-
Du stannade för att tömma skon. Jag väntade med dig, som du brukar vänta med mig.
Du stannade för att tömma skon. Jag väntade med dig, som du brukar vänta med mig.
Vi hade gått en bra bit när du började sätta ner den ena foten lite försiktigare. Först märkte jag mest att dina steg inte längre kom lika jämnt bakom mig. Jag var på väg fram till gräset vid staketet och hade något att undersöka där. När kopplet inte följde med vände jag mig om. Du stod på ett ben och höll i din sko.
Det var ett ovanligt ställe att klä av sig på. Vi var ju fortfarande ute, mitt på den lilla grusvägen, och skorna brukade få följa med hela vägen hem. Jag tog några steg tillbaka. Du satte ner foten igen, skrattade lite och såg dig omkring efter något att sitta på. Jag följde med när du gick bort till den låga bänken under trädet.
Här var det skugga. Du satte dig och lät kopplet vila löst i handen medan du drog av dig skon. Jag stod bredvid ditt knä och tittade noga. Ur skon föll en liten sten. Du skakade den en gång till, förde handen längs insidan och höll sedan upp stenen mellan fingrarna. Du sade något till mig med samma röst som när vi har löst ett litet bekymmer hemma.
Jag nosade mot din hand. Stenen var inte stor, och jag hade gått förbi många som såg likadana ut. Ändå hade just den fått dig att stanna. Du lade den på marken och drog i strumpan vid hälen. Sedan satt du en stund med skon i knät. Jag hade redan vänt mig mot gräset igen, men när du inte reste dig stannade jag kvar.
Det är ofta jag som hittar skäl att hejda promenaden. En fläck på en stolpe kan behöva undersökas från båda hållen. Någon kan ha gått genom öppningen i häcken sedan sist. Ibland går jag vidare och vänder tillbaka för att nosa en gång till. Du brukar låta din hand följa med utan att dra mig därifrån. Jag hinner bli färdig innan vi fortsätter tillsammans.
Nu satt du här med din sko. Jag visste inte hur länge det skulle ta, men det fanns plats bredvid bänken och luften var behaglig under grenarna. Jag nosade en liten bit längs marken inom kopplets räckvidd och kom tillbaka. När jag lade mig ner tittade du på mig och log. Din fria hand vilade mot mitt bröst en stund. Sedan fortsatte du att ordna med strumpan.
Du provade skon igen, tryckte ner hälen och satte båda fötterna på marken. Jag lyfte huvudet. Det hade kunnat vara dags att gå nu, men du blev sittande. Du tog fram vattnet och min skål ur väskan. Jag reste mig och drack medan du höll undan kopplet. Efteråt fick skålen stå kvar en stund. Jag brukar vilja återvända till den innan den packas ner.
Du lutade dig tillbaka på bänken. Jag stod nära ditt ben och såg en person passera längre bort på vägen. Vi behövde inte följa efter. Din hand låg stilla, och jag kunde vända mig bort när personen hade gått förbi. Sedan nosade jag på samma lilla sten som du hade lagt ned. På marken gjorde den tydligen ingen större skillnad. Där kunde den få stanna.
När du till slut reste dig gjorde jag det också. Du tog några vanliga steg framför bänken och såg nöjd ut. Vi gick tillbaka till grusvägen. Jag var fortfarande nyfiken på staketet och det som fanns i gräset där, så jag styrde åt det hållet igen. Du följde med och stannade när jag sänkte nosen. Vi hade inte blivit färdiga med den delen av promenaden ännu.
Den här gången fick jag undersöka hela fläcken. Du stod bredvid med båda skorna på och lät blicken vandra längs vägen. När jag vände upp huvudet mot dig tog vi nästa steg. Din fot landade jämnt i gruset igen. Jag gick nära en stund innan jag fick syn på något nytt vid vägkanten. Du hade behövt en bänk och en stund med skon. Nu hade vi gott om väg kvar att gå tillsammans.