom nära vägen. Jag gick ut mot kanten och undersökte en liten fläck. Här luktade det annorlunda än vid vår dörr, och jag tog mig tid att följa det mellan stråna. När jag tittade tillbaka stod du kvar. Din ena hand vilade vid styrningen och den andra höll reda på mig. Jag kunde bli färdig innan vi började röra oss igen.

    Ibland tittar människor länge på oss. Någon vill prata med dig och någon annan vill få min uppmärksamhet. Jag tycker bäst om när de börjar med att se var vi faktiskt är. Om vi står trångt behöver vi först få komma åt sidan. Om jag är upptagen med marken behöver inte en främmande hand ner över mitt huvud. Vi kan få vara två som är ute tillsammans, även när någon annan blir nyfiken.

    Den här gången stannade en person på lite avstånd och pratade med dig. Jag stod nära din sida och lyssnade på rösterna. Efter en stund frågade handen försiktigt om jag ville komma fram. Du gav mig plats och jag nosade en kort stund innan jag gick tillbaka. Det räckte så. Ingen försökte hålla mig kvar för att göra mötet längre än jag själv ville.

    Du såg på mig när vi fortsatte. Jag hade redan upptäckt nästa träd och tog några ivriga steg åt det hållet. Du stannade innan jag kom för långt och väntade på att jag skulle hitta tillbaka till vårt lugnare tempo. När jag vände mig mot dig blev det lätt att fortsätta igen. Vi hade inget att vinna på att jag drog medan du försökte få vår väg att fungera.

    Längre fram blev gången smalare. Där gick jag nära och lät nosen vänta med det som fanns på andra sidan. Du höll en jämn, långsam fart tills vi fått mer utrymme. Sedan stannade vi och jag kunde undersöka gräset en stund till. Det var en ganska bra överenskommelse: vi tog oss igenom det trånga tillsammans, och efteråt fanns min lilla undersökning fortfarande kvar att göra.

    Jag behöver inte veta varför du använder stolen. Den är en del av hur du kommer fram till mig, hur du tar oss ut och hur du följer med längs vägen. Jag känner igen dig i handen, rösten och pauserna. När du lutar dig lite åt mitt håll för att klappa mig kommer jag nära. Där finns vår kontakt, alldeles oavsett vad andra ser först när de möter oss.

    Vi vände hemåt vid platsen där vägen delar sig. Jag hade gärna följt en doft lite längre, men du visade åt vårt håll och jag kom med. På tillbakavägen stannade vi i en ljus fläck mellan träden. Du såg ut över gräset medan jag stod bredvid. En stund gick ingenting framåt, och ändå kändes det som en del av promenaden som jag gärna ville behålla.

    Vid dörren väntade jag medan du ordnade så att vi kunde komma in. Jag gick före när det fanns plats och vände mig sedan mot dig från hallmattan. Du kom efter, stannade och tog av mig kopplet. Jag nosade vid din hand innan den försvann från min sida. Våra vägar hade hållit ihop hela rundan. Nu kunde hjulen stå stilla medan jag gick bort till vattnet med mina tassar.